Apr 292009
 

I dagarna ligger det väldigt nära till hands att lyssna igenom Force Tracks-katalogen. Techno, som vanligtvis hör natten till, har i den tappning som SCSI-9, Swayzak, MRI, Luomo och Dub Taylor serverar mer att göra med solsken och den urbana semesterns intensiva ljusupplevelser än industriområden och mörka, fuktiga nattklubbar (även fall det ena inte utesluter det andra).

Det här är den perfekta musiken en solig dag när du sitter på vagnen eller går nerför gatan, eller bara sitter rakt upp och ner i parken eller på en uteservering med en kall och kollar på folk; samtidigt oemotståndligt studsig och atmosfäriskt drömsk dansmusik.


Luomo – Body Speaking

MRI – Data Boogie

Scsi-9 – deep&fax

En låt som heter nåt med fax (också HST:s weapon of choice) får två tummar upp. Brytburken har alltid haft ett gott öga till arkaiska kommunikationsmedel – som ex. text-tv-tangentbordet och rörpostsystemet.

Apr 282009
 

Calfornian techno maverick Cold Rob, now living somewhere among the lush hills of São Paulo State, Brazil, sends us this:

I’M STARTING A NEW MIX SERIES A-Z.

HERE’S “A”. I HOPE YOU LIKE IT.

PEACE

zSHARE – Cold Rob A.mp3

Starting out tech-house, the set goes into some harder stuff. Dope shit all the way through. Now where’s “B”?

Apr 262009
 


Listening to this, it’s no longer relevant to talk about “southern rap”, as if it was a separate entity. This tape, like much other rap from the Southern states, transcends stereotypes and expectations. In a way it reminds me of Jay-Z, both the beats and the raps, except that I’d much rather listen to Playboy Tre. Ultramagnetic to the microphone, he got truckloads of charisma.

Other rap these days:

Max Minelli – Backpack Dreams & Hip Hop Wishes. Another southern over-achiever lays down technical raps over carefully selected slices of classic NY-boom bap. That’s a recipe for success.

And these days, when the weather is warm you have to listen to some svenska klassiker:

Ken – Underjorden

Ken – Situation STHLM

Apr 262009
 

Jorge Ben – A Banda Do Ze Pretinho

Play this on the high volume. It’s time to clean up your head for the new week.

Jorge Ben, one of the great geniuses of Brazilian music.

Saw this guy live in the center of São Paulo together with another 100,000 people. He pumped out his hot buttered samba for some three hours, calling up girls from the crowd to dance around on stage during a climatic medley that ended with a stunning tribute to his protector… São Jorge. The sixty-six year old musician made it well worth missing Afrika Bambaataa, who played at the same time, but on the other side of the city center.


Racionais MC’s – Jorge Da Capadócia

Apr 202009
 

Läste ut Renzo Aneröds Vildsvinet i morse, och har sett till att beställa hans första roman, Löftet – “som framförallt handlar om en grupp människor från arbetarklassen som föddes tidigt sjuttiotal och deras väg in i vuxenlivet. Här var den framväxande outlawkulturen inom mc-världen satt i fokus.”

När läste du senast en nyskriven svensk roman? För elva år sedan läste jag Teratologens Förensligandet, och sen dess: ingenting. Den svenska romankonsten är i dvala. Ingen drömmer om att skriva den stora romanen längre, man föredrar att snickra ihop disco-hits, dokumentärfilmer, dataspel, designerdroger.

Men den svenska romanen har inte dött ännu. Vildsvinet, som jag hittade billigt begagnat, handlar om gangsters och talibaner i Göteborgs förorter, och i bakgrunden hittar vi Backa-branden, flykten från krigets Irak, MC-gäng, förtryckta muslimska kvinnor. Boken har många förtjänster, främst som ett fullkomligt nödvändigt, verklighetsnärmande och uppfriskande icke-liberalt inlägg i integrationsdebatten. Renzo Aneröd letar sig långt nog bortom PK-samhällets papperskulisser att det ska kännas naturligt att jämföra honom med ex. Jim Goad (med skillnaden att Renzo riktar sitt hat mot en tiondel av mänskligheten, för Jim Goad ligger samma siffra närmare 95 hundradelar). Båda levererar dock det vi behöver mest av allt: intelligenta, erfarenhetsprövade och odogmatiska arbetarklassperspektiv.

En blog skriver följande om Aneröds första bok: “Boken innehåller en hel del obehagliga stycken, som får en att må fysiskt illa. I början känns det lite ovant, vilket säkert inte beror på att händelserna är överdramatiserade utan snarare på att Aneröd beskriver ett Sverige som de flesta författare blundar för.” Det stämmer. Ibland är det alltför mycket, för jävla överdrivet hemskt, men tyvärr ser verkligheten ut så. (Även om någon annan författare skulle öppna ögonen för det nuvarande sociala så behöver man veta vad man snackar om för att träffsäkert kunna beskriva situationer och karaktärer. Och vi vet redan: “Författare nuförtiden kan inte skriva romaner som inte är självbiografiskt dravel.“)

Vildsvinet är omöjlig att lägga ner, en sorts social thriller man läser på en dag. Karaktärerna och händelserna kommer en väldigt nära, och det är såklart kul när man känner igen miljöer där man bott och arbetat. De sista partierna löper däremot förbi väl fort. I upplösningen kunde han gärna ha fyllt ut konturerna, och även andra ställen kunna berättandet mejslats ut till större effekt. Men det här är inget för den kompositionstekniske konnässören. Vildsvinet är en bok som drivs av en stark inre, social angelägenhet, dess största styrka ligger i själva berättelserna. Som uppbygglig och belysande litteratur är den exemplarisk, då den dels synliggör existenser och sociala mekanismer de flesta vet litet om, samtidigt som de som är hemma i dessa miljöer och tankesätt dras in i ett större samhälleligt och mänskligt sammanhang under läsningen. Lyckligtvis lämnas slutet öppet, vilket definierar formen och avgör vilket sorts bok vi har att göra med (det handlar alltså varken om proggigt predikande eller ett Hollywood-inspirerat sirapsbad). Form i den meningen betyder mer än raffinerade meningskonstruktioner och idiosynkratiska karaktärsteckningar.

Den blodfattiga svenska romanen ligger fortfarande i koma, men Vildsvinet utgör en livsnödvändig intravenös injektion. Det stora saltet söker ständigt nya sätt att förmedla sina berättelser, och nu har Renzo Aneröd – förutom av tidstypsika företeelser som hårdrock, punk och outlaw-kultur även inspirerad av Jan Fridgegård – stigit fram som en ny sorts proletärförfattare.

Switch to our mobile site