Aug 122016
 

Det finns så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom. Och mjukisbyxor, och att skumt folk hittar varann jävligt fort å sen blir d tok!

In difficult ground, keep steadily on the march.” (Sun Tzu)

För mig ser historien om Sverige ut så här: först fanns det The Latin Kings, sedan kom Sthlm Inkasso.

Deras musik betydde allt.

Rap ska vara ny musik. Förutom att nostalgi är sämst så menar jag att rap kan bestå av skryt eller snusk, socialrealism eller skuggboxning, surrealism eller sunkig socialistpropaganda, men att den viktigaste rap alltid är episk och monumental musik. På så sätt att den berättar om ett nytt folk. Den ristar in färdmärken på de vägar vi tog, och reser stenar för en fallen tok.

sthlm-inkasso-alltid-tok-l

På 90-talet fick The Latin Kings Sveriges förorter att se varandra, upptäcka sina röster och våga ta plats. Det var framförallt en stolt musik, en uppmaning att räta på ryggen och lyfta blicken. Senare gjorde Sthlm Inkasso samma sak. De hade också tillbringat år där i grottorna och grävt fram ett nytt sound och nya berättelser. Tänk Bronx. Tänk Compton. Tänk Norra Botkyrka. Tänk Gröna linjens tunnelbana och vägarna ut till Sveriges bonnhålor och bruksorter. Det är samma nyhetens sensation, samma stolthet. Musiken är enkel men otypisk. Den är särpräglad men allmängiltig. Fan vad det känns skönt att va en tok.

Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Det är något med rösten, och det är något med Dogges och Ondas förmåga att ladda enkla rader med känslomässig kraft och en rikedom av betydelser som höjer dem en bit över andra svenska rappare. Jämte den unika slangen finns små återkommande ord och fraser som räcker ännu längre. Onda säger till sin partner att han tänker på henne “hela tiden, och det är stort“. På programförklaringen Volvomusik är han “fem procent bättre nu, och bara det är stort“. På Tok D Lux finns det “ved för vintern, om det räcker det ser vi”, och Onda reflekterar: ”vi är inte unga längre… jo fan det e vi / backar inte en tum, och bara det är stort“. Med de ordvalen frammanas en värld av Volvo-bilar och “oöppnade brev från kronofogdemyndigheten“, av “svart snö och min pappa i blåstället“, av tokar som hänger utanför en mack, av tokar som suttit “så länge där bak, på sunkiga hak“.

Ondas stora insats för svensk musik var annars att flytta fram positionerna för ett sound från utanför New York och Los Angeles; genom beatsen han gjorde, genom Bayonnaise-bloggen, genom beat-valen på de första Sthlm Inkasso-volymerna, genom sina skruvmixar. Men som en god bonus kunde han till skillnad från Dogge även klippa ihop komplexa, obskyra kortfilmer på New York-manér a la Raekwon och Tragedy Khadafi, och alltid med en verklighetsnära hetta. När jag sätter på Vi rullar snurrar det framför mig:

Gav han en kram, kände han hade väst under
Samma fråga tok: vem har mest dunder?
Ingen reklam, ändå mest kunder
Måste höja volymen för dom har fest under
Volvomusik, ni känner igen funken
Och min granne har en k-pist i trunken
Riktig skit, passar inte in i Svenne-stan
Han slog hon blodig, framför hennes barn
Nittiofyra: Psykakuten på SÖS
Ni glupa pizza jag stod utanför och frös

Inkasso fick tokar över hela landet att se varandra (för “vi visste inte va man va innan Inkasso, nu vet man att man är tok“) – och det är stort. En av Salazar-brödernas kulturgärningar var att de samplade gammal svensk musik (förutom uppenbara Emil i Lönneberga, Jojje Wadenius och Mods-trilogin även Lill Lindfors på Dax för bax och stenhårda Björn Skifs-stråkar på Omerta). Onda förvaltande detta arv till perfektion med Mora-Nisse-samplingen på 142, och Dipset-refrängen på Ad Omnia Paratus blir något ännu större: ett mantra för våra liv och för de här tiderna, det blir namnet på den här posten, och det kommer att tatueras in på min kropp.

Efter att The Jacka dog skrev Onda på social media att Bay Area-rapparens musik tog honom igenom cellgifterna. På samma sätt plockade Inkasso upp mig och bar mig genom all skit de senaste åren. Framförallt Ondas verser, tänker jag, fick mig att växa med uppgiften, och även inse vikten av att ta vara på och njuta av min tid här.

Det känns tomt nu och det blåser kallt, men ett är säkert. Det är Inkasso och Gökbot för alltid. Tills det här toklivet tar slut. Innan det blir bättre kommer det bli sämre, men jag ser redan hur frön från Inkasso växer runt om i landet. Natten är lång och svår. Men vi är många, vi håller ihop, och vi är beredda på allt. Hoppas ni förstår.

Tack för allt storebror, du är innerligt saknad.

Dec 212015
 

Det borde skrivas en europeisk raps historia. Följande citat för osökt tankarna till Kinesens visioner för Kartellen… och en fråga kring hur det har sett ut i andra länder.

The aim of the record label, Aggro Berlin, was to reinvigorate German pop music with German gangsta rap, which had never existed before. Elsewhere in the world, hip-hop is an art form that gives the children of immigrants a means of expressing their hunger for strength and wealth. But, in Germany, it was firmly in the hands of the white, German-born middle-class.

Indeed, Germany around the turn of the millennium was a completely different country than it is today. It was already home to millions of second- and third-generation immigrants, but they were still invisible and voiceless. Likewise, there were very few players of Turkish or Tunisian heritage on the German national football team.

Oct 062015
 

Kallar man sig Pesci och är med i Duct Tape Entertainment lägger man gissningsvis noll fingrar emellan.

Därför är de bästa politiska låtarna alltid gangsta rap. Den genren handlar till hundra procent om yttrandefrihet och viljan till makt över sitt eget liv, så förr eller senare i karriären kommer de uttalat politiska låtarna. Då blir det rått. Det blir erfarenhet och sanning. Det blir hjärta, militans, äkta tankar. Det blir eld och svavel.

Älskar DTE. Jag uppskattar den icke-pacifistiska andan här, men önskar även att behovet av att utbilda, organisera och bygga upp relationer i ens område kom i fokus istället för de militanta poserna. För det är vad som behövs.

Att försvara sig och sina är grundläggande, men en väpnad attack mot polismakten leder med säkerhet enbart till att du själv blir duktigt knullad. Ett gäng kan göra underverk för att förändra förutsättningarna och den politiska kulturen i sina kvarter, men står chanslös mot världens tyngst beväpnade statsmakt. Tankarna går till en text skriven häromdagen i samband med att Revolutionära Fronten lade ner sin verksamhet.

“Det behövs förmodligen inte överdriven och offensiv militans av RF:s sort för att drabbas av repression, men väljer man det är det oundvikligt. Hur repressionen bäst hanteras är jag inte rätt person att svara på, men jag skulle gissa att sådan militans skulle kräva en mycket stark organisation med lika starka band till civilsamhället. Det tror jag varken RF eller något annat gäng har idag.”

Vad är då att vara radikal och vad är militans? Vad är vår historia? Vilka är vänner och vilka är fienden? Och vad bör göras?

Många frågor men ett är klart: Pesh Mayweather gör exceptionell gangsta rap. Visste inte att han hade en del material ute. Visste inte att han gjort en modern klassiker med Waka Flocka. Visste bara att han var Alley Boys polare som spottade hot fire för Forbez DVD. Visste inte heller att han har arbetat med Organized Noize. Men det är fantastiskt.

Feb 062015
 

Inte för att det finns ett överflöd av välja från, men det bör sägas: Erik Niva är Sveriges bästa journalist. Han ligger bakom magiska texter, och Niva möter Showan är en av dem. Jag tar en paus hälften in; det är inte svårt för mig att läsa vidare, men jag vill dröja kvar här ett tag, i den här stämningen. Det är som om jag läser om mig och min familj, min stad, samhället där jag är uppväxt.

Tränarna i min klubb var idioter, det sa mina föräldrar också, varför spela där mer än några månader. Men det gick inte att inte spela fotboll. Det var så nära hela tiden. I vår lilla trädgård med en liten boll, på varje skolrast, på sommarloven när alla i kvarteret samlades. När jag bor i Bergsjön spelar jag med somaliska kids på gården, och i Brasilien bjuder min svärfars vän med mig till konstgräsplanerna mellan centrum och köpcentrat, där frimurare och företagare svettas och snackar affärer över öl efteråt. Jag satte ett nickmål där.

Jag skiljer mig under de sämsta former. Allt är skit. Hon mår ännu sämre. Pengarna räcker inte, det är svårt att hitta jobb, det är bostadsbrist, och runt oss ett överflöd av droger och sociopater. Hon har svårt att komma överens med det svenska temperamentet, det sociala spelet, har svårt att hitta vänner. Men på den ståplats vars avnazifiering Niva beskriver känner hon sig välkommen och helt trygg.

malmo_16-730x464

Fotboll är inget jag skriver om. Många kan det bättre. Som farsan, som just nu antagligen skriver om fotbollen i vår hemstad; där han hamnade som några år gammal, där han spenderade tusentals timmar på spontanfotboll vid det nybyggda miljonprogrammet, på att träna med laget, på styrelseuppdrag, på brandmännens korplag, på att att träna ett annat lag, på att organisera lagresa till andra sidan Atlanten, på att vara matchvärd, på att hålla i presskonferenser, på att spela varje helg med andra gubbar, på att blogga om fotboll, på engagemanget i det idrottshistoriska sällskapet.

Jag tänker att det finns viktigare saker. Minns att jag ofta undrat varför han, till morsans stora irritation, lagt så mycket tid och energi på detta. Men jag inser att han mer än något annat är fotboll. Det är den kultur som han ser världen genom. Det var hans räddning som socialt bortkommen och tvärexcentrisk under uppväxten. Genom fotbollen hittade han sin plats och blev accepterad av jämnåriga. Genom åren har den varit hans njutning och hans utbildning, och när vänner och andra har vänt sig till flaskan vid motgångar så föreställer jag mig att fotbollen har funnits där för honom, lärt honom att bita ihop och fortsätta kämpa.

När det äntligen är dags att besöka släkten i USA planerar farsan det runt fotbolls-VM. Strax innan avresan så tar han ett foto på mig och vänner inför en match mellan två olika stadsdelar. Vi slutar snart femte klass, och poserar traditionellt med några stående längst bak, några med ena knät i marken, och jag liggandes längst fram med målvaktshandskar runt bollen. Det fotot hänger inramat på min vägg. Jag tänker att det är en bild av folkhemmet.

Det blåser, vi har solen i ögonen. En jugge, två greker, sju svennar, och våra farsor är: en kamrer, en brevbärare, en brandman, en ingenjör, en rörmokare, en som är försvunnen, en bilmekaniker, en som har fått sparken från fabriken. Vilken välsignelse att växa upp där skyddsnät fortfarande kletar samman de sociala skikten, som för ännu en sommar lämnats kvar på samma skolgård och som samlats på samma fotbollsplan. Det varade inte länge, och det var få förunnat, det här att färdas genom världar, att få röra sig mellan de luftiga villorna, de prydliga radhusen och de inrökta lägenheterna. Folkhemmet erbjöd oss som mest klättrandet uppåt, från klassen och gemenskapen vi fötts in i, att överge detta för att vantrivas i villakvarteren; hälften socialism, hälften kapitalism och schizofreni. Det blåser, vi har solen i ögonen, och snart faller regnet och vi skingras i världen.

Det är magiskt. Bollen som färdas mellan människokroppar medelst atletiska mirakel är mystisk. Man mediterar över dess rörelser, och spelet blir en bild av samhället. Medan mycket kring fotbollen är som en demokratisk fostran i form av medbestämmande, solidaritet och gemenskap, så är det som händer på planen en önskan om en värld där vi kan mötas som jämlikar. Här är alla behövda, och vad vi kan åstadkomma tillsammans saknar gränser.

Vi ses där ute, Showan.

Feb 042015
 

Nej, alla kan inte bli Zlatan.

Jag ogillar skarpt när framgångsrika artister och atleter ska lura i barn och ungdomar att alla kan göra vad de har gjort. För det stämmer inte. Ni kan slåss om att vara underhållare nummer ett för makten, medan makten skrattar hela vägen till banken. Det finns plats för en av er där uppe, resten ramlar till botten.

Alla kan inte bli en Zlatan. Men alla barn kan bli nästa Malcolm X eller Subcommandante Marcos. Det finns en ordning där alla har sin plats i solen. Där alla kan bli mästare.

Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:

- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.

När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:

- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.

Vad hände med snuthatet, klasshatet, outsider-perspektivet? Eller even better, vad hände med en utveckling mot att stödja morsorna som strejkar, att organisera sig antifascistiskt, gå samman med sina grannar mot hyreshöjningar, supporta era local feminister och asylrättare, vad händer med att rusta upp våra områden och vända utvecklingen i det här landet?

Kartellen har förfallit till en Palme-nostalgi som pendlar mellan menlös och motbjudande. Deras gamla låtar är klassiker och N en av de råaste i svensk rap, men All in är mer en billig jävla reklamfilm för speldjävulen än ett anthem för underdogs. Bra där med de upplyftande budskapen för 2015. Rösta på sossarna, och alla kan lyckas, bara ni anstränger er tillräckligt. Men precis där ligger problemet, då kapitalismen ser till att några får skina medan majoriteten ska leva i stress och misär. Och det är för helvete inget som går att rösta bort.

Jan 232015
 

tumblr_m6t5s1Mpc11r5xhvxo1_1280

A$AP Yams – även känd som Eastside Stevie, även känd som The Puertorican R Kelly, även känd som Huey P Screwton, även känd som Stevearelli The Don, även känd som Lil Newport, även känd som Lil Big Homie, även känd som Pretty Gordo, även känd som Wavy Bone, även känd som Carlos Xantana, även känd som Malcolm X-Pill, även känd som Brad Litt; känd från A$AP Mob och Blackout Boyz och Cozy Boyz och Choppas On Deck och IMNOTATOY och RealNiggaTumblr och Yamborghini Records – har tatt en tidig limotaxi till Pac uppe i Thugz Mansion, och rap har i ett slag blivit mycket tråkigare.

Mer än nån annan påverkade Yams min smak och mitt sätt att skriva. Smak är det viktigaste: att odla och fördjupa sin egen smak, att hela tiden upptäcka mer musik, och därmed upptäcka mer om sig själv. Den där hungern. Smak är det som betyder nåt, det är integritet, och det är det inte många som fattar. De bästa skriver från hjärtat och kan därmed kalla saker vid sitt rätta namn. Därför är projekt som Kingsize (vad med deras oresonliga likformighet på årsbästalistor och så vidare) och PSL (som vägrade upplysa läsaren om vad som är skräp) noll värt i min värld.

251464_121271554636252_5574895_n

Yams visade alltid kärlek för andra städer och regioner men var trogen sina rötter. Stilen var jävligt New York. Han uttryckte sig kort och kärnfullt, respektlöst och med en unik humor full av obskyra referenser till populärkultur och rap-historia. Han blygdes heller inte att tala mer upplysande. Sammantaget blev hans närvaro på social media ett brännande vittnesmål inifrån en generation utan mål, utan förebilder, utan framtid.

Trapping is engaging in reckless criminal activity involving narcotics for things that devalue once purchased. Hustling is engaging in criminal activity involving narcotics but manifesting that into legal businesses. I say that to say this: the game needs more intelligent thug scriptures that of which Iceberg Slim was giving to us on in the roc’s golden age. These new rappers just be influencing you to do all types of reckless dumb shit and then get booked for it. Fuck trapping.

Majoriteten av jordens befolkning som skiter allt mer i musikjournalistik minns honom som en bakom scenerna-legend, som skakade fram tre miljoner dollar och en movement ur en Tumblr med inscannade foton på rappare. På ett sätt var han det sista hoppet för genrens hemstad, vilket gör nyheten om att han skulle börja som A&R för Sony (och ta med sig Lil B dit) ännu sorgligare; han hade bara börjat att omforma rap efter sin egen vision.

tumblr_n4ibty5Bgj1r5xhvxo1_1280

New York Times kallade Yams för “a bridge: between the Internet and the streets, between regions, between generations“, och det är exakt så jag vill leva mitt liv. Samtidigt som han satsade allt för att svinga sig in i industrins elfenbenstorn så ansträngde han sig hela tiden för att hjälpa andra (t.o.m. min egen lilla spricka i asfaltenthe information super highway).

Det känns konstigt att skriva om någon man aldrig träffat, men också viktigt då det var han som fick mig att försöka hjälpa rappers. (Dessutom ogillar jag tanken att hans minne förvaltas i det här landet av nån outhärdlig hipster-fuckboy på Nöjesguiden som pekar finger åt de som spekulerar – jag vet, helt osökt! – att droger skulle kunna ha spelat en roll i Yams död men samtidigt trakasserar Kikki Dee på Twitter för hennes eventuella pillerbruk.) Jag är för gammal och socialt obegåvad för att köra hans metoder på Sverige hiphop-scen, men oj det skulle behövas. Stackars ungar som växer upp idag och tror att gola ner sig själva över andrahandsversioner av Masse-beats är the wave. Som växer upp med Sebbe Staxx som förebild. Som tror att “rimteknik” är viktigare än bra låtar. Som tror att lajva 90-talet är äkta. Som tror att de behöver industrin mer än de behöver en handfull pålitliga vänner.

2015 kommer för mig att ägnas åt att ge kidsen något bättre, något annat än battle rap och folkhemsnostalgi och #nöjesguidenvänstern och nätdroger och PK-mentalitet och historielöshet och kulturellt självförakt och gatusnubbar som leker industrimoguler och twitteraktivism och pop bap-låtar med “upplyftande” sångrefränger. Vi sörjer en ung toks alltför tidiga död, men vi kan hylla hans liv genom att leva efter hans exempel: att hela tiden sprida kunskap och visa kärlek till kamrater utan att bry sig om deras private business; att studera vår historia men även möjligheterna i samtiden; att offra sömn och stressfrihet för ett större mål men komma ihåg att skratta och njuta; och att always strive and prosper.

Vila i frid, Eastside Stevie. Du var en unik jävel och du är saknad.

Dec 022014
 

För ett år sedan hörde Petter417  av sig och påstod att Aftonbladet Kultur ville göra en specialvecka om svensk hiphop, och att han hade tipsat om mig.

Den satsningen rann ut i sanden (svårt att hitta fler skribenter på min nivå, antar jag), och min text har sedan dess legat och mognat ut som ett dyrt jävla vin. Rök nåt jöns, och god läsning.

När kommer svensk rap berätta för oss om hembränt och höbalar i stället för om hasch och höghus?

Lantisrappare är inget okänt fenomen, men de har mest plojat eller härmat storstäderna, saknat stolthet, stil. Fortfarande handlar svensk hiphop mest om Stockholm – som ännu i dag försöker låta som New York.

Lillebrorskomplex leder sällan till bra musik. Det vet Jorik Otterbjörk, uppväxt i Flurkmark, två mil norr om Umeå. Han släpper lokalt färgad, starkt experimentell hiphop under namnet Eberhard KCCH.

“Jag gjorde mer vanlig rap innan men var så sjukt kass på det”, säger han när jag pratar med honom, och fortsätter: “Jag tror steget över till att sluta låtsas hänger ihop med ett religiöst uppvaknande som fick mig att omformulera vad som var viktigt. Då började jag gräva där jag stod, vilket även påverkade min musik. Jag hittade ett eget språk, äntligen, vilket väl är syftet med rap.”

När The Latin Kings berättade om hur de själva “kom hit för att svettas och blöda” och “städa toaletter och kontor åt rika” förevigade de alla de familjer som lämnat sina hemländer för ett bättre liv. Men då en grupp lyftes fram förblev en annan osynlig. Skitjobben har invandrare gemensamt med de som anlände till förorten från landet. Och med de som stannade kvar där. Nu påbörjar även de sina kapitel i sagan om svensk hiphop. Men de är få, och det har tagit lång tid.
Trappadon, från gruppen Trappmusik, bor i Malmö sedan nio år men växte upp utanför Umeå. Han minns hur han fann sig själv musikaliskt:

“Någon påpekade att de inte kunde höra att det var jag som rappade. Efter det bestämde jag mig för att köra lite lugnare så att norrländskan får tid att skina igenom.” Det passade bra ihop med den södern-rap som han älskade, och med dess själfulla, jordnära berättarstil som för rapparen närmare vardagslivet. “Att det finns så lite rap från landsbygden beror kanske på att få människor känner någon samhörighet med hur hiphop porträtteras i nöjesmedia. Landsbygden har inte samma sex appeal för musikjournalister som exotiseringen av ghettot och gatan.”

Onda från Sthlm Inkasso fyller i: “Svensk media har alltid behandlat rap som en fluga som kanske snart går över och framför allt som ett storstadsfenomen. När amerikansk rap från mindre ställen i södern började dyka upp här runt 1999 så garvade dom som hade ‘koll’ bara. När det gäller metal, rock och punk så är det grundläggande att det bästa kommer från små samhällen.”

2132370590

New York är hiphopens hemstad, men i dag är den mesta rap som spelas på radio där från Atlanta. Tack vare grupper och artister som Outkats, UGK och 8ball & MJG har det blivit “cool to be country”. Kartan har ritats om, och den typiske alfahane-rapparen sippar inte längre öl på en parkbänk, utan hostmedicin i en Cadillac. För Onda har tjugo år i Stockholms förorter inte suddat ut uppväxten på bruksorten i Norrland. En natt drömde han att han gjorde en skiva som hette “Volvomusik”. Han vaknade och messade kollegan Fejs, och tillsammans spelade de in ett av de senaste årens mest intressanta svenska släpp.

“Det finns så mycket som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, mjukisbyxor, känslan av att det är vi mot dom.” För Onda var det en uppenbarelse att höra stilbildande UGK, från småstaden Port Arthur i Texas. Rap som representerade landet. Trots gruppens enorma popularitet i USA är det få här i Sverige som har inspirerats av deras stränga men tillbakalutade funk och berättelser om hårda tider, droger, Gud och klassiska bilmodeller.

En av dem är Franzoa, från Sorsele i Lappland, numera bosatt i Umeå: “Det tog till 2009 innan jag fick reda på hur feta dom var där nere. I Texas så kör de ett tema, sen handlar varje vers om det. Så kör jag också helst, så det föll jag för direkt. De kör sin egen dialekt och står för det.” Misstron mot Stockholms rapscen handlar mindre om en konflikt mellan stad och landsbygd än om vilka som har fått representera huvudstaden, menar han: “Jag är hardcore när det gäller att hålla ute överklassen från hiphop, och folk som har det bra och bara vill rappa för skoj. Det går inte att stoppa men jag tänker inte delta i det.” Har landsbygdsrapen i Sverige en framtid? Finns det en scen utanför storstäderna om tio år? Franzoa är försiktigt positiv: “Folk här uppe har redan tagit efter min grej. Det är skithippt här i stan märker jag. Rappare med rötter i Lappland stoltserar med det mycket mer nu.”

maxresdefault

Fröken B växte upp i Ulricehamn och har efter en mellanlandning i Linköping gjort sig ett namn på Göteborgs rapscen med sin tekniska, samhällskritiska och varierade rap. Hon menar att när hiphop växer och blir mer mainstream så når den ut till mindre städer på ett helt annat sätt, och fler börjar göra sin grej: “Det gör också att det blir mer accepterat att göra det på sitt sätt, utan att ta hänsyn till hur en rappare ska vara och vad den ska prata om.”

Bobbo, från kollektivet DBS, bor kvar i Staffanstorp i Skåne där han också är uppvuxen. Han gör smutsig hiphop med småstadskänsla, och inspireras mycket av den amerikanska södern. Han påpekar dock att “scenen, kontakterna och marknaden alltid utgår från städerna. Vill man nå ut på riktigt får man nog snällt ta och flytta.” Där finns en poäng. I Sverige saknas det lantliga metropoler som Houston och Atlanta. Men kanske får vi snart se svenska motsvarigheter till Huntsville och Vallejo: mindre städer med unika, självförsörjande hiphopscener. När G-Side från Alabama turnerade i Sverige 2012 intygade de för tidningen Frihet att glesbygd är samma sak överallt:

“Kiruna var som hemma för oss. Folk gled runt i klassiska bilar och spelade hög musik i hemmabyggda högtalare. Precis som i Huntsville.” I P3 Souls sammanfattning av hiphopåret 2013 nämner Trappadon att deras musik kanske främst uppskattas av 30-plussare, men att han har stora förhoppningar på Sveriges lastbilschaufförer och EPA-traktorkungar på landsbygden. Franzoa påminner oss att vi inte riktigt är där ännu: “I min by lever alla kvar i Iron Maiden-perioden och har vuxna förebilder och vuxna lyssnar inte på ‘svart musik’, fast de fattar inte att rock och blues är det också.”

Svensk landsbygdsrap har en bit kvar, men förutsättningarna finns där. Sverige har alltid varit snabb på att anamma amerikansk kultur, även på landet, och raggarna har redan gett oss passande bilar att pumpa musiken i. Förorten och bruksorten sjunger egentligen samma sång. Om en plats där tiden står stilla, och inget finns att göra. Där alla landets rikedomar skapas, som sedan samlas någon annanstans. Slitna byggnader och grusvägar som leder ingenstans. Missbruk och organiserad kriminalitet. Företag flyr betongen och bruksorter, och de som byggt upp landet förklaras överflödiga. Posten stänger både här och där. Riskkapitalister fyndar vårdcentraler och naturen våldtas. En rörelse som förenar kämpande glesbygd och kämpande förort skulle kunna möblera om rejält i nationen. Kampen är i grunden en och samma. Och rap är dess naturliga soundtrack.”

Jun 122014
 

Läser lite kring protesterna mot VM i Brasilien och om situationen där i stort, och noterar:

* Tunnelbanearbetarna i  São Paulo strejkar (vilt) sedan en vecka tillbaka. FIFA saknar en Plan B för hur publik och arbetare ska ta sig till den nybyggda Itaquera-stadion, där inledningsmatchen mot Kroatien spelas ikväll.

* Från början av detta dygn så togs även flygplatsarbetarna i Rio de Janeiro ut i strejk.

* De där luftvärnsraketerna som FIFA krävt att man installerat kring Maracana-stadion i Rio de Janeiro för att hålla koll på buset under VM, vilka är det som levererat dem?

PCC Fangelsetak

* PCC och Comando Vermelho, de dominerande krimkonstellationerna i São Paulo respektive Rio de Janeiro, hotar med att skapa kaos under VM. Senast PCC kickade en sån grej, 2006 var det, så var det undantagstillstånd och fängelseupplopp och attacker på polisstationeroch och brända bussar och typ hundra snutar och vakter som miste livet. Med den stora närvaron av utländska turister och journalister så kan det här bli riktigt kletigt.

* Ni kanske minns demonstranten från förra året som med en sträckt vrist skickade tillbaks en tårgasbehållare till motståndarlaget? Priset för bäst stil i år går till ursprungsbefolkningen som revolutionerade kravallmodet med spjut och pilbåge och fick kavalleriet att backa. Tok lyckades t.o.m. träffa en polis i benet.

indio_1

* Den här hemsidan ger siffrorna kring samhällsproblet som den briljanta Tropa de Elite 2 uppmärksammade; att miliser bestånde av aktiva och före detta poliser tar över allt fler områden i Rio de Janeiros slum. “The militias took care of the sales of gas cylinders, the ‘gatonet’ (catnet, the clandestine cable TV) and they went on expanding until they were able to control every real estate transaction in the favelas they occupy. It is big business, which can pay even more than drug trafficking.” 2005 så kontrollerades 10% av stadens mest våldsamma områden av dessa miliser och 53% av Comando Vermelho. Fyra år senare var siffrorna 41% för miliserna och 40% för CV. Upprensningen inför VM, med detta att militären ockuperar favelor och en lågavlönad och ökänt korrupt poliskår sedan träder in i den bortjagade kokaingerillans maktvakum, spär självfallet på problemet. Gissningsvis utgör dessa miliser en del av en övergångsfas inom brasiliansk krim – från skjutglada kokaingerillor till klandestina maktnätverk av syditaliensk snitt.

* I år är det femtio år sedan den militärkuppen i Brasilien. De nya anti-protestlagarna tar oss tillbaks i tiden, men risken för en ny kupp ska inte överdrivas, då den nuvarande socialdemokratiska regimens kompromissvillighet och kapitalvänlighet garanterar att högern inte gråter alltför högljutt.

* Men på riktigt, fuck ett VM; vem bryr sig egentligen om det där spektaklet när det finns Superettan?

Jan 162014
 

En biologilärare i realskolan skänkte mig en gång en svindlande tanke som under hela mitt fortsatta liv i sin tur skänkt mig både sjungande styrka och rätt mycket trassel. Han sa:
- Det här med att arbeta en stor del av dagen, och göra det på i förväg bestämda tider, är ett påfund av vår mycket speciella kultur, och egentligen något djupt onaturligt.
” (s. 14)

Janne Bergquists Mitt mål: Ett onyanserat angrepp på fångenskapen är en märklig bok; repetitiv och splittrad, näringsgivande och välgörande att läsa, aldrig mästrande men starkt moralisk. Inga akrobatkonster, bara en djup kärlek till formuleringskonsten och hur vasst den kan slipas, likt ett imaginärt tandborstsskaft mot cellgolvet.

Alla tankar är inte strikt orginella, men ges en speciell skönhet och smittsamhet när författaren hållit fast vid några insikter och instinkter från tidigt, likt en varg som krampaktigt biter kvar i bytet som om just detta kommer bära den genom vintern.

Från dessa grundläggande erfarenheter gasade Bergquist på i “flera hundra knutar” genom skitlandet Sverige – en tok i folkhemmet – och ut i Europa och till “helgonens klyfta” på Teneriffa där han levde sina sista dagar.

Uppfattar man en sådan upplevelse som jag gjorde, säger man som jag sagt sedan dess: En gång tjyv, alltid tjyv. Och man säger det med stolthet och sammanbitet allvar. Sedan man sett hur det sociologiska fenomenet ‘tjyven’ uppstår, förlorar man fullständigt respekten för överhetens magistrala sorterings- och placeringsövningar på detta område. Nämnders och domstolars valhänthet och exempellösa oförskämdhet i sin maktutövning blir ens motståndare för livet.” (s. 21)

Vem är min trognaste tröst i prövning och strid? Spinoza med sitt grandiosa perspektiv sub speciae aeternitatis.” (s. 117)

Om fängelsesystemet varit ett vetenskapligt experiment med råttor, skulle det för länge sedan varit avslutat och avhandlingen skriven: råttornas natur är sådan, att de inte reagerar som vi befallt dem.” (s. 118)

Jan 142014
 

Välgjord dokumentär om 28-årige Thomas Winston, en mindre spelare i New Yorks knarkekonomi, som precis har släppts från fängelset och nu planerar att lämna spelet. (I praktiken: att gå från en ungefärlig veckolön på 15,000 dollar – för att servera crack – till en ungefärlig veckolön på 300 dollar – för att servera Big Macs. 98-procentiga lönesänkningar visar sig dock vara tämligen svårsmälta.)

För honom betyder denna dröm om att lämna spelet också att lämna sitt kvarter, det som man har kallat sitt hem och sin värld. På samma sätt som klassresor i det svenska folkhemmet utarmar arbetarkvarteren (ekonomiskt och begåvningsmässigt), så leder denna strävan till en samhällelig förändring som enbart är negativ.

Ett positivt musikaliskt inlägg i den här debatten är Too Shorts antigentrifierings-anthem Money In The Ghetto. Pengar ska återinvesteras i där man kommer ifrån, inte i tyska bilar och franska märkeskläder. Stöd dina egna och stanna om möjligt kvar och kämpa för dina kvarter.

Här påminns jag om en passage i Örjan Bartholdsons bok Brasilien, den mörka kontinenten.

“Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:

- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.

När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:

- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”

Något överraskande visar sig Thomas också vara en begåvad rappare. Eller kanske inte så överraskande ändå. Queensbridge har högre tung-rappare-per-capita än någon annanstans i Amerika – t.o.m lilla Vallejo och Uncle 40 Waters mäktiga släktträd hamnar i skuggan jämte dess lägenhetsbyggnader, som Cormega beskrev så ingående när vi intervjuade honom.

I think Queensbridge is dope with the music because we have so many artists, and Queensbridge is competitive. (*Cormega walks over to the window in his hotel room, points to the opposite building across the small ass back yard.*) That window is a little bit too far, if you could move that building closer, this would be exactly how me and Nas’ view was.

From my evening I could holler, “Yo Nas”, and he’d be like, “What up?”. Imagine that. Cormega is right there, and in that building is Nas, and across the building is a DJ. If you walk across the street, there’s Craig G, and in another building is Tragedy, and in another building is Poet, and in another building is Marley Marl, and then you walk across a block, and there’s Nature and ACD, and then you cross the block over, and there’s Mobb Deep and Capone.

That’s Queensbridge. So when you have all these people, it’s survival of the fittest. If you don’t stand out, then you’re not going to make it. Being that there were so many dope, prolific artists, it pushes everybody to go harder. And every MC thinks that they’re the best, that’s just how MC’s are, or they try to program themselves to be the best. That’s what makes Queensbridge dope.

Kanske är det just den här tätheten och hungern som särskiljer QB från annan New York-rap. Det är en speciell intensitet i rader från Nas, Cormega och Tragedy Khadafi, en särskilt rå känsla i musiken från Mobb Deep, CNN och Screwball.

I dagens New York saknas detta, och när jag ser den lilla killen på introt till Tragedy-dokumentären minns jag något annat som gått förlorat: rappare som berättar om vad de ser framför sig i sina kvarter. Infamous Mobb fortsätter att släppa bättre rap-videos än resten av New York (Exquire och Roc Marciano undantaget), men finns det några nya Queensbridge-rappare som faktiskt låter som sina hemkvarters betong, asfalt och parkbänkar?

The Life and Death of a Dealer konstaterar att Thomas inte blev en av dem.

Switch to our mobile site