Aug 122016
 

Det finns så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom. Och mjukisbyxor, och att skumt folk hittar varann jävligt fort å sen blir d tok!

In difficult ground, keep steadily on the march.” (Sun Tzu)

För mig ser historien om Sverige ut så här: först fanns det The Latin Kings, sedan kom Sthlm Inkasso.

Deras musik betydde allt.

Rap ska vara ny musik. Förutom att nostalgi är sämst så menar jag att rap kan bestå av skryt eller snusk, socialrealism eller skuggboxning, surrealism eller sunkig socialistpropaganda, men att den viktigaste rap alltid är episk och monumental musik. På så sätt att den berättar om ett nytt folk. Den ristar in färdmärken på de vägar vi tog, och reser stenar för en fallen tok.

sthlm-inkasso-alltid-tok-l

På 90-talet fick The Latin Kings Sveriges förorter att se varandra, upptäcka sina röster och våga ta plats. Det var framförallt en stolt musik, en uppmaning att räta på ryggen och lyfta blicken. Senare gjorde Sthlm Inkasso samma sak. De hade också tillbringat år där i grottorna och grävt fram ett nytt sound och nya berättelser. Tänk Bronx. Tänk Compton. Tänk Norra Botkyrka. Tänk Gröna linjens tunnelbana och vägarna ut till Sveriges bonnhålor och bruksorter. Det är samma nyhetens sensation, samma stolthet. Musiken är enkel men otypisk. Den är särpräglad men allmängiltig. Fan vad det känns skönt att va en tok.

Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Det är något med rösten, och det är något med Dogges och Ondas förmåga att ladda enkla rader med känslomässig kraft och en rikedom av betydelser som höjer dem en bit över andra svenska rappare. Jämte den unika slangen finns små återkommande ord och fraser som räcker ännu längre. Onda säger till sin partner att han tänker på henne “hela tiden, och det är stort“. På programförklaringen Volvomusik är han “fem procent bättre nu, och bara det är stort“. På Tok D Lux finns det “ved för vintern, om det räcker det ser vi”, och Onda reflekterar: ”vi är inte unga längre… jo fan det e vi / backar inte en tum, och bara det är stort“. Med de ordvalen frammanas en värld av Volvo-bilar och “oöppnade brev från kronofogdemyndigheten“, av “svart snö och min pappa i blåstället“, av tokar som hänger utanför en mack, av tokar som suttit “så länge där bak, på sunkiga hak“.

Ondas stora insats för svensk musik var annars att flytta fram positionerna för ett sound från utanför New York och Los Angeles; genom beatsen han gjorde, genom Bayonnaise-bloggen, genom beat-valen på de första Sthlm Inkasso-volymerna, genom sina skruvmixar. Men som en god bonus kunde han till skillnad från Dogge även klippa ihop komplexa, obskyra kortfilmer på New York-manér a la Raekwon och Tragedy Khadafi, och alltid med en verklighetsnära hetta. När jag sätter på Vi rullar snurrar det framför mig:

Gav han en kram, kände han hade väst under
Samma fråga tok: vem har mest dunder?
Ingen reklam, ändå mest kunder
Måste höja volymen för dom har fest under
Volvomusik, ni känner igen funken
Och min granne har en k-pist i trunken
Riktig skit, passar inte in i Svenne-stan
Han slog hon blodig, framför hennes barn
Nittiofyra: Psykakuten på SÖS
Ni glupa pizza jag stod utanför och frös

Inkasso fick tokar över hela landet att se varandra (för “vi visste inte va man va innan Inkasso, nu vet man att man är tok“) – och det är stort. En av Salazar-brödernas kulturgärningar var att de samplade gammal svensk musik (förutom uppenbara Emil i Lönneberga, Jojje Wadenius och Mods-trilogin även Lill Lindfors på Dax för bax och stenhårda Björn Skifs-stråkar på Omerta). Onda förvaltande detta arv till perfektion med Mora-Nisse-samplingen på 142, och Dipset-refrängen på Ad Omnia Paratus blir något ännu större: ett mantra för våra liv och för de här tiderna, det blir namnet på den här posten, och det kommer att tatueras in på min kropp.

Efter att The Jacka dog skrev Onda på social media att Bay Area-rapparens musik tog honom igenom cellgifterna. På samma sätt plockade Inkasso upp mig och bar mig genom all skit de senaste åren. Framförallt Ondas verser, tänker jag, fick mig att växa med uppgiften, och även inse vikten av att ta vara på och njuta av min tid här.

Det känns tomt nu och det blåser kallt, men ett är säkert. Det är Inkasso och Gökbot för alltid. Tills det här toklivet tar slut. Innan det blir bättre kommer det bli sämre, men jag ser redan hur frön från Inkasso växer runt om i landet. Natten är lång och svår. Men vi är många, vi håller ihop, och vi är beredda på allt. Hoppas ni förstår.

Tack för allt storebror, du är innerligt saknad.

Dec 022014
 

För ett år sedan hörde Petter417  av sig och påstod att Aftonbladet Kultur ville göra en specialvecka om svensk hiphop, och att han hade tipsat om mig.

Den satsningen rann ut i sanden (svårt att hitta fler skribenter på min nivå, antar jag), och min text har sedan dess legat och mognat ut som ett dyrt jävla vin. Rök nåt jöns, och god läsning.

När kommer svensk rap berätta för oss om hembränt och höbalar i stället för om hasch och höghus?

Lantisrappare är inget okänt fenomen, men de har mest plojat eller härmat storstäderna, saknat stolthet, stil. Fortfarande handlar svensk hiphop mest om Stockholm – som ännu i dag försöker låta som New York.

Lillebrorskomplex leder sällan till bra musik. Det vet Jorik Otterbjörk, uppväxt i Flurkmark, två mil norr om Umeå. Han släpper lokalt färgad, starkt experimentell hiphop under namnet Eberhard KCCH.

“Jag gjorde mer vanlig rap innan men var så sjukt kass på det”, säger han när jag pratar med honom, och fortsätter: “Jag tror steget över till att sluta låtsas hänger ihop med ett religiöst uppvaknande som fick mig att omformulera vad som var viktigt. Då började jag gräva där jag stod, vilket även påverkade min musik. Jag hittade ett eget språk, äntligen, vilket väl är syftet med rap.”

När The Latin Kings berättade om hur de själva “kom hit för att svettas och blöda” och “städa toaletter och kontor åt rika” förevigade de alla de familjer som lämnat sina hemländer för ett bättre liv. Men då en grupp lyftes fram förblev en annan osynlig. Skitjobben har invandrare gemensamt med de som anlände till förorten från landet. Och med de som stannade kvar där. Nu påbörjar även de sina kapitel i sagan om svensk hiphop. Men de är få, och det har tagit lång tid.
Trappadon, från gruppen Trappmusik, bor i Malmö sedan nio år men växte upp utanför Umeå. Han minns hur han fann sig själv musikaliskt:

“Någon påpekade att de inte kunde höra att det var jag som rappade. Efter det bestämde jag mig för att köra lite lugnare så att norrländskan får tid att skina igenom.” Det passade bra ihop med den södern-rap som han älskade, och med dess själfulla, jordnära berättarstil som för rapparen närmare vardagslivet. “Att det finns så lite rap från landsbygden beror kanske på att få människor känner någon samhörighet med hur hiphop porträtteras i nöjesmedia. Landsbygden har inte samma sex appeal för musikjournalister som exotiseringen av ghettot och gatan.”

Onda från Sthlm Inkasso fyller i: “Svensk media har alltid behandlat rap som en fluga som kanske snart går över och framför allt som ett storstadsfenomen. När amerikansk rap från mindre ställen i södern började dyka upp här runt 1999 så garvade dom som hade ‘koll’ bara. När det gäller metal, rock och punk så är det grundläggande att det bästa kommer från små samhällen.”

2132370590

New York är hiphopens hemstad, men i dag är den mesta rap som spelas på radio där från Atlanta. Tack vare grupper och artister som Outkats, UGK och 8ball & MJG har det blivit “cool to be country”. Kartan har ritats om, och den typiske alfahane-rapparen sippar inte längre öl på en parkbänk, utan hostmedicin i en Cadillac. För Onda har tjugo år i Stockholms förorter inte suddat ut uppväxten på bruksorten i Norrland. En natt drömde han att han gjorde en skiva som hette “Volvomusik”. Han vaknade och messade kollegan Fejs, och tillsammans spelade de in ett av de senaste årens mest intressanta svenska släpp.

“Det finns så mycket som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, mjukisbyxor, känslan av att det är vi mot dom.” För Onda var det en uppenbarelse att höra stilbildande UGK, från småstaden Port Arthur i Texas. Rap som representerade landet. Trots gruppens enorma popularitet i USA är det få här i Sverige som har inspirerats av deras stränga men tillbakalutade funk och berättelser om hårda tider, droger, Gud och klassiska bilmodeller.

En av dem är Franzoa, från Sorsele i Lappland, numera bosatt i Umeå: “Det tog till 2009 innan jag fick reda på hur feta dom var där nere. I Texas så kör de ett tema, sen handlar varje vers om det. Så kör jag också helst, så det föll jag för direkt. De kör sin egen dialekt och står för det.” Misstron mot Stockholms rapscen handlar mindre om en konflikt mellan stad och landsbygd än om vilka som har fått representera huvudstaden, menar han: “Jag är hardcore när det gäller att hålla ute överklassen från hiphop, och folk som har det bra och bara vill rappa för skoj. Det går inte att stoppa men jag tänker inte delta i det.” Har landsbygdsrapen i Sverige en framtid? Finns det en scen utanför storstäderna om tio år? Franzoa är försiktigt positiv: “Folk här uppe har redan tagit efter min grej. Det är skithippt här i stan märker jag. Rappare med rötter i Lappland stoltserar med det mycket mer nu.”

maxresdefault

Fröken B växte upp i Ulricehamn och har efter en mellanlandning i Linköping gjort sig ett namn på Göteborgs rapscen med sin tekniska, samhällskritiska och varierade rap. Hon menar att när hiphop växer och blir mer mainstream så når den ut till mindre städer på ett helt annat sätt, och fler börjar göra sin grej: “Det gör också att det blir mer accepterat att göra det på sitt sätt, utan att ta hänsyn till hur en rappare ska vara och vad den ska prata om.”

Bobbo, från kollektivet DBS, bor kvar i Staffanstorp i Skåne där han också är uppvuxen. Han gör smutsig hiphop med småstadskänsla, och inspireras mycket av den amerikanska södern. Han påpekar dock att “scenen, kontakterna och marknaden alltid utgår från städerna. Vill man nå ut på riktigt får man nog snällt ta och flytta.” Där finns en poäng. I Sverige saknas det lantliga metropoler som Houston och Atlanta. Men kanske får vi snart se svenska motsvarigheter till Huntsville och Vallejo: mindre städer med unika, självförsörjande hiphopscener. När G-Side från Alabama turnerade i Sverige 2012 intygade de för tidningen Frihet att glesbygd är samma sak överallt:

“Kiruna var som hemma för oss. Folk gled runt i klassiska bilar och spelade hög musik i hemmabyggda högtalare. Precis som i Huntsville.” I P3 Souls sammanfattning av hiphopåret 2013 nämner Trappadon att deras musik kanske främst uppskattas av 30-plussare, men att han har stora förhoppningar på Sveriges lastbilschaufförer och EPA-traktorkungar på landsbygden. Franzoa påminner oss att vi inte riktigt är där ännu: “I min by lever alla kvar i Iron Maiden-perioden och har vuxna förebilder och vuxna lyssnar inte på ‘svart musik’, fast de fattar inte att rock och blues är det också.”

Svensk landsbygdsrap har en bit kvar, men förutsättningarna finns där. Sverige har alltid varit snabb på att anamma amerikansk kultur, även på landet, och raggarna har redan gett oss passande bilar att pumpa musiken i. Förorten och bruksorten sjunger egentligen samma sång. Om en plats där tiden står stilla, och inget finns att göra. Där alla landets rikedomar skapas, som sedan samlas någon annanstans. Slitna byggnader och grusvägar som leder ingenstans. Missbruk och organiserad kriminalitet. Företag flyr betongen och bruksorter, och de som byggt upp landet förklaras överflödiga. Posten stänger både här och där. Riskkapitalister fyndar vårdcentraler och naturen våldtas. En rörelse som förenar kämpande glesbygd och kämpande förort skulle kunna möblera om rejält i nationen. Kampen är i grunden en och samma. Och rap är dess naturliga soundtrack.”

Aug 232013
 

I had top of the line cars and jewelry gleaming
The sweetest luxury I ever knew was freedom
I’d rather be home poor than living up north
Reminiscing of a bad bitch or niggaz I ran with (…)
I’m a convict, a lot of rappers spit that hard shit
But can’t look in me in the face, niggaz is fake

It’s real, my mom shot dope in her vein
Pops laying in the clouds took a shot in the brain
So I never sleep, always gonna keep my banger
And the media wonder why I write such anger
Imagine life as a lost soul, cold, no guidance
Outta control, cater to crime life and violence
And me no love Bush, despise Bin Ladin
It’s like I’m stuck in the middle between two fascists
This world’s shallow, I’m prepared for gun battle

Inget ballt att va rebell, men friheten är störst
Vad var det Jesus menade – den sista ska bli först

Aug 082013
 

janson

Har med en artikel i Arbetaren den här veckan om svensk, vuxen rap. Inte i erotisk mening, mer om föräldraskap o skit. Hittar inte den på nätet, så jag klistrar in den här nedan.

***

Att växa upp, att bli vuxen och skaffa barn, hus, hund och Volvo – är det möjligt för en rappare? Är det inte lämpligare att lägga ner när man närmar sig 30? Vad händer när man inte längre är samma person, och lever i samma situation, som när man först gjorde sig ett namn? Vad är detta att åldras i svensk hiphop?

För Ayo, Blues och Pstq innebar det att man av olika anledningar tystnade musikaliskt. För Fille att ens rader gavs ytterligare nerv och tyngd. För Petter betyder det att klibba sig fast i rampljuset och krampaktigt hålla fast vid genrens senaste trender. För Timbuktu innebar det en horribel slags folkhemsfunk och värre Mikael Wiehe-covers. För Gubb blev passagen från ung rappare till ärrad veteran särskilt tragisk. Det ser olika ut, men ett är säkert: det är en minoritet förunnat att få åldras med värdighet.

Som för de flesta i min generation så var en 18 år gammal Douglas León min första kontakt med svensk rap. Han var karismatisk, egensinnig, en naturlig stjärna, likt en Albys egen Snoop Dogg, min andra stora favorit då. Men då Doggy Dogg mest var som en seriefigur för mig så dröjde Dogge kvar. Närvaron gick djupare. Han sa mer om samhället som jag växte upp i. Det var som om jag kunde känna igen honom från min egen mellanstadie- och högstadieskola. Allt han sa blev kött och blod, riktiga människor. Hans stories och frågor har följt med mig genom åren, förföljt mig.

Vi älskade när han på debutalbumet berättade om “Kompisar från förr”, njöt av “Fint väder” och ville “Krossa rasismen”. Redan då underhöll han oss, levererade obehagliga sanningar, fick oss att gråta. Vi älskade när han “I skuggan av betongen” befann sig “Borta i tankar” och tillägnade sina mest känslointensiva rader till “Shuno” som “tappat glöden / Och som liftar med tåget som går till döden”.

Vi älskade när han på titelspåret till “Mitt kvarter” bad graffare att “snälla tagga inte i min trapp / Det är OK för mig, men morsan hon blir lack”, och i två verser på “Ainaziz” bad polisen att dra långt åt helvete. Vi älskade även när han på The Latin Kings sista skiva konstaterade att “respekt betalar inte mitt barns blöjor” och tillsammans med Cindee Peters tackade sin gud, “som hatar synden, men älskar syndaren”.

Han blev äldre för varje skiva, vilket märktes. Det var kanske det som vi älskade allra mest. Att han åldrades i sin musik. Att vi fick växa upp tillsammans med honom. Och därför duger ingen svensk artist efter honom ens till att handtvätta hans Adidas-byxor. De flesta vill bara härma Nas eller Jay-Z, vandra genom livet som skakigt tecknade kopior av sina amerikanska idoler. Få vill skildra sin situation så naket och så nära.

Men det dyker upp allt fler artister som skyr amerikanismer. Som aldrig inleder en vers med ett “yo”. Som klär sig mindre som gängmedlemmar från Los Angeles eller hustlare från New York och mer som fotbollshuliganer från Europa. Som förstår att om hiphop hade uppstått i Sverige så hade de fyra elementen inte varit rap, break, turntablism och grafitti… men rap, hembränt, kebabpizza och Volvo-bilar.

Salla och Cheppe från The Latin Kings förstod detta, och hade den goda smaken att sampla Lill Lindfors, Björn Skifs och Mods-trilogin. På sin debutskiva från 2010 fortsatte Stockholmssyndromet i denna stolta tradition med samplingar från Nationalteatern, Sökarna och obskyr pilsnerfilm, och gav oss en säregen, framåtblickande svensk smuts-rap. När det i år var dags för producenten-rapparen Skizz att släppa sin solodebut hade något hänt. Båda skivorna har ett sound som är både nostalgisk och futuristisk, men innehållet skiljer sig åt. Det låter mer positivt, som om solen tränger fram genom molnen nu. I en intervju med Kingsize berättar han hur det skilde sig åt mellan varven.

“När jag var i 23-25-årsåldern hade jag blivit dumpad, flyttat till Fittja, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte så mycket att leva för. Där stod man utan karriär och utan kärlek. Då gjorde jag det som jag har gjort sen jag var tretton: söp och rökte. Och så började vi spela in. Man levde destruktivt, dag till dag. I musiken tog vi saker till sin spets, helt ocensurerat. Hiphop och konst ska vara äkta. Om jag rappar om någonting så måste jag stå för det, jag kunde inte vara nykterist när jag rappade om att bara fucka ur – trots att jag inte ville. Varje gång man hade en spelning ville nån bjuda en på röka eller ladd. Man hade skapat ett monster.”

För Skizz blev det allt svårare att kombinera turnélivet med sin nya kärlek, speciellt när ett barn var på väg. “Det var tänkt att jag skulle sluta supa men det hände ändå, man satt i bussen på vägen till vår spelning och halsade vodka. Och så kom min dotter. Då undrade man vad man höll på med. (…) Jag var tvungen att lägga av om jag inte skulle förlora familjen.” Skizz tillät sig själv att växa, både som människa och som artist, och skivan “Kärlek, funk & solidaritet” cementerade hans plats i svensk rap-historia. “Jag har blivit tryggare i mig själv. När man blir pappa fattar man att det inte spelar så stor roll vad andra tycker, för jag har en som jag lever för till hundra procent och är mycket viktigare. Det viktiga är vad hon tycker. Det är väl det: jag har kommit in i vuxenrollen.”

När de först började rappa kallade sig Jutte och Chrippa först för Dalenbarn, men bytte senare namn till Södra Sidan. Kanske ville de representera något större än bostadsområdet Dalen, där de har bott sedan de var barn. Kanske insåg de att de inte var några barn längre, att det snarare var de själva som hade barn nu.

“Stället där vi bor” och “Södra sidan”, deras första videos, påminner om fransk förortsrap. Tröjor med “Free den-och-den”, fyrhjulingar, motorcyklar och tyska bilar som bränner runt, ungar som trixar med fotbollen. Ortsnamn tryckta på tröjor och gaddade på överarmar. Fjällräven-jackorna och fejsen helt täckta. Posera med Air Max och Adidas och mycket kyla i blicken framför den sortens maktfullkomliga betonghus som vi finner både i Stockholms och Paris förorter. Smärtan i verserna. Stolthet i refrängen. Någon kompis som filmar och klipper ihop det.

Det är rap i sin mest grundläggande form. Beskriv din vardag. Representera din ort. Tekniskt sett inget avancerat, men ljusår före sina kollegor – helt enkelt för att man inte kopierar USA. Det är även svensk rap som kommit i kapp samtiden då man insett att det inte är “skills” som i slutändan är det viktigaste, men förmågan att göra bra låtar.

Deras senaste video utgöt en häftig kontrast. “Vårt sätt” är mer “Repmånad” än “Medan vi faller”, en lättsam, plojig video – men det känns inte forcerat. Vi ser bara två vanliga snubbar från söder om södra Stockholm som sveper ägg till frukost och springer upp för trapporna vid torget likt Rocky Balboa. Eller som i “Fånga dagen”: fräser runt på mopeder och chillar med gamla vänner och några öl vid en insjö. Ska någon göra de där supersvenska sommarplågorna som passar vid grillen så är det uppenbarligen Södra Sidan. Jag tog tunnelbanan ut till Dalen för att be dem beskriva deras rörelse från kriminalist-rap till livsnjutar-rap, en utveckling som enligt Chrippa kom helt naturligt. “Det beror på vart man står i livet, helt enkelt. Då var då, och nu är nu. Man blir äldre, det händer saker i livet. Jag har fått barn.”

I Södra Sidans videos slås man av att allt känns så vardagsnära, med väldigt lite amerikanska influenser. Det är filmat mycket i naturen, och det känns, i brist på bättre ord, genuint svenskt. Varför är de så ensamma med denna känsla? “Det måste jag säga faktiskt, att det är medvetet”, förklarar Jutte. “Vi har tänkt mycket så när vi har gjort våra grejer. Man vill fånga upp det vi har här. Folk får göra precis som de vill, men när vi ska lägga ner vår tid på det så känns det bra att åka ut i naturen, det är skitkul, att visa det på film tillsammans med hiphop.” Chrippa fyller i att “man inte vill försöka likna något annat. Det känns så gjort. Sedan är det så att hiphop i grunden ska vara allvarlig. Det brukar vara en ganska hård image, som man ska hålla. Men man behöver inte göra det.”

“Kände ni att ni blev mätta på det på era första låtar?”

“Jag säger inte att vi inte kommer göra det igen, verkligen inte. Det är kul, men det beror på var man står. Vissa dagar så känner man för att göra det, och vissa dagar inte. Det är skönt att sprida positiva saker också. Man kan berätta om alla vardagliga problemen, saker man stöter på, det finns folk som dör, och… man kan berätta om det men med en positiv känsla. Det är inte bara mörkt och grått och att vi håller på att gå under här. Det finns minst lika mycket glädje. Det är en skön känsla att visa det för många ungdomar. Man får väldigt mycket positiv respons på mail och av folk man träffar på stan. Även många äldre tar till sig det.”

Redan från sin början kan Sthlm Inkassos musik beskrivas som ärlig och egensinnig, men först på senare har man låtit sin ålder och erfarenhet genomsyra musiken på allvar. Då rapparna Matte J och Antabuz båda heter Janson i efternamn, och båda har blivit föräldrar, varför inte då bilda en ny grupp under namnet Jansonligan – och döpa sin kommande EP till “Farsor på stan”?

Dömer man av namnet så låter Matte J som en bortglömd Just D-medlem. Möjligen skulle han välja de tre plojrapparna före flertalet av dagens svenska hiphop-artister, men det låter inte Just D när han rappar. Mer som att han har vuxit upp utan familj i Stockholms södra förorter och på fosterhem i Gävle, med mattkniven i Adidas-byxorna en stor del av tiden – “den har skickat många huliganer kutandes hela vägen hem till Solna genom åren”. På en krog några kvarter från hans arbete på Söder delger han mig sin syn på svenska rappare.

“Det finns ingen egentlig anknytning till det liv de lever. Det är något de vill göra bara. Vi gör musik som livet är. Det är en stor skillnad där. Mellan något som de vill att det ska vara, och som det verkligen är. Det är som “mimicry” i naturen, myror som låtsas att de är spindlar. För mig förstör det hela den musikaliska grejen. Det essentiella. Vi tänker inte på slutresultatet eller på vilka som lyssnar.”

Redan på “Göre” från 2009 berättade Antabuz om föräldraskapets betydelse. “När du gav mig det du gav mig så räddade du mitt liv / Innan du sa du ville ha mig var jag beredd att ta mitt liv (…) Ingen fotboja, har aldrig suttit av nån tid / För jag styrde upp allt, raring, när du blev gravid”. Matte J har en liknande erfarenhet av hur barn ger livet mening. “Slarviga var de första grejerna vi släppte, men det var så vi levde. Vi hade en helt annan livsstil. Det var inte så många som kunde förstå – inte något trevligt folk i alla fall. Det var ett lättare liv på ett sätt. Sexet, knarket, kläderna, kedjan. Då ville man bara ha en grej. När man har familj blir man lätt eftertänksam. Man har något att bry sig om nu. Det finns spindlar där barnen livnär sig på föräldrarna, äter upp dem på riktigt. Det är skönt på ett sätt; det enda sättet att döda ditt eget ego.”

Mar 112013
 

Spotta mot himlen, fejset blev blött.
Sparka mot dörren tills du blev trött.
Borde jag dött? Nä, han måste haft en plan
för en risig jävla tok som drack en kir om dan.

Äntligen finns STHLM Inkassos bästa låt på tuben. Vi lyfter på hatten i uppladdaren Björn Tänders riktning.

Gud är en snut är bara hundra procent smärta och sanning över ett mördarbeat från Eightball & MJG.

Detta var nog den knuff jag behövde för att dyka ner i den legendariska Memphis-duons katalog. The Artist Pays The Price är en av mina favoritlåtar någonsin – men vissa grejer dröjer helt enkelt att kolla in. För få timmar på dygnet och så. Och när man äntligen gör det så växer tacksamheten mot alla de som orkar predika (eller peka med hela handen, som Onda och de andra gubbarna när de helt osvenskt valde att lägga bluesen över något annat än uttjatade Premier-instrumentaler).

Hur ter sig livet där nere? On Top Of The World, som pumpas just nu för första gången, låter som ett fläckfritt, överfläskigt Cadillac-soundtrack, och får en att sakna en tid då artister vägrade att kompromissa med sin musik.

Kanske står det regionsöverskridande samarbetet med E-40, Mac Mall och Big Mike ut mest av allt detta knaperstekta bacon. Här ska blastas söderfunk tills sommaren tittar fram nån jävla gång…

Jan 212013
 

Med de varmaste rekommendationer hänvisar jag er till den blog som skrivs av Matte J från Stockholm Inkasso (herrarna på bilden ovan).

Så är det – utan det här världsomspännande datornätverket så hade vi aldrig kunnat ta del av denna 08-ikons juveler i ämnena stil, klass och klin musik. De hade enbart droppats öga mot öga, så att säga. Om man hade träffat på token i fråga.

Detta är internet som bäst, när röster poppar upp som man enbart med de största besvär hade kunnat ratta in annars. På nätet kan vem som helst tala rakt ut i luften, så länge och så högt som önskas. Kanske lyssnar någon.

En blog är möjligtvis retro, men bland överfamiljär social media som uppmuntrar stalkande av gamla klasskamrater och kartläggning från arbetsköpare så känns det här långsamma, avskilda och lagom anonyma formatet faktiskt jämförelsevist fräscht.

Som Fredrik sa, samhället skulle egentligen bli mer som internet, så tänkte man, men det blev tvärtom.

Då jag känner att jag blir dummare, drygare och deppigare av varje minut som läggs på Twitter och Facebook så ska detta dras ner till ett minimum framöver. Kanske börjar jag läsa böcker och skriva igen. Kanske blir det musik, kanske politik. Kanske något man kan kalla ett liv.

Matte J har bara skrivit kortfattade inlägg än så länge, men vem vet, kanske levererar han även längre bitar litteratur framöver. Men en blog är inte nån jävla kultursida, och det viktiga i det här fallet är inte meningarnas längd och mängden provocerande paragrafer, men smaken, och det räcker med att slänga getögat på en sån här lista för att förstå att det här med egen smak, det är en bristvara i dessa tider.

Aug 312012
 

STHLM Inkasso – Fel klientel (LL.Cool.Boleslav – Ace of Blaze Remix) by Gökbot

Det är väldigt sällan remixar funkar. Men det här är den andra från Fel Klientel som slår orginalet på fingrarna.

OK, Ondas beat till titelspåret kanske är snäppet tyngre. Men här lägger man ner en helt annan vibe – vilket är grundläggande för vilken lyckad remix som helst.

Switch to our mobile site