Sep 242009
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cKBqlBnd6X8&hl=en&fs=1&]

Efter att Dogge spelat in klassiker starkt influerad av västkustens berättarstil, Looptroop arbetat fram en blek kopia av vad Non Phixion och Arsonists sysslade med, Ken släppt tio skivor starkt påverkad av New York (hälften boom bap, hälften kommersiellt-känslosamt), Stor gråtit på micken likt Ghostface, och Aki visat att han likt Cormega med lätthet kan kombinera hög teknisk kunnighet med tungt berättande så släpper Stockholmssyndromet lös en video som direkt för tankarna till den smutsigaste södern. Det är Lo-Fi. Det är skita i. Det är beats som påminner om hostmedicin. Det är början på ett nytt kapitel i boken om svensk rap.

Sep 142009
 
(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

jonson

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

om-uppslag_1208_10-11_low

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Jag är så dålig på språk. Jag läser engelska, och på tyska läser jag även fall jag inte kan egentligen.På tyska gillar jag Thomas Kling jättemycket. Han finns på svenska också. På engelska gillar jag Bruce Andrews sen gammalt. Don DeLillo tycker jag om.

Är det han cyberpunk-författaren?

Nej, han skriver realistiska, stora romaner. Traditionella, men han är jättebra.

Det finns mycket science fiction-motiv i dina böcker, men det är inte något du är intresserad av?

Nä, jag läser inte det, tycker det är hopplöst. Jag tror inte på dom där romanerna. Jag gillar inte alls det. Burroughs i så fall.

Sep 132009
 

Out of the Midwest badlands of Gary, Indiana, Freddie Gibbs brings us the best from three coasts, spinning street tales and spitting game with the skills of a New York battle rapper and the laidback flow of a Californian. And that’s over chopped up soul samples a la Just Blaze or that dirty south John Carpenter funk (Murda On My Mind!).

This tape does not disappoint.

freddie-gibbs-midwestgangstaboxframecadillacmuzik-hi-res-cover-540x540

Sep 112009
 

Thanks to Sonny Balboa for finding this one… I don’t understand what they’re saying, but this here is still one of the best rap videos, ever…

Mafia K’1 Fry – Pour Ceux

Talking about great videos beyond språkförbristningen (aka the barriers of Babel), check out these clips with Brazil’s best. A dope beat, dope deliveries, powerful visuals… sometimes that’s all that’s needed…

Racionais MC’s – Vida Loka (parte 2)

Racionais MC’s – Diário De Um Detento

Sabotage – Respeito É Pra Quem Tem

Sep 112009
 

Efter det att Johan Jönson läst ur sin Efter arbetsschema i Teatermaskinens pirattält på Norbergfestivalen fick jag chansen att ställa några frågor till en av mina absoluta favortitförfattare. Det är mycket som jag missade att ta upp då det hela var oförberett. Jag får tacka  Johan för sina uttömmande svar och sin tid, och jag beklagar eventuella felhörningar (det blev alltså en hel del bakgrunds-techno på inspelningen som ibland dränker rösterna).

norberg

Du är alltså fortfarande involverad i Teatermaskinen?

Ja, igen. Jag har varit borta ett tag, men nu är jag tillbaks.

Senaste pjäsen ni gjorde var för några år sedan?

Ja. Logosfält från 2005. Nu ska vi göra en ny, som jag har skrivit. Zoembient.

Har det något att göra med “ambient” och “zombies”? Termen “zoe”… Vad är det?

Jo. Absolut. Det är från Aristoteles från början. Men den används på många olika ställen. Biologin använder den, och zoologin. Aristoteles använder bio och bios som en sorts subjekt… zoe är mindre subjekt än bio, det är ännu mindre, som en grönsak eller en växt. Att bli en grönsak, som gamlingar kan bli.

Grönsaksblivande handlar det om alltså?

Ja. Det kommer från början från Aristoteles, om jag har förstått det rätt. Att likna något vid en grönsak.

Att likna en människa vid en grönsak till exempel?

Till exempel.

Så det knyter an lite till dina andra teman, äldrevård…

Jo, det är användbart så, och så är det lite skillnad… hela den politiska ???????? använder bio väldigt frekvent och bra, alltså Foucault och Agamben och alla dom. Men zoe är mer ett svagare subjekt. Mindre individuellt, mera – som jag uppfattar det – som växt eller mossa i naturen. Den typen av subjektivitet. Knappt existerande men ändå finns det. Det är livet, men inte så mycket mer.

Jag pratade med någon från Teatermaskinen. Det verkar som de har mycket på gång. De håller på att bygga någon slags Bauhaus, en teaterverkstad?

Ja, jag vet att det ska bli ett hus. Jag har sett ritningen. Det ska bli ett hus mitt i skogen. En toppmodern teaterlokal, och även bostäder.

Och ni ska bjuda in internationella teatergrupper?

Jag tror det. Jag är inte så involverad i det praktiska.

Alla andra (i Teatermaskinen) bor i trakten här, medan du bor i Stockholm. Men du är från Norrland?

Jag är uppväxt utanför Sundsvall.

Vad var din första kontakt med litteratur? Det känns inte som du kommer från de miljöer där man har litteraturen hemma, eller?

Det var nog från skolan… men jag var helt ointresserad. Det var gammeldags litteratur kommer jag ihåg, Carl Snoilsky och sånt fick man läsa.

Din första kontakt, var det genom populärkultur, eller?

Ja. Television. Jag såg författare på TV. Det kom jag ihåg. Dom verkade vara coola. Det verkade vara ett bra jobb, eller snarare – inte ett jobb, man slapp jobba. Jag trodde dom tjänade mycket pengar, och att dom fick knulla mycket.

Vilka såg du då?

Det var olika författare. Såna jag inte tycker om nu. Och allting var helt fel, dom tjänar inga pengar. Jag såg Bruno K. Öijer t ex på TV, och tyckte att han var jättecool. Det här var någon gång mitten på åttiotalet.

Har du någon relation till dom idag?

Nä. Öijer tycker jag är bedrövligt dålig och tråkig. Jag gillar honom inte alls, tycker han är löjlig. Hans senaste bok – jag har ju läst dom där – vad heter den, Svart som silver, den är jättedålig. Det är obegripligt att den kan ha passerat. Den är ojämn och flera dikter är jätte-…

Varför tror du han är så folkkär?

Det får han fundera på. Det ingår ju inte i hans koncept. Han gör så enkla diktomier, anti-intellektuella uppdelningar av goda och onda.

Vad tycker du är intressant idag i Sverige?

Jag tycker det finns mycket bra böcker som kommer ut i Sverige, det är jättemånga som jag tycker om. En gammal författer som heter Lennart Sjögren. Hans första böcker kom på femtiotalet. Han bor på Öland och har gjort det hela sitt liv. Han skriver jättebra böcker. Dikter.

Jag tycker allt du skriver är ganska genomsyrat av någon slags hypermodernism. Det är han också då?

Nej, han är mer traditionell, men jättebra.

Så det är inte så att du bara läser hypermodernism?

Nej, absolut inte. Jag gillar Dante.

Har du planerat att ha musik när du läser dikter?

Jag har gjort det några gånger, med musik på olika sätt. Någon gång har dett gått hyfsat, någon annan gång har det varit katastrofalt dåligt. Jag är ingen artist. Jag bara läser så neutralt som möjligt. Jag kan inte framföra. Hur man ska integrera det med musik vet jag inte riktigt, jag tycker det är svårt. Det kräver en del jobb och jag har inte riktigt tid med det känns det som.

Nä, det är ett till yrke.

Ja, visst. Man måste repa och hålla på. Det tar sin tid. Man måste göra det riktigt tycker jag. En gång läste jag med två noise-musiker i Norge. Det var enklast tänkbara. Jag läste, och så spelade dom, och så läste jag, och så spelade dom, varannan. Vi hade aldrig träffats innan vi stod på scen. Det var kul. Det var ingen estetisk strategi så att säga, det var bara enklast tänkbara. Men det var kul, det var hög och härlig musik så folk fick hålla för öronen.

Jag tycker det är mycket populärkultur i dina böcker, nästan som musikstilar, en del dikter är mer noise, en del drone eller ambient, en del mer kängpunk…

Hårdrock i så fall! Kängpunk lyssnar jag inte på. Jag tycker det är hopplöst. Hårdrock lyssnar jag mycket på, smarta band som Meshuggah, Cult Of Luna, ?????, såna band tycker jag om.

Ska du försöka se lite såna grejer här?

Då har jag åkt tyvärr. Måste åka strax till Stockholm.

Har du tagit mycket inspiration från populärkultur i skrivandet?

Det är svårt att veta var saker och ting kommer ifrån. Men det går inte att bortse från populärkultur.

Men det är ingen musik du har medvetet använt? Något grepp eller så?

Jag är inte musikalisk. Jag kan inget om musik. Men jag lyssnar gärna.

Jag menar som motiv, eller som koncept.

Ja, det har jag gjort, absolut. Om man ser på en låt av Meshuggah som ändrar riktning ofta i låten, byter takt, pauser, mikrotystnader. Det går naturligtvis jättelätt att överföra. Det är mot kollagehållet, inga konstigheter. Men det kan ändå vara bra att påminnas om det, tycker jag. Det är samma med flera av de electro-musiker som jag har sett här. Det är först en tung rytm, och så bygger dom på, bygger på, bygger på. Det är en enkel modernistisk kollageform som tekniken gör väldigt enkel. Men jag tycker fortfarande att det är en fullt gångbar metod. Däremot kan läsarna ha svårt för denna typ av motsättningar i en text. Det är inte alltid det uppskattas. Men jag tycker det är roligt.

Har du tagit något från elektronisk musik?

Ja, en del. Det tror jag.

Har du några favoriter där?

Jag gillar Differnet, dom svenska. Sen gillar jag såklart Merzbow, gamla favoriter. Autechre. Banden här har jag inte hört talas om.

Senaste boken måste du ha hållit på med länge? 800 sidor!

Ja, några år.

Höll du på med den före Collobert Orbital och Restaktivitet?

Ja. Men det är svårt att säga hur länge. Och så har jag lyft in anteckningar från så långt tillbaks som åttiotalet, som jag har fått användning för i den här boken. Om när jag jobbade på fabrik och såna ställen.

Tidigare har du gjort böcker på kanske hundra sidor. Varför så stor nu?

Ja, den blev det på något vis. Det är roligt med tjocka böcker. Jag hade olika partier på olika ställen i datorn, och så satte jag ihop det. “Fan vad mycket det blev! Tänkte inte riktigt på det.” När det blev dags att lämna in tänkte jag, “det är ingen som tar det här… men skit samma, jag lämnar in det”. Men det tog dom.

Det känns som vissa partier är väldigt koncentrerade, och andra är mer repetativa och vardagliga, inte så fyllda med mening, det känns som dom är mer utspädda på något sätt. Var det någon taktik?

Ja, det var det. Dom är idiotiska eller amatöristiska. I nästa bok kommer det ännu mer sådana grejer som jag var intresserad av ett tag. Och det är ofta vardagsgrejer. Men i den nya boken, den kommer i april, är det massa sexuella fantasier som jag använder mig av, på det här amatöristiska sättet, eller det idotiska sättet. Men utan en massa repetitioner, för det är många som använder det repetativa i sådana partier. Genom upprepning är det som om författaren fjärmar sig från de här banala utsagorna. Jag har tagit bort repetitionen mycket, och låter det banala vara kvar.

Har du någon ideologi bakom det?

Naturligtvis. Det finns en radikalt demokratisk tanke bakom att låta varje utsaga få ta plats. Det kan man göra i en bok, inte i samhället, eftersom en bok inte behöver ta ansvar för någonting. Där kan det samsas.

Är L=A=N=G=U=A=G=E-skolan något du känner dig lite besläktad med?

Absolut. Även om det inte är en skola. Men förhoppningsvis går det att utveckla det. Jag tror t ex inte längre att man kan använda ordet “brus”. Det är för enkelt. Man måste utveckla det.

Det här att allting får plats, tror du inte det blir lidande för läsningen?

Vi får se, jag vet inte. Nu är det mest sexuella fantasier och dom är helt normala, det är inga konstigheter. Men jag tyckte ändå att dom är väldigt extrema, trots att dom är så vanliga. Det är inte om bajs och sådant, utan det är helt vanliga heterosexuella fantasier. Men dom är extrema om man tittar närmare.

Men du har använt drömmar tidigare, framförallt i Minnen av kroppar i vila och rörelse. Är det egna drömmar då?

Det är både egna och andras.

Som du har tagit ganska rakt av då?

Nja, det är lite olika. Jag tog från Burroughs-boken och drömmar från andra författare som jag tyckte passade in.

(Del två finns här…)

Switch to our mobile site