Nov 302009

Back in the Motown days, we used to wear tailored suits. That was the thing to do in Philly. Even in the Ghetto, you’d buy the best suits or have them tailor-made. We was broke as hell, but that was the thing. It was like the clean, pimp style. But seeing how fictitious that was, we welcomed a change. So when kids started wearing hole-y jeans and T-shirts, we’d grab a towel and wear it like a diaper. When it changed again and it had to be clean again, we bought $10,000 leather-winged outfits, spacemen costumes and a half a million dollar Mothership. If it had glitter, we had to make it glitter to the point that nobody had ever done it before.

Then that was getting old after we’d been on tour for ever, so we got the camouflage stuff. We pretty much started that on the One Nation Under a Groove album. We went into the army/navy surplus stores and stuff was like three dollars for a pair of pants. $3.50, $2.50 for shirts. We loaded everything outta there. In a good six months, that shit was up to $30 or $40. Now it’s a couple of hundred dollars to get a good army suit.

The history of Funkadelic begins where Hendrix left of: distorted guitars, orange-purple soundscapes, black cosmology, LSD-weltschmertz, burning american flags, bombed out city centers – but with one forward-looking, crucial difference; they added the Funk, the continuous groove, the steady heartbeat of the Mothership.

The easiest way to break down P-funk? Psychedelic Rock crossed with Funk. This gives Funkadelic their unique flavour, that is why they appeal to both dirtbag rockers and californian gangbangers, that is why their music has met success both amongst American college-nerds and party-goers in the Brazilian favelas. While the original funk was developed under the disciplinary regime of James Brown, the Detroit bastard child was generally to fucked on acid when they were in the studio to accomplish something substantial. Skippable experiments drenched in bad acid and bad hippie wisdom is one of the weaknesses of the p-funk-catalouge. They also had the bad habit of including ballads on their releases, an area which they unlike James Brown did not master. Clinton’s half-baked Frank Zappa-imitations (Jimmy’s Got A Little Bit Of Bitch In Him) are also misplaced, since Clinton’s own sense of humour transcends Zappa by lightyears. To bow down to an inferior is not a good look.

The bitches’ brew that Funkadelic initially served their followers had ingredients echoing both the immanent theology of the likes of Meister Eckhart and Thomas Müntzer and the darker side of that took over after The Summe Of Love. “The Kingdom Of Heaven Is Within” is howled repeatedly on the intro to their first LP. On America Eats It’s Young they even include a text from The Church Of The Process, a congregation founded by ex-Scientologists that worshipped both God and Satan and believed the world would end any minute now. A.S. Van Dorston writes in his brilliant The Afro-Alien Diaspora, that it “seems unlikely that George Clinton took the Process Church seriously for long. Everything he did showed that his songs were meant to benefit everyone in a positive way.” The iconoclastic imagery of Clinton was larger than one church, it was an all rebellious, playful mythology that was riding on the bad acid-vibes of Hendrix and fellow noise-bringers. Dorston continues that

there’s no mistake that the early music was hard. In stark contrast to their later cartoonish space-freak image, the band looked and sounded as earthy as the dirt on the cover art for Maggot Brain. Funkadelic were bad motherfuckers. They shared management and stages with the other ‘bad boys of Detroit’ – Ted Nugent & the Amboy Dukes, MC5, and The Stooges. Their management even cooked up a marriage between George and Iggy Pop as a publicity stunt. Iggy was probably relieved that it was never followed through. ‘He could have been my wife’, tittered Clinton. (…) Funkadelic’s unique relationship with white rock ‘n’ roll started when they had borrowed amps from Vanilla Fudge. They were so pleased with the high volume that they immediately got their own. Like Jimi Hendrix and Sly and the Family Stone, they reclaimed rock music as their own. (…) By 1970′s Free Your Mind And Your Ass Will Follow, Funkadelic sounded as if they had absorbed some of MC5′s aggression and The Stooges’ decadent nihilism. They continued their critiques of capitalism and booty-liberation theology, but instead of the blues, Free Your Mind‘s title track showcased lysergic-drenched noise, with Bernie Worrell’s slavering, distorted three-note organ riff similar to Velvet Underground’s Sister Ray.

With time, the hard-work funk ethics of James Brown came more and more into play, and the psychedelic distortion and acid noise of the first albums took the back seat as the line between Funkadelic’s and Parliament’s identities blurred. The albums got more concentrated and funkier, and funkier, reaching a pinnacle with One Nation Under A Groove in 1978. As the album name suggests, the lyrics and concepts had moved closer to black nationalism (a course that took a later generation of black musicians a lot further. It is also interesting to note that the evangelic SF imagery is a central element not just in the Parliament’s completely masterful Mothership Connection, but also in the mythology of Nation Of Islam – and The Church Of Scientology).

As the eghties drew nearer, the P-Funk-army got more involved in the war against disco, which shows up in both confrontative song titles and in the music itself (it was getting polished). Funk was becoming more and more difficult to play. The times were changing. Cocaine replaced acid, and the quality of music declined. In the disco-era, what else could you do but sell your soul to the placebo syndrome and start smoking death instead of sweating away death under the powerful groove from A Fully Operational Mothership.

The pioneering work of the funk-tribes had however been accomplished. With Uncle Jam Wants You they passed the legacy onto the next generation. Not long after, Uncle Jam’s Army of pioneering hip hop-DJs was formed in Los Angeles, with Egyptian Lover sent out on a mission to once again reclaim the pyramids. On his solo release Computer Games from 1982 Clinton passes the torch to Afrika Bambaataa with the chant “like Planet Rock, we just don’t stop“: Planet Rock was released the same year, and a new world of music was born. Another generation took over. Once again black music was taken out of the clubs, into the urban landscape. Once again the sound in the parks was rough and raw, not smooth and polished. A rich foundation had been layed for the future of funk, and hiphop-producers gathered the ammunition needed for the oncoming battle. The apocalyptic Bring-The-Noise-eclecticism of Funkadelic was essential in The Bomb Squad‘s revolutionary Wall Of Sound-technique, while the beautifully bouncing booty-bass and slick arrangemnets of Parliament lives on in the productions of Dr. Dre, DJ Quik, Organized Noize, and many others.

Ever since the mothership of Parliament-Funkadelic went under the radar in the disguise of The P-Funk All-Stars, Clinton hasn’t been the same, and releases bearing his name have mostly been thrown together without class. Atomic Dog was, of course, the shit, but besides that he has rarely shined like in the seventies. Two moments are worth the mention, though.

Just out of jail, and with both Dr. Dre and George Clinton on his side, U Cant C Me is as relentless and triumphant as we ever saw Tupac Shakur. This is one of his hottest tracks, much owing to Clinton’s idiosyncratic adlibs and Dre’s gloriously perfected p-funk (the beat is so large that it doesn’t matter that its skeleton is identical to Snoop Doggy Dogg’s Who Am I). When the Clinton spaces the funk out on Synthesizer from Outkast’s critically-hugged-to-death Stankonia it’s another beautiful moment. But in recent years, solid contributions have been missing, and you would suspect that Mr. Clinton have been paying more attention to the crack-pipe than to the microphone. A friend even had the nerve to inform me of his demise some years ago, a piece of bad news that a quick googling could refute; in fact, he had a new album out. And he put in his input on that Wu-Tang Clan-album.

How does he do it? Perhaps George Clinton is a perpeteum mobile, an alien, cyborg machine that “just don’t stop“, defying physics and AA meetings. In a way the essence of Funk: bodies defying the laws of gravity, shaking, getting it on, grooving for hours and hours and years and years. It’s mind-blowing to see sixty-year-olds like James Brown blasting the same shit on stage as forty years ago. Funk aint slack. You gotta sweat if you wanna have fun. If you want your spot in the sun, you gotta be on some hot shit. On the other hand, if you got funk, you got style.

Nov 302009

Allt är matematik. Allt är nummer, och nummer är inte något abstrakt. Enligt Pythagoras är tingen en manifestation av den numeriska strukturen inneboende i dem. Han talar om ett “levande universums andning”. Det finns en systematisk ordning som våra två ögon inte kan se, men som vi möjligen kan känna. Enligt honom och hans efterföljare är universums ordning matematisk och musikalisk, avståndet i naturen mellan de jordiska och himmelska sfärerna är ordnade likt perfekta ackordföljder. När skapelsens kroppar rör sig i samklang hörs en musik i naturen som vi uppfattar som tystnad.

(Harmoni är dock inte enbart tystnad, men även balanserat ljud, på så sätt som minimal techno väger upp oväsen från gatan, och lämnar sinnet klarare och mer rörligt.)

Nietzsche hade svårt för matematiken, och odugligförklarade den då naturen uppenbarligen inte följer någon slags decimal exakthet. För övrigt älskar naturen att gömma sig för oss, som Herakleitos sade (?) i ett av sina fragment.

Pythagoras hämtade mycket inspiration från sina resor i Indien, Persien, Babylonien, osv, vilket får en att revidera bilden av Grekland som den västerländska civilisationens vagga. Visserligen sammanställde de gamla grekerna grunden för vår vetenskap, men mycket hämtades uppenbarligen från andra högstående kulturer.

Nov 292009

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Nov 292009

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ’79 eller ’80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.

Nov 282009

I have not listened to the new Rakim, except Holy Are You and the song with Maino. Pretty good. Nothing that grabbed me, though.

Is he still hungry? Is he playing with words like he used to? Is he in the same zone? Does he still write his rhymes backwards?

Time caught up with him. It doesn’t seem to bug him too much. Whatever, he has done more than his part. To this day rappers are unable to outspit him. Go back to 1988, the title track of Follow The Leader. Put any up and coming, ribs-are-showing-hungry MC beside that and they’ll break like glass. Besides Tupac Shakur, and maybe Big Pun on a strictly technical level, nobody has managed to update his formula.

On one hand time has been unkind to this great concrete poet. On the other hand his works are timeless, to a much higher degree than other rappers. Comparing him to other greats of his era is not fair. BDP, Big Daddy Kane, NWA, Kool G Rap, LL Cool J and Ice-T all sound dated, unlike Rakim. He towers above them on a plane with other innovative spirits like Miles Davis and Jimi Hendrix. There is an eternal freshness and coolness to their music that is unleashed everytime it’s played. He has the experimentalism of Davis and the iconic expressiveness of Hendrix. “He came on stage with lazers in his eyes“. In the words of Dallas Penn:

Performance is personal style and attracts people that can relate. Seeing Rakim at Latin Quarters in 1987 you can best believe that heads were in awe of the way he presented himself. Rappers that had any rhymes during that time had to jump and flail about. Rakim stood in one place and gripped that mic like he was choking that shit. Fools were getting knocked the fux out that night on the Deuce and in the Quarters. Best show evar for me.

Nov 282009

Comega has the dopest flow, the deepest lyrics, the illest eyewear (as obvious in the following video), and he gives the hottest, most thoughtful interviews. This one is one of the best yet (professionally done too). He goes in depth regarding Tha Realness, which as the year is coming to an end, I have to put as the very best album of the decade. I’m almost sure of that.

Born And Raised isn’t the masterpiece that I was expecting though, mainly because of some poor production choices (Mega Fresh X, Get It In). Odd, odd since Cory normally has an excellent ear for beats. Still, Mega has improved with the lyrics yet again. If you don’t put Journey, The Rapture and Define Yourself as some the best tracks of the year, I question your taste in traditionalist rap music.

Nov 242009

In the chapter Sampladelia of the Breakbeat from Kodwo Eshun‘s interesting book More Brilliant Than The Sun the author highlights a development from Public Enemy’s militant paranoia to the slowed-down, full-blown street life hallucinations of Cypress Hill’s Illusions and Sunz of Man’s Soldiers Of Darkness. These are the two first stages of paranoia in rap music.

Eshun’s prose is more than ten years old by now. Today a third paradigm is visible; from the political, to the mystical, to another set of politics. The enemies have remained the same – the government, the police, the record industry, traitors. Chuck D, Ice-T and Ice Cube feared for the loss of their freedom, artists in the next decade fought a battle for their soul – the biblical 2pac, Biggies bleak visions of Life After Death, a praying DMX, the existensial angst of Big Pun, the battle-ready mysticism-futurism and sad soulfulness of Wu-Tang, the post-Native Tounges spiritualism of Mos Def, Talib Kweli, Common, Black Thought. Most popular rappers these days seem to be more concerned with their money being taken away from them.

The struggle for economic independence and creative control (Company Flow, The Arsonists, Non Phixion) that closed of the last millenium was quite effectively recoded into a quest for dollars (50 Cent, Jay-Z, Lil Wayne and the underground rappers following them). Both the political and the spiritual-cultural has been pushed to the side. (Of course, we’re not talking definite categories here, but paradigms.)

In the bigger picture we can see that the initial call for social change (MLK, Malcolm X, The Black Panther Party, etc.) was persecuted and beat down and transformed into religious, criminal and antisocial activities. This immense energy invested in bettering ones life and reaching for freedom and independence was rehabilitated into the capitalsit system through self-employment, the hustler gestalt, the propaganda for private profits and a preferance for surface, not substace… swagger, not skills, storytelling, ultramagnetism.

Nov 242009

On page 114 of Foucault Live the French philosopher gives an example of the so-called schizophrenia of capitalism, its ability to integrate conflicting tendencies at its core, a process similar to what the situationists termed recuperation.

In the 19th century the university was the medium at the center of which  a literature said to be classic was constituted. This literature was by definition not a contemporary literature, and was valorized simultaneously as both the only base for contemporary literature and as its critique. Hence a very curious play in the 19th century between literature and the university, between the writer and the academic.

And then, little by little, the two institutions, which underneath their petty squabbles were in fact profoundly akin, tended to become completely undistinguishable. We know perfectly well that today the literature said to be avant-garde is only ever read by academics; that a writer over thirty has students around him who are doing their theses on his work; and that writers live for the most part by giving courses and being academics.

More than anything, this comment is valuable for our understanding of what literature is today.

Nov 242009

Nån kritiker på Aftonbladet gör bort sig.

En sak har dock Kajsa Ekis Ekman (LOL @ mellannamnet) rätt i: Markis De Sade verkar inte ha varit en särskilt sympatisk person (enligt kommentarerna verkar dock Ekis bre på lite extra).

No shit. Han gav upphov till termen sadism. Vad förväntar man sig?

Att blanda ihop intentioner med innehåll med verkliga övergrepp med dikt med verkliga övergrepp med politisk agenda med litterära kvalitéer med personlig livshisoria är så jävla Burroughs- och Henry Miller-rättegångarna och fucking jävla videovåldsdebatten. Lägg ner.

Jag har inte läst mycket av De Sade, men vill minnas att de fyra herrarna i Sodoms 120 dagar som låter sina allra lägsta lustar löpa ut över de stackars slavpojkarna och slavflickorna faktiskt är en präst, en politiker, en general och en mäktig kapitalägare. Enbart en sådan sak försvårar läsandet av De Sade som något annat än en maktkritiker.

Nåväl, markisen kan svårligen försvara sig, men Vertigo Förlags Carl-Michael Edenborg ska lägga replik i onsdagens Aftonbladet.


Uppdatering 26/11: Här är Edenborgs artikel. Med några intressanta kommentarer, bl a:

Om De Sade har uppbackning av alla dessa monumentala auktoriteter, varför blir Edenborg så ursinnig av en enda avvikande kvinnlig röst?

Vad är auktoriteten hos en rad akademiker som få faktiskt känner till och läser jämfört med en självrättfärdig slaskartikel i Sveriges största dagstidning? Vilket har stört spridning i vår vardag?

Nov 202009

Riktigt stor låt. Sebbe är en av Sveriges bästa rappare och Masse är ett geni (att få ravesynthar att låta så hårda är vad genier gör).

(Kartellen har även den bästa bloggen av alla svenska rappare, inte för att jag följer konkurrensen men ändå).


Apropå Stockholmsrappare som förtjänar mer uppmärksamhet: Fittja Chrille har gjort del i tre av svensk raphistorias bästa låtar. Samma Knas Varje Dag. Ainaziz. Och solomästerverket Kårens stolthet.

(Och den här från 2001 är långt ifrån kass).


Switch to our mobile site