May 312010
 

Ser regndroppar på trottoaren när jag lämnar lägenheten, men trots mörka moln så slipper vi ett blött Gustav Adolfs torg. Det är många som har samlats – jag är dålig på att uppskatta men nog är det mer än vad jag förväntade mig, speciellt med så kort varsel. Man borde ha lagt demonstrationen en timme senare dock, så folk med normala jobbtider kunde komma.

Svårt att tolka något närvarande som antisemitiskt, speciellt när den judiska talaren fick starkast applåder. Inga Hizbollah-flaggor eller liknande, vad jag såg i alla fall. Men vem vet hur texterna går i den arab-house med gudomliga hi-hats som pumpas ut i arrangörernas högtalare? Mycket turkiska flaggor dock. Stor ironi när en talare fördömer Israel som en stat med andra klassens medborgare, och nästa talare skriker “Leve Palestina, leve Turkiet!

Som jag fattat det kommer det vara demonstration på samma plats kl. 18.oo även imorgon, alltså den första juni. Vi syns där.

Här twittras det med stor framgång live från demon i Stockholm. Thanks God for mobile technology.

May 302010
 

An intense, very talented actor has passed away. With Easy Rider, which he also wrote and directed, Dennis Hopper defined an era. After the flower power smash hit, he went on a drug-crazed mission to Peru to film The Last Movie, one of the most spectacular failures in cinema history.

He survived that bad trip, which lasted years, actually, and back on his feet he would go on with brilliant, unforgettable performances in Apocalypse Now, Rumble Fish (alongside Mickey Rourke), Blue Velvet, Paris Trout and River’s Edge, which to me is the best teen movie ever. He also played Kopa, the villain in Super Mario Brothers – but hey, we can forgive that.

This documentary might be of interest:

http://greylodge.org/gpc/?p=1828

He more or less dropped out from the public eye until he flew off to the Philippines in 1976 to play the zonked-out photojournalist in Francis Ford Coppola’s “Apocalypse Now.” Chattering like a hopped-up monkey, cameras clattering around his neck, T. S. Eliot’s words rolling around in his mouth, dirty, disheveled and totally bonkers, the character is a wonder, but painful. The line between Mr. Hopper’s on-screen delivery and his off-screen reputation seems too thin, it makes you squirm, as do many of his later, greater roles.

If the pleasure of his performance is tinged with discomfort, it’s because Mr. Hopper has apparently never been afraid of looking ridiculous — an important quality for performers. Few actors can navigate the line between terror and comedy as unnervingly, evidenced by his mesmerizing turn in David Lynch’s “Blue Velvet.” Where does that character end and Mr. Hopper begin? You don’t know, and that not knowing is the space in which Mr. Hopper works. Before he started to spill his guts and everything else on screen, his openness could be delightful, as when he was photographed reading Stanislavsky on the set of “Rebel Without a Cause.” He was 17, playing a guy named Goon and hanging on every word of James Dean, who told him to start taking photographs, to look at the world through a frame.

May 292010
 

I’ve digged deep down in the old harddrives for the following tracks.

Edo 8 was copied from Goto80 some years ago, along with a bunch of other nasty electro.

You can read up on Silicon Scally here.

Lory D, the only noteworthy Italian artist I know of, has released rather filthy roots Techno on Rephlex, but Bluff City is a certified Electro banger, with just a lil’ twist of Acid.

The last two tracks have followed me ever since I starting listening to electronic music. The 12” that my mp3:s were copied from what seems to be Imperial Stormtroopers‘ only release. It’s nasty, full-on hardcore electro.

Edo 8 – Squawk

Edo 8 – Micropacer 2

Silicon Scally – The Silent Years

Lory D – Bluff City

Imperial Stormtroopers – Crystal Ice

Imperial Stormtroopers – Panic Button

In related news, check out this vocoder-themed mix. The vocoder-themed book seems to be intresting, too.

May 282010
 

Mfs/Mfs Eliten är ett Köpenhamn/Christiania baserat band bestående utav A, Hype och Wood. Sedan tidigt 90 tal har Mfs gjort musik. Dom släppte dock sin första skiva Bandaniseret så sent som i oktober 2009

Mfs Rappar  om den rådande narkotikapolitiken i Danmark samt den politik som bedrivs mot Christiania, Likt Kartellen beskriver dom den rådande situationen i en av scandinaviens “storstäder” som eskalerar med hårdare polisbevakning en ekonomisk politik som tvingar befolkningen till bottenjobb, utanförskap och frustration.

Såhär beskriver dom sig själva.

“Det er socialrealisme anno 2009 leveret på en måde, der gør, at det kan få indflydelse på måden vi forstår verden omkring os – på godt og ondt.

MFS handler ikke kun om musikken. Det er et broderskab. Et broderskab, hvor sammenhold og fællesskab er det stærkeste våben i kampen for overlevelse. Men MFS har brug for at fortælle deres side af den betændte historie i en tid, hvor konflikterne i vores land, bliver beskrevet unuanceret og uden indblik.

Og de har et budskab, som skal ud til befolkningen. Det handler om de valg du tager i livet og de konsekvenser, der følger. Et liv hvor man selv laver reglerne, kan virke fantastisk, men de færreste kender medaljens grumme bagside. Det handler om at fortælle, hvad det egentligt indebærer at være midt i det hele, når lortet med sikkerhed ramler.

Enhver revolution har brug for en stemme – eller tre. Hype, A og Wood har været en del af broderskabet siden 1991. De har erfaringen, der skal til for at levere de tekster, som ingen andre har mod og viden til at fremføre, og kan, som nogle af de eneste, fortælle om den verden, medierne ikke tør røre og, som politikerne prøver at bekæmpe med paniske og ugennemtænkte træk.

”Bandaniseret” repræsenterer folkene på gaden. Dem som har stået midt i konflikterne, og som aldrig bliver hørt, når løsningerne skal findes. Denne gang skal budskabet leveres nede fra og op, og derfor har MFS valgt at åbne op for en musikalsk dagbog fra den københavnske underverden.”

Continue reading »

May 272010
 

I know what’s wrong. I know why you’re hurting, baby.

You’re missing electro, right? Me too. Urban life is not the same without the original urban dance music. But the kids don’t wanna hear it. Nobody cares no more. In the late 90s to the early 00s you had that electro revival, with Miss Kittin & The Hacker, Anthony Rother and Adult releasing fine material, and American renegades like DJ Assault and Drexciya upgrading and perfecting the formula for electronic Funk. Some championed a traditional approach, others tended to mix it up with punk aesthetics, giving birth to the electro-clash, electro-punk styles. Well, those style had bastard kids. Obnoxious, deformed critters, who outlived their parents. Nowadays when you see “electro” written on a flyer, get ready to get disappointed. Usually we’re talking talentless indie rock groups that got a drum machine for christmas, or some sad Ed Banger-clones with questionable facial hair and way too tight jeans.

Well, let’s try to block out all that for the moment. Here below we got some thick 808 drums, some harsh basslines, and beautifully cold atmospheres. I hope there’s something you haven’t heard before. (Also, if you’d like to… go take a listen to my own humble attempts at electro here).

Blackploid – Photographic Photogenic

Blackploid – Mystery Speaker

E.R.P. – Vox Automaton

The Hacker – Masterplan f. Miss Kittin

The Hacker – Electronic Snowflakes

I’m planning to post more heavy slaps soon, so stay tuned…

May 262010
 

Jag hade fått för mig att PstQ hade hängt upp micken. Borde förstått att sånt inte funkar för riktiga rappare. Sveriges Chino XL fortsätter att imponera. Nu vill jag bara ha den versen som låt, tack. Och allt annat osläppt som han pratar om i intervjun.

Apropå Göteborg snubblade jag på den här också, promoviedon (med gästvers från Sveriges Shyheim?) för Persian Gold EP 2. Mofo är kanske Sveriges mest kapabla rappare. Han gör en del musik som inte alls faller mig i smaken, men allt mer substansiellt som han skriver blir alltid bra – även fall jag misstänker att engelskan fortfarande är som en barriär mot ett mer direkt uttryck. Vill gärna höra han på svenska. Men under tiden kan jag bara säga WOW precis som titeln på den bästa låten på mixtapet! (Var är del ett förresten?)

May 252010
 
(Det sena 90-talets uppväxtlighet. Upploppsmusik. Uppfostringsmisslyckanden. Växlandet mellan apatiskt, långsamt, blankt blickande självsvåld och plötslig asocial aggression.)

The Geist of the techno-precariat. Christoph De Babalon captures all that pretty well on If You’re Into It, I’m Out Of It, moving sometimes clumsily and sometimes very effectively between harsh abuse of the Amen-break (Dead Too) and moody musique concrete (Opium, Brilliance), most often combining the two (What You Call A Life, My Confession).

This is perhaps the finest example of the more angst-ridden side of DHR.

May 252010
 

Såg Guerilla ArtMalmös träskdagis (det var gratis) för ett tag sen. Får nog erkänna att den innehöll en del intressant. Street Art placeras i ett historiskt sammanhang och en del artister visar upp riktigt coola grejer. Det var också intressant att se i en dokumentärfilm det jag även ser bland kompisar här i Malmö, nämligen hur vår generation går samman och skär bort mellanhanden i utställningar och i försäljning av tavlor, t-shirts, osv. (Jämför med musikvärlden, där man kan se en liknande utveckling.)

Till det negativa i dokumentären hör Futura 2000, som jag av någon anldening störde mig nåt otroligt på, och filmskaparnas konstsyn som verkar mena att måleriet först vinner betydelse med en saftig prislapp.

Det är förvisso naturligt ur ett normalborgerligt perspektiv. Galleriet betyder vanligtvis ungefär samma sak för målandet som det naturvetenskapliga muséet betyder för djuret. Tillkomstprocessen – som i filmen framstår som mycket intressantare är slutprodukten – och dess sociala sammanhang göms undan. Inspärrade artefakter berövade rituella, sociala och kroppsliga funktioner verkar vara eftersträvansvärt. Skulle jag definiera borgerligheten på något sätt så vore det som just det; som den döda, avstannade världen. Den definitionen passar in på villakvarteren och den passar in på konstgallerier.

Jag hade alltså hellre sett mer intervjuer med målarna än en massa godkännande konstköparsvammel.

May 232010
 

Med sin Underworld-trilogi gjorde Ellroy mer än att revolutionera den politiska thrillern. Han drog även upp riktlinjer för vad en modern roman skulle kunna vara; hur den skulle kunna se ut, hur den skulle kunna befolkas och fyllas ämnesmässigt. Hans “privatdeckare”, småmissbrukare, sexgalningar och småhustlers skulle kunna bytas ut mot dagens datorhackers, “satanister”, professionella husockupanter och diverse nazi- och MC-gängsdrägg.

Någon som har tips om några sådana böcker, som alltså likt Underworld också präglas av hög stilistisk målmedvetenhet?

Switch to our mobile site