Feb 062015
 

Inte för att det finns ett överflöd av välja från, men det bör sägas: Erik Niva är Sveriges bästa journalist. Han ligger bakom magiska texter, och Niva möter Showan är en av dem. Jag tar en paus hälften in; det är inte svårt för mig att läsa vidare, men jag vill dröja kvar här ett tag, i den här stämningen. Det är som om jag läser om mig och min familj, min stad, samhället där jag är uppväxt.

Tränarna i min klubb var idioter, det sa mina föräldrar också, varför spela där mer än några månader. Men det gick inte att inte spela fotboll. Det var så nära hela tiden. I vår lilla trädgård med en liten boll, på varje skolrast, på sommarloven när alla i kvarteret samlades. När jag bor i Bergsjön spelar jag med somaliska kids på gården, och i Brasilien bjuder min svärfars vän med mig till konstgräsplanerna mellan centrum och köpcentrat, där frimurare och företagare svettas och snackar affärer över öl efteråt. Jag satte ett nickmål där.

Jag skiljer mig under de sämsta former. Allt är skit. Hon mår ännu sämre. Pengarna räcker inte, det är svårt att hitta jobb, det är bostadsbrist, och runt oss ett överflöd av droger och sociopater. Hon har svårt att komma överens med det svenska temperamentet, det sociala spelet, har svårt att hitta vänner. Men på den ståplats vars avnazifiering Niva beskriver känner hon sig välkommen och helt trygg.

malmo_16-730x464

Fotboll är inget jag skriver om. Många kan det bättre. Som farsan, som just nu antagligen skriver om fotbollen i vår hemstad; där han hamnade som några år gammal, där han spenderade tusentals timmar på spontanfotboll vid det nybyggda miljonprogrammet, på att träna med laget, på styrelseuppdrag, på brandmännens korplag, på att att träna ett annat lag, på att organisera lagresa till andra sidan Atlanten, på att vara matchvärd, på att hålla i presskonferenser, på att spela varje helg med andra gubbar, på att blogga om fotboll, på engagemanget i det idrottshistoriska sällskapet.

Jag tänker att det finns viktigare saker. Minns att jag ofta undrat varför han, till morsans stora irritation, lagt så mycket tid och energi på detta. Men jag inser att han mer än något annat är fotboll. Det är den kultur som han ser världen genom. Det var hans räddning som socialt bortkommen och tvärexcentrisk under uppväxten. Genom fotbollen hittade han sin plats och blev accepterad av jämnåriga. Genom åren har den varit hans njutning och hans utbildning, och när vänner och andra har vänt sig till flaskan vid motgångar så föreställer jag mig att fotbollen har funnits där för honom, lärt honom att bita ihop och fortsätta kämpa.

När det äntligen är dags att besöka släkten i USA planerar farsan det runt fotbolls-VM. Strax innan avresan så tar han ett foto på mig och vänner inför en match mellan två olika stadsdelar. Vi slutar snart femte klass, och poserar traditionellt med några stående längst bak, några med ena knät i marken, och jag liggandes längst fram med målvaktshandskar runt bollen. Det fotot hänger inramat på min vägg. Jag tänker att det är en bild av folkhemmet.

Det blåser, vi har solen i ögonen. En jugge, två greker, sju svennar, och våra farsor är: en kamrer, en brevbärare, en brandman, en ingenjör, en rörmokare, en som är försvunnen, en bilmekaniker, en som har fått sparken från fabriken. Vilken välsignelse att växa upp där skyddsnät fortfarande kletar samman de sociala skikten, som för ännu en sommar lämnats kvar på samma skolgård och som samlats på samma fotbollsplan. Det varade inte länge, och det var få förunnat, det här att färdas genom världar, att få röra sig mellan de luftiga villorna, de prydliga radhusen och de inrökta lägenheterna. Folkhemmet erbjöd oss som mest klättrandet uppåt, från klassen och gemenskapen vi fötts in i, att överge detta för att vantrivas i villakvarteren; hälften socialism, hälften kapitalism och schizofreni. Det blåser, vi har solen i ögonen, och snart faller regnet och vi skingras i världen.

Det är magiskt. Bollen som färdas mellan människokroppar medelst atletiska mirakel är mystisk. Man mediterar över dess rörelser, och spelet blir en bild av samhället. Medan mycket kring fotbollen är som en demokratisk fostran i form av medbestämmande, solidaritet och gemenskap, så är det som händer på planen en önskan om en värld där vi kan mötas som jämlikar. Här är alla behövda, och vad vi kan åstadkomma tillsammans saknar gränser.

Vi ses där ute, Showan.

Jun 122014
 

Läser lite kring protesterna mot VM i Brasilien och om situationen där i stort, och noterar:

* Tunnelbanearbetarna i  São Paulo strejkar (vilt) sedan en vecka tillbaka. FIFA saknar en Plan B för hur publik och arbetare ska ta sig till den nybyggda Itaquera-stadion, där inledningsmatchen mot Kroatien spelas ikväll.

* Från början av detta dygn så togs även flygplatsarbetarna i Rio de Janeiro ut i strejk.

* De där luftvärnsraketerna som FIFA krävt att man installerat kring Maracana-stadion i Rio de Janeiro för att hålla koll på buset under VM, vilka är det som levererat dem?

PCC Fangelsetak

* PCC och Comando Vermelho, de dominerande krimkonstellationerna i São Paulo respektive Rio de Janeiro, hotar med att skapa kaos under VM. Senast PCC kickade en sån grej, 2006 var det, så var det undantagstillstånd och fängelseupplopp och attacker på polisstationeroch och brända bussar och typ hundra snutar och vakter som miste livet. Med den stora närvaron av utländska turister och journalister så kan det här bli riktigt kletigt.

* Ni kanske minns demonstranten från förra året som med en sträckt vrist skickade tillbaks en tårgasbehållare till motståndarlaget? Priset för bäst stil i år går till ursprungsbefolkningen som revolutionerade kravallmodet med spjut och pilbåge och fick kavalleriet att backa. Tok lyckades t.o.m. träffa en polis i benet.

indio_1

* Den här hemsidan ger siffrorna kring samhällsproblet som den briljanta Tropa de Elite 2 uppmärksammade; att miliser bestånde av aktiva och före detta poliser tar över allt fler områden i Rio de Janeiros slum. “The militias took care of the sales of gas cylinders, the ‘gatonet’ (catnet, the clandestine cable TV) and they went on expanding until they were able to control every real estate transaction in the favelas they occupy. It is big business, which can pay even more than drug trafficking.” 2005 så kontrollerades 10% av stadens mest våldsamma områden av dessa miliser och 53% av Comando Vermelho. Fyra år senare var siffrorna 41% för miliserna och 40% för CV. Upprensningen inför VM, med detta att militären ockuperar favelor och en lågavlönad och ökänt korrupt poliskår sedan träder in i den bortjagade kokaingerillans maktvakum, spär självfallet på problemet. Gissningsvis utgör dessa miliser en del av en övergångsfas inom brasiliansk krim – från skjutglada kokaingerillor till klandestina maktnätverk av syditaliensk snitt.

* I år är det femtio år sedan den militärkuppen i Brasilien. De nya anti-protestlagarna tar oss tillbaks i tiden, men risken för en ny kupp ska inte överdrivas, då den nuvarande socialdemokratiska regimens kompromissvillighet och kapitalvänlighet garanterar att högern inte gråter alltför högljutt.

* Men på riktigt, fuck ett VM; vem bryr sig egentligen om det där spektaklet när det finns Superettan?

Sep 172013
 

“Faktum är att fotbollens problematiska år sammanföll med den disharmoni som rådde i samhället under 1900-talets första decennier, medan spelets definitiva glansår inföll under det svenska folkhemmets storhetstid. Sett i detta ljus är det rimligt att fråga sig huruvida den relativa stökigheten bland publiken före 30-talets slut kan kopplas till den oro som kännetecknade samhället i stort. Eric Dunnings forskargrupp menar att ett sådant samband kan urskiljas i England, där huliganismen och striderna på arbetsmarknaden verkar ha följts åt rätt väl.

(…)

Även för Sveriges del förefaller det rimligt att spekulera över ett liknande samband. Publikbråkens numerär steg nämligen under de kristider som inträffade efter första världskriget och under 30-talets första hälft. Överhuvudtaget var konfliktnivån på den svenska arbetsmarknaden mycket hög mellankrigstiden igenom fram till 30-talets mitt, alltså under publikt sett oroliga tider. Sverige hade då kanske den mest konfliktfyllda arbetsmarknaden av alla västliga industriländer. Under efterkrigstiden hade hela situationen förbytts och nu talades allmänt om världens fredligaste arbetsmarknad.”

(Torbjörn Andersson, s. 24 i antologin Fotboll och huliganism i Skandinavien)

Nov 152012
 

Charlie Christensen fortsatte att göra bra serier även efter Arne Anka. Först tänker man kanske på hans Röde Orm, men även de senare humorgrejerna håller hög kvalitet. Jag kan inte minnas om det var i Filter, Offside eller någon annan tidning som jag läste den, men en av dessa senare strippar har satt outplånliga spår i mitt mentala SD-kort.

Stockholm. Söder antagligen. Någon slags pub. Två svenskar sitter i baren och gör sig lustiga över Brolins senaste fyllerihistorier i svensk press. Tjock är han också. Har hört att hans affärsidéer inte går så bra. Hans bar förlorade serveringstillståndet. Sa jag att han gillar att dricka? Och visst har han lagt på sig på senaste? Plufsig han har blivit. Och lat. Super gör han också. Och så vidare.

Mitt i strippen ställer sig en invandrare upp och tilltalar dem. Vet ni att Brolin är den enda svensken som är med på Maradonas lista över världens hundra bästa spelare någonsin? Han är en spelare med gudomlig känsla. Detta avgör saken. Vid profeten, jag ska flytta tillbaks till Marocko. Ett land som inte kan uppskatta sina egna hjältar är ett dåligt land.

Något sådär minns jag den.

Sedan gammalt vet vi att Frankrike har gett oss planetens bästa rap-video. Och idag hittade jag ytterligare en fransk kandidat till den tronen.

Det är helt logiskt att Zlatan har flyttat till Frankrike.

Det landet har en tradition av att hylla sådant som inte uppskattas i sitt hemland. Se på författare som Henry Miller, William S. Burroughs och Philip K. Dick som vann erkännande i landet efter att först ha svultit, hånats och åtalats i USA. Se på alla jazz-musiker som flyttade till Frankrike för att spela då amerikanska klubbägare såg dem som smutsiga knarkare.

Det värsta är att svensk rap, det som borde vara en kraft mot all svensk jantelag, försiktighet och missunsamhet, inte har gjort ett skit för Zlatan. Inte en hyllningslåt, inte en enda fattig punchline har tillägnats mästaren.

Svenskar är inte stolta, och kan därför inte heller vara stolta över Zlatan (som vanligt sätter vi vårt hopp till kidsen, de är framtiden). Jag avskyr nationsgränser, regeringen, statens institutioner, kungahuset, politiker, och all falsk lojalitet och lydnad som kommer från det, hela den sjuka hjärntvätten… men ändå sedan andra världskrigets slut har amerikansk kultur ätit upp vårt inre, samtidigt som klasskampen steg för steg ersatts av en PK-mentalitet som säger att jag ska skämmas över surströmming, sill, midsommar, Eddie, Kikki, bonnalandet, pilsnerfilm, allt som är “svenskt”.

Att arbeta och gå runt i de här stadskvarteren och aldrig ha några pengar ger mig nog med självhat och uselt självförtroende. Att jag även ska gå runt och hata på min egen kuk, min egen hudfärg och min egen kultur känns inte aktuellt längre.

Hur ska invandrare kunna integreras i ett folk utan ritualer, gemenskap och stolthet? Varför skulle någon vilja ta till sig en mentalitet som handlar om skam, självhat och allmän stelhet och tillrättalagdhet?

Om vi inte får några svenska Zlatan-låtar efter igår så lovar jag att flytta söderut.

Förresten, enormt märkligt att det har uppstått ett missnöjesparti här i landet med fokus på multikultur och antirasism istället för nedskärningar och klasskrig… när klassklyftorna har ökat kraftigt samtidigt som all politik, från KD till V, har handlat om multikultur och antirasism… och att man kan se exakt samma utveckling i andra europeiska länder.

Frågan är inte varför SD är landets tredje eller fjärde största parti, snarare varför de inte är dubbelt så stora – för att de är sådana jävla amatörer eller för att arbetarklassen alltid har en slags naturlig motvilja mot allt som heter rasism och främlingsfientlighet? Tyckare som tycks tro att SD:s framgångar har att göra med elakhet eller brist på intelligens – läs på en smula, tänk efter en gång till, och snälla – håll käften under tiden.

Och till alla journalister och vanliga medborgare som genom åren sagt att Zlatan är överskattad eller att landslaget klarar sig bättre utan honom: sug kuk. Nej förresten, låt mig precisera: sug min kuk. Ät skit och dö era jävla hatare. Fuck era fattiga liv och allt ni står för.

Feb 062012
 

Besides being one of the dopest rappers out, Husalah has great taste in gear.

You have seen him rock the soccer jerseys over the years, and asked yourself, time and time again: Does this go deeper than fashion? Does Husalah really know how to play the world’s greatest game?

What’s the difference between me and you? That I boldly go after the truth in pressing matters such as these, spending my free hours and my last drop of energy in the world’s libraries and on the information superhighway, to be able to enlighten you, the reader (AKA ask his manager on Twitter).

Researching the subject further I find a year-and-something old youtube with him, standing around on the green soccer fields belonging to San Fransisco-based Stompers FC. To the camera, he claims to be in negotiations with the team, something their official youtube channel seems to confirm:

“Stay tuned more STOMPERS and HUSALAH media to come. Maybe even a Stompers theme song by Hus.

Mayn, take a look here at his very own soccer inspired shirt. Under the image of the rooster, which “symbolizes the heart of a fighter”, it reads Mob Figaza must have item… the most gangsta football-related shit since Maradona hung out with Italian mobsters.

The big question here is not whether a rapper has real football skills or not, but rather: will other rappers and the people who listen to them also start wearing paraphernalia inspired by the sport soon?

I can only speak for what I have seen around my parts, but it seems like the hood has replaced the typical American hiphop gear as the standard street uniform with a more lowkey, homegrown European look. Above the omnipresent Air Max you’re more likely to see some decidedly non-baggy blue jeans or AC Milan and FC Barcelona track suits, varied with traditional casual brands such as Fred Perry and Lacoste, and at times Burberry or Fila.

This lowkey and (compared to traditional hiphop gear) understated look goes well with trends in current rap fashion. As America’s grip on the planet weakens, this will also show in popular culture. In a couple of years they will not set trends like they do now.

“Way before brand name conscious gangs like the Lo-Lifes and Decepticons in NYC, there were football hooligans in England known as Casuals that were also into showing off expensive brand name clothing. Sometimes, they obtained their pieces in ways similar to the NYC gangs by shoplifting, robbing, etc…  However, instead of going for flashy logos and bright colors like they did in NYC, they went for the low key, expensive brands going for the “casual” look to blend in with the crowd and avoid unwanted police attention.”

In his book Perry Boys, author Ian Hough (quoted above from an interview with Vintage Gear Addicts) paints a larger narrative for this tradition.

Born on the streets of Manchester and Liverpool in the late seventies, Hough places the Perry Boys (or as their successors are know nowadays – the casuals) at the end of a line of dominant subcultures of Britain, one more provocative than the former, from beatniks to greasers, mods, hippies, glam rockers, and peaking with the punks in 1977.

With the casuals, that same energy, hunger and rebellious spirit went permanently underground, coded in details instead of grand gestures and circus tricks (hello crustpunks). While the more provocative subcultures lived on – fragmented, intermingled, half-dead – the streets went for camouflage instead of flash. Trends died out, but the tradition lived on, stronger than ever.

RAP GAME ZLATAN IBRAHIMOVIC

Oct 042010
 

Om Brasilien hade haft ett valsystem liknande vårat så hade arbetarpartiet och de gröna nu bildat koallitionsregering – med nära två tredjedelar av rösterna.

Dilma från Partido dos Trabalhadores fick dock inte de mellan 50 och 51 procent av rösterna som de senaste opinionsundersökningarna hade visat på, men strax under 47 vilket inte är det majoritetsresultat som krävs. Nu blir det en andra omgång där valet står mellan henne och högerpartiet PSDB:s kandidat José Serra.

I staten São Paulo, Brasiliens ekonomiska och industriella center med över 40 miljoner invånare, tog PSDB förga överraskande hem spelet. Och i staten Rio De Janeiro vann mittenpartiet PMDB. Vi noterar även att endast fem kandidater fick mer röster för federala Chamber Of Deputies i staden Rio De Janeiro än den före detta fotbollsmagikern och svenskdödaren Romario, som kandiderade till för socialdemokratiska partiet PSB.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=35apJLfaYYg&hl=en&fs=1&]

Valdeltagandet var som vanligt högt, över 80%, vilket inte är så märkligt då Brasilien har obligatorisk rösträtt – stannar du hemma så får du böta (ingen större summa, men ändå).

Oct 072005
 


“Han var inte intresserad av resultat, att göra mål, tjäna pengar eller vinna. Hans stora glädje var att dribbla, det var det enda som betydde något. Resten tillhörde, för att citera hans biograf Ruy Castro, ‘civilisationens små skitsaker’.”

(Om Garrincha, s. 262 i Fredrik Ekelunds Sambafotboll)


“Hans succé i VM 1958 gjorde honom till ett eftertraktat byte för världens rika klubbar. Italienska klubbar bjöd för den tiden ofattbara 10 miljoner men ingenting hjälpte. Det brasilianska parlamentet sammanträdde och förklarade honom som ‘icke exporterbar nationell helgedom’.”

(Om Pelé, s. 303)

“Jag avskyr den allmäna opinionen. Man fick gärna skjuta folket med maskingevär, det skulle inte röra mig i ryggen. Jag är son till en fabriksägare och tillhör eliten. Jag tillhör högern.”

(typiskt uttalande av Eduardo Viana, ordförande i Rio de Janeiros fotbollsförbund, citerad på s. 136 i Tony Masons Passion of the people? Football in South America)

“Tack vare de 22 spelarna, det bästa landslag som existerat, tack vare de här spelarna, hävdar jag, har Brasilien upptäckt sig självt… De 5-2 därborta, mot alla och mot allt, är en underbart levande seger för oss alla, för var och en av oss… Ingen av oss behöver längre skämmas för sin nationalitet. Flickorna på gatan, kontorsflickorna, butiksbiträdena, skolflickorna, alla rör de sig plötsligt med en Jeanne d’Arcs hållning. Det brasilianska folket ser sig inte längre som en samling skitar.”

(Nelson Rodrigues, dramatiker och fotbollskrönikör, strax efter VM 1958, citerad på s. 67 i Sambafotboll)

“Så kom den dagen då han fick följa med till gatubarnens årliga konferens i huvudstaden Brasília. Aldrig hade han haft så kul. De flesta som deltog på kongressen levde inte på gatan utan väldigt fattigt i olika kåkstäder, precis som han själv. På dagarna hade de konferenser eller demonstrerade utanför den brasilianska kongressen. Och självaste presidenten dök upp och lovade att göra allt för att förbättra de fattigas situation i landet. Inte för att Fernando trodde på presidentens löften, men ändå. Att presidenten dykt upp. Det måste ju betyda att det ändå lönade sig att organisera sig, protestera…
Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:
– Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.
När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:
Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”

(från s. 147 i Örjan Bartholdsons Brasilien, den mörka kontinenten)

Switch to our mobile site