Dec 272006
 

I Bruce Sterlings Islands In The Net ges en bild av hur “en tropisk ekonomi” i Karibien revitaliseras och omorganiseras, hur världsbalansen störs och det väst-japanska imperiet hotas – inte av terrorism och religiös fundamentalism, utan av teknologiska och ekonomiska innovationer.

Man vill gärna att nåt sånt kommer ur Brasilien. Med djupa naturtillgångar, högteknologi, hög utbildningsnivå och en experimentell socialdemokrati vid makten borde förutsättningar finnas för en viss upp-patchning av systemet.

***

Det här är inget land, men en kontinent. Statscentrala moderniseringsförsök (femtio år på fem år) hade ingen chans att samla ett så vidsträckt landområde. När Rios favelor liknar självutnämnda gangsterrepubliker där polisen saknar tillträde, hur förväntas då myndigheterna nå den grova misär som präglar norra Brasilien, de vita fläckar på kartan där regnskogen skövlas och folk svälter, men som aldrig märks i nyheterna.

Armoden, vidskepelsen (både institutionaliserad och evangelistisk, i new age- och voodoo-form), och ärligt talat, latheten och hedonismen ligger för djupt i gyttjan här. Hur kan man kämpa för bättre villkor när det är så jävla varmt? När man sitter i solen med en kall öl har man inte ha samma drivkraft att uppgradera tjyvsamhället som i den nordiska misärvintern.

Den monumentala korruptionen är det värsta. Politiker som stulit offentliga medel ställer upp igen, och vinner. Arvet efter de sydamerikanska diktaturerna gör ännu sitt för att fostra underdånighet, undergräva solidaritet och hålla Sterlings ödmjuka utopier en bit bort.

Det moderna avtecknar sig skarpt mot den kvarblivna tropiska fattigdomen och feodala ordningen. Här i landet med världens näst största klassklyftor avskaffades slaveriet sent, och från det steg Brasilien genom positivistisk diktatur in i den nyliberala våldsordningen.

När PCC plockade upp vapen och anföll polisstationer var det tecken på en riktningsändring i den moderna staden, på en samhällsorganisation som rör sig längre bort från ett socialt kontrakt. Här ser vi en dystopi med mer avspärrningar, högre säkerhetsprofit, ytterligare utarmning och växande avstånd mellan samhällsskikten ta form. Den blir synlig under den nuvarande ordningen, inte bara i kokaingerillornas aktviteter, men även i affärsmännen som tar helikopter till jobbet, i vanan att aldrig stanna vid rödljusen pga rånrisken, i São Paulos oplanerade sprawl, i den skrikande friktionen mellan hypermodernt och feodalt, i plastikkirurgin, turistprostitutionen, i genomsexualiserad media, funk-fight-clubs (mer Miami Bass än James Brown), tågsurfing, i dödsföraktet och kortsiktigheten.

Åker man buss in till Rios stadskärna ses hästar beta bland byggplatser och sjabbigt, labyrintiskt ihopkomna betong-assemblage. Man möts av ett fantastiskt kulturliv och europeisk arkitektur mellan en tropisk blå Atlanten, en vit rand sandstrand och Copabana-flärd och de gröna bergens kåkstäder och mäktiga TV-master.

Dec 212006
 

Äventyret, i skattkammaröns mening, förutsätter avlägsna obelägrade landområden, ett lockande, outforskat territorium. Men någon exotisk jungfrumark finns inte längre på världskartan, och sedan rymdprogrammen stelnat i budgetunderskott och nedrustning, vänder sig det moderna äventyret inåt, längre in i människokroppen, datornätverket, telefonsystemet, städernas tunnelsystem och övergivna byggnader.

Dec 212006
 

Time Out Of Joint är inte, trots namnet, den verkliga avhandlingen kring tid i Dicks författarskap, men en aldrig erkänd Truman Show-prototyp. Tidstrilogin är Ubik, Martian Time Slip och Counter-Clock World.

Undersökningen av tidsbegreppet har en biblisk dimension, täckt av dammets ofrånkomliga fall. Vi ser människor blåsa rök in i cigaretter, det förflutna märkligt filtreras in i synfältet, dibarn sugas in i sina mödrar.

Framtiden har redan födflutit. Inte ens tidens riktning kan vi vara säkra på .

Dec 212006
 

Hiphop-kulturen rymmer två av de viktigaste moderna myterna; Afrika Bambaataas planetarism och producentgestalten.

När Afrika Bambaataa och The Soul Sonic Force spelade in Planet Rock skapade de inte bara en ny sorts dansmusik, de sökte även fylla den med ett budskap om Peacy, Unity, Love and Having Fun. Visst låter det platt, men är detta samma budskap om kreativ gemenskap som en motpol till kriminalitet och asocialt beteende som fortfarande mobiliserar miljoner människor världen över.

Tragedy Khadafi gestaltar de kval som följer den svarte mannen i storstaden, med våld, droger, utomlaglig profitorganisering och krossade befrielsedrömmar. Här repriseras Svarta Pantrarnas kamp inuti Zulu Nation-planetarismen. Där ligger explosiviteten.

När han är 13 år går han med i Juice Crew, hem för några av dåtidens storheter som Kool G Rap, Big Daddy Kane, MC Shan, Masta Ace och Biz Markie. Som Intelligent Hoodlum släpper han sin första skiva, fylld av en ursprunlig positiv hållning, som samtidigt är dödligt seriös. Han rappar om sin faders död, sin mors missbruk, fängelsevistelser och svart stolthet.

andra skivan, också fint balanserad mellan uppbyggliga budskap och outblandade slumreportage, märker vi hur ljudbilden förtätas, mörkas, och som The Arab Nazi, under CNN-tiden, följer han en annan väg till befrielse:

“Khadafi, I plant bombs where the feds be
I’m like Moses in the middle of the Red Sea
With infrared and a case full of hundred G’s
Leadin’ my thugs to the land of the free”

När han plockar upp Svarta Pantrarnas avlagda vapen kopplar han också in sig i deras tradition av religiös esoterism, paranoia, konspirationsteorier och självätande kriminalitet.

I gangsterkapitalistismen lyckas vi bäst med att följa reglerna. I dagsläget har de ursprungliga försöken till gemenskapande och social förändring fallit bak i ett ensidigt producerande av entrepenörmyten. Där överlever man, medan bröder mördar varandra på gatorna. Family first, men vem minns Tupac Shakurs ord, “we can never go nowhere, unless we share with each other”.

Den klassiske hiphop-producenten är en aristokratisk jazzmusiker. Ägaren av tusentals sällsynta vinylskivor, “travelling the land, with the SP in my hand“, ser ner på ny och billig hård- och mjukvara, samplingsbibliotek, digital mixing, etc.

Men detta är inte det intressanta.

Producentgestalten är människan på väg in i maskinen. Kraftwerk talade om hur de efter långa timmar i studion kände att “maskinerna spelade dem”. De hade uppnått harmoni med apparaterna, och kommit i kontakt med musikhistoriens okända, framtida flöden, dess oöverblickbara underströmmar skaparenergi.

En liknande sammansmältning mellan Lee Perry och The Black Ark gav oss dub-musik (och i förlängning hiphop och electronica).

Nintendo Teenage Robots är ett högst mytologiskt musikprojekt. Skivkonvulotet och låttitlarna är intressantare än själva musiken, fast så är det nästan jämt med Alec Empires skivor.

Beatsen och de musikaliska experimenten har ofta en hel del kvar att önska, men jag spisar gärna hans skarpt dragna cyberpunk, hans stjärnornas krig med exploderande dödsstjärnor, avrättade stormtroopers, fallande imperier, framtidspiller och stridsspetsar på månens yta.

Befrielsen från mening (röster, låttitlar) föder andra mytologier; Autechres pågående vetenskaplighet och Aphex Twins medicinförteckningar, hans bruset från den engelska kusten (så som Corto Maltese upplevde det, och så som Marlone i Mörkrets hjärta upplever det).

Båda artister kan sägas arbeta mot ett slags modernistiskt INTET, mot Erik Saties nakna skönhet och motsträvighet. Det är skapandet av ett nytt rum (där det spelas möbelmusik, förmodar jag).

Dec 212006
 

Cappadonna knäcker Our House, vilket förtjänar ett Cappadonnas tolvstegsprogram.

01. Pete Rock f. Tragedy Khadafi, Cappadonna & Sticky Fingaz – Strange Fruit
02. Capone N’ Noreaga f. Tragedy Khadafi – T.O.N.Y.
03. Big Pun f. Noreaga – You Came Up
04. Fat Joe f. Raekwon, Armageddon & Big Pun – Firewater
05. Raekwon & Ill Bill – Thousands To M’s (Scram Jones)
06. Kool G Rap f. Scram Jones – Heavy Metal
07. Kool G Rap feat. Ice Cube, Scarface & Bushwick Bill – 2 To Da Head
08. Ice Cube – Who’s Da Mack (The Bomb Squad)
09. Rakim – Know Da Ledge (The Bomb Squad)
10. Big Noyd f. Prodigy & Rakim – Hoodlum
11. Mobb Deep f. Big Noyd, Raekwon & Ghostface – Right Back At You
12. Ghostface Killah f. Method Man, Redman & Cappadonna – Buck 50

Hiphop står ensamt med sitt betonande på musikaliskt samskapande. En liknande associativ övning skulle bli svår med rock- eller pop-musik. Jazz-musikens jam-sessions har sitt att säga om det kollektiva, men i hiphop har insatser på fler nivåer – vem skrev text, vem spottade, vem drog refrängen, vem producerade, vem mastrade, vem remixade?

Citerande, lån av jargong, hyllningar, inscratchning av röst i refrängen – ett refererande till traditionen finns med hela tiden.

I traditionell skönlitteratur funkar samskapandet sällan något vidare (med Sterling-Gibsons The Difference Enginge som ett i raden av dugliga undantag). För mycket av asocial flykt och illusioner om originalitet och personlighetssärdrag finner vi här.

Författaren gömmer sig vid skrivakten, men är inte ensam i skapandet. En enskild hjärna som källa till ett framstående dokument om vår värld är en naiv bild.

Inspiration är dina samlade intryck som börjar klia. Dina? Vem gav dig äganderätten till världens historier, idéer och stämningar? Myten om ensamskapandet av mästerverk passar utmärkt in i en värld vars mest grundläggande myt är ensamskapandet av rikedomarna.

Författaren tror hon har arbetat hårt för att framställa sina litterära skatter. Det hon lyckats med är att öppna upp sig för underjordiska strömmar som för med sig ädelstenar från kulturarvet, och även den värld vi inget vet om. Ett fält har skapats där vi kan komma i blind kontakt med skapelsens skapelseenergier. Människan är här högst ett verktyg.

Dec 212006
 

I Theodore Unit hittar vi två goda MCs.

Först Trife Da God, känd ända sen inhoppet på Bulletproof Wallets (Ghosts svagaste, men med ovärdeliga spår som Maxine, The Jucks, The Forest, The Hilton).

Wu-tangs svar på Big L? Lyssna på Cocaine Trafficking, Put It On The Line, och Set It Off, och om tvivel fortfarande kvarstår, den här freestylen.

Sen har vi Solomons Child, känd från bl a Gorilla Hood och Staten Island Stand Up – “finally an MC with hunger”.

Dec 212006
 

Kanske var äventyret som sommardag det finaste som 60-talets ljusa, konstruktiva sida, dess apollonism gav oss?

Dagen som något att ta vara på, en solekonomisk, upprät hållning (Ekelund – “Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä), en gränsöverskridande nyfikenhet och vördnad inför den jordiska vävnaden, nedärvd genom underjordiska ambassadörer som Herman Hesse, Alan Watts, Henry Miller och Timothy Leary (som på sitt sätt var kopplingsstationen mellan Wien, Dublin och nätverksöverskridandet).

LSD-trippen som naturupptäcktsfärd, marijuana politics, kommunalt boende, gemensamt skapande, och den grynande hemdatorrörelsens teknikbejakande är sådant som spritt för vinden lever vidare i populärkulturen – och som brändes ut alltför snabbt på 60-talet, för att det saknades breda, underjordiska rötter till kulturarvet (här får vi ge props till Burroughs för att han kunde ge Kerouac Céline att läsa, om det var till nån nytta är en annan fråga) och till arbetarrörelsernas försök.

(Ännu en dag närmare framtidens ultravioletta gryningar, säger programmeraren efter ett dagsverk i maskinparken, och ett gott dagsverk även för Burroughs i textverkstaden.)

På andra sidan tidsandan satt John Waters och andra entarte filmkünstnären, spyfulla av allt kärleksprat, och drömde om sin Hate Generation.

På 70-talet fick de sin chans.

När den sadistiske ynglingen med keps och hängslen brakar in i de ombonade medelklasshemmen för att plundra och våldta (A Clockwork Orange, I Spit On Your Grave – författarhem i båda filmerna!) visar han att 60-talets drömmar om samhällelig fred och en fredens kultur är över. Tidsandan tog inte slut, men ruttnade in i 70-talet. De kulturella frihetssträvandena gjorde rum åt mycket nytt, och inte bara människans mest finstämda föresatser.

En film som Last House Of The Left är en tattarcirkus av sadism och ändamålslösa övergrepp. Inget finlir, men det är nåt med tidsandan och filmskaparens vilja att chocka i den här sortens rullar. Här tillåts man visa upp hela samhällssegment som genomsyrade av sadism och extrem asocialitet – tvärtemot vad du trodde, men käckt ändå. En så cheesy, tacky, snuskig och svartsynt rulle som Bloodsucking Freaks är samtidigt riktigt skojig.

(Inte konstigt att den har genererat ett kultfölje. När jag hyr den på Marilyn Video spelade de också helt magiskt och psykedeliskt Necros Poetry In The Streets i högtalarsystemet).

När våra demoner och djävular inte längre kunde gestaltas av monster och utomjordingar, så kom skräcken mer och mer att tecknas som urban kriminalitet (Taxi Driver, Death Wish) och degenererat landsortslödder (Texas Chainsaw Massacre, I Spit On Your Grave).

Det är något att se plump sadism på film, man vill gärna se människan som piss värd. Därifrån nånstans kan man gå vidare.

Dec 212006
 

Bo Cavefors är en som skriver om klassikerna som han vore den första att läsa dem.

Det känns lika naturligt och relevant när han skriver om Ernst Jünger, Göran Greider, Herman Hesse, Jimi Hendrix, Giulio Evola, Survival Unit eller Ove Allansson.

Det är lärt och polemiskt, med sälta, sötma och syra.

Dec 212006
 

För femton-tjugo år sedan var hiphop nästan uteslutande rebellisk musik. Lyfte man inte genomgående fram ett kritiskt budskap, som KRS-1, Big Daddy Kane, Geto Boys, Public Enemy, Ice Cube eller Ice-T, så plockade man med en eller annan politisk låt på skivan, som EPMDs Give The People eller Kool G Raps Erase Racism.

Idag höjer man ögonbrynen åt Jadakiss Why? (också något av en oerkänd rip-off på Smooth & Triggas Food For Thought).

Varför? För att industrin gjort om kulturen till en stripklubb fylld av fjolliga böghatare, reaktionära revolutionärer, gangsters som vill vara rappare och rappare som vill vara gangsters, osv.

Killah Priest, Ill Bill, Saigon – och att Cormega plockar in Immortal Technique när han kör live – ger oss i denna sitution ett hopp om tillfrisknande.

Dec 212006
 

Big Pun var en kraft som överskred rap-musikens gränser. Han var inte nice. Han var ugly. Han var inte bara den tekniskt främste, han spelade fult också.

När han inte spränger spädbarn är det “beating on my sister’s boyfriend“, “whoopin my kid’s ass in the streets” eller “talking loud at the flicks“.

Storhetsvansinne är inte fin stil. Futuristisk extremism likt “curl the planets” och “snatched away the moon and blew away the sun” var bara han och Majakovskij kapabel till.

Verkligt god rap låter den nära verkligheten OCH fantasi, humor och fabuleringskonst genomsyra musiken. Då stiger fältnegern ut ur industrinegerns gestalt.

Switch to our mobile site