Aug 052014
 

Falken? För mig betyder det han som arbetar på natten. Sover inte. Likt en fågel som inte sover på natten.

Brasilianska rapparen MV Bill lägger möjligtvis världens råaste raps. Och han ligger definitivt bakom en av de råaste krimdokumentärerna.

Förutom berättaren-intervjuaren samt en äldre kriminalist i rullstol så har alla ansikten gjorts helt suddiga. Ändå fokuser kameran på dem, vilket ger en märklig, effektfull stämning, och mer fokus på ljudspåret, där det berättas om döda eller frånvarande fäder, familjer som försvunnit, billiga brudar, vapen överallt, låga löner, och mödrar med sorg.

Och om pojken som förklarar att inget gör honom ledsen, för han drogar jämt, röker veneno, alltså gräs blandat med kola, eller snortar lite, tänker på inget, bara skrattar, bara glädje, alltså när det finns pengar. När pengarna tar slut rånar man.

Med enkla medel kommer man väldigt nära pojkarna. Det är filmtekniskt föredömligt, inkännande, oändligt sorgligt, hemsökande. Under inspelningen dog 16 av 17 intervjuade “falkar”. Enligt wikipedia var killen som drömde om att lämna det kriminella livet och utbilda sig till clown den sjuttonde av dessa. Det visar hur viktigt det är att aldrig sluta drömma. Men idag sitter han i fängelse.

Mar 232014
 

I Streets of New York möter vi orginaltokar från Lo-Lifes och andra gatugäng från 80-talet. Thirstin Howl III berättar att hans morsa var gängmedlem hon också (en av hans skivor pryds som bekant av hennes mugshot).

Och Sean Price var alltså ledare för en Decepticons-grupp. Även fall biten där detta berättas faktiskt samplats på låten Gang Leader så är det inget som Brownsville-rapparen nämner annorstädes, vilket säger mycket om mänsklig psykologi. Rick Ross har självklart aldrig sålt ett gram, medan de som verkligen vart där ute gärna pratar om annat.

Jan 142014
 

Välgjord dokumentär om 28-årige Thomas Winston, en mindre spelare i New Yorks knarkekonomi, som precis har släppts från fängelset och nu planerar att lämna spelet. (I praktiken: att gå från en ungefärlig veckolön på 15,000 dollar – för att servera crack – till en ungefärlig veckolön på 300 dollar – för att servera Big Macs. 98-procentiga lönesänkningar visar sig dock vara tämligen svårsmälta.)

För honom betyder denna dröm om att lämna spelet också att lämna sitt kvarter, det som man har kallat sitt hem och sin värld. På samma sätt som klassresor i det svenska folkhemmet utarmar arbetarkvarteren (ekonomiskt och begåvningsmässigt), så leder denna strävan till en samhällelig förändring som enbart är negativ.

Ett positivt musikaliskt inlägg i den här debatten är Too Shorts antigentrifierings-anthem Money In The Ghetto. Pengar ska återinvesteras i där man kommer ifrån, inte i tyska bilar och franska märkeskläder. Stöd dina egna och stanna om möjligt kvar och kämpa för dina kvarter.

Här påminns jag om en passage i Örjan Bartholdsons bok Brasilien, den mörka kontinenten.

“Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:

- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.

När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:

- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”

Något överraskande visar sig Thomas också vara en begåvad rappare. Eller kanske inte så överraskande ändå. Queensbridge har högre tung-rappare-per-capita än någon annanstans i Amerika – t.o.m lilla Vallejo och Uncle 40 Waters mäktiga släktträd hamnar i skuggan jämte dess lägenhetsbyggnader, som Cormega beskrev så ingående när vi intervjuade honom.

I think Queensbridge is dope with the music because we have so many artists, and Queensbridge is competitive. (*Cormega walks over to the window in his hotel room, points to the opposite building across the small ass back yard.*) That window is a little bit too far, if you could move that building closer, this would be exactly how me and Nas’ view was.

From my evening I could holler, “Yo Nas”, and he’d be like, “What up?”. Imagine that. Cormega is right there, and in that building is Nas, and across the building is a DJ. If you walk across the street, there’s Craig G, and in another building is Tragedy, and in another building is Poet, and in another building is Marley Marl, and then you walk across a block, and there’s Nature and ACD, and then you cross the block over, and there’s Mobb Deep and Capone.

That’s Queensbridge. So when you have all these people, it’s survival of the fittest. If you don’t stand out, then you’re not going to make it. Being that there were so many dope, prolific artists, it pushes everybody to go harder. And every MC thinks that they’re the best, that’s just how MC’s are, or they try to program themselves to be the best. That’s what makes Queensbridge dope.

Kanske är det just den här tätheten och hungern som särskiljer QB från annan New York-rap. Det är en speciell intensitet i rader från Nas, Cormega och Tragedy Khadafi, en särskilt rå känsla i musiken från Mobb Deep, CNN och Screwball.

I dagens New York saknas detta, och när jag ser den lilla killen på introt till Tragedy-dokumentären minns jag något annat som gått förlorat: rappare som berättar om vad de ser framför sig i sina kvarter. Infamous Mobb fortsätter att släppa bättre rap-videos än resten av New York (Exquire och Roc Marciano undantaget), men finns det några nya Queensbridge-rappare som faktiskt låter som sina hemkvarters betong, asfalt och parkbänkar?

The Life and Death of a Dealer konstaterar att Thomas inte blev en av dem.

Jun 192013
 

Skickar en historielektion till er därute som väntar på att slå nazister på käften, och med den en förhoppning om att man så mycket som det är möjligt undviker att leka gäng – och den bedrövliga sektmentalitet som följer med det.

Våldsverkare skall inte skiljas från oss övriga. De får aldrig vara specialister eller någon slags förtrupp. Det är allas vårt ansvar att med våra egna kroppar stoppa fascisternas framfart.

Antifascistiskt våld har en lång och rik tradition, vilket den välgjorda franska dokumentären ovan visar med all önskvärd tydlighet. Spontant säger jag att dessa skinnhuvejagare, trots en högre benägenhet till verkligt våldsamt våld, framstår som långt mer kultiverade än exempelvis de halvlökiga hardcore-huliganerna i FSU (som Gangland (!) har avhandlat sensationellt-hysteriskt).

Nu vill jag se en svensk genomgång av motsvarande miljöer - från ungsyndikalister som saboterar nazistmöten “genom att blåsa nyspulver över publiken“, till de som gav sina liv i spanska inbördeskriget, till den folkliga mobilisering  som jagade bort SD från Växjö under 1994 års valturné, till AFA och RF och fram till Ortens soldater.

Men vem är rätt person för att skriva den historien?

Och till de som tycker att det enbart är polisens uppgift att stoppa “medborgargarden” och annat fascistvåld tillägnar jag följande citat:

Vi hade varit på ängen innan och spelat fotboll, börjar Kerem. Och sen var jag på väg hem och skulle gå över bron, det är enda vägen hem. Jag hör några killar skrika ”Det kommer rasister!” Alla börjar springa och jag hör att dom skriker ”Där är svartskallarna!” Jag är kvar, kan ju inte springa, jag hade redan kryckor, var med om en bilolycka tidigare. Då hoppar dom på mig. Ger mig en spark på ena foten så jag ramlar ner, sen fortsatte dom att sparka mig överallt, ryggen. Allting. Jag försöker komma upp på fötter och får en flaska rakt i huvudet. Sen tittar jag upp och får en till flaska rakt i ansiktet.

Vi står exakt på platsen där misshandeln skedde kvällen innan. Kerem tittar ängsligt nerför bron:

- Jag trodde dom skulle kasta ner mig, fortsätter han. Polisen stod typ 10 meter ifrån sig men gjorde ingenting.

Kerem berättar vidare om hur han haltade mot pizzerian, blodig i ansiktet. Han såg flera poliser på vägen men fick ingen hjälp.

- Jag sa ”vad är det för poliser ni är?” Det enda svaret jag får tillbaka är ett flin från en av dom.

May 022012
 

Gud välsigne användaren TheBestDocumentaries för att denne laddade upp hela Charge It To The Wave-DVD:n för några veckor sedan.

Med Max B i fängelse är det som om en stor del av rap-New Yorks historia slitits bort.

Det känns så fel. Håll silversurfaren i era kvällsböner tills han åter ser den fria världen och äntligen kan set this rap game right.

Apr 132012
 

Har väntat på denna länge. Ice-t är rätt person för detta.

Vid sina 54 år är han ännu den mes spirituellt inspirerande och intellektuellt givmilda personen inom hiphop. Han borde ha varit programledare för YO! MTV Raps, inte Fab 5 Freddy…

Älskar när Raekwon säger “put some dignity behind your rhymes…”

http://www.youtube.com/watch?v=1O1wIQNaN9w

Switch to our mobile site