Aug 122016
 

Det finns så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom. Och mjukisbyxor, och att skumt folk hittar varann jävligt fort å sen blir d tok!

In difficult ground, keep steadily on the march.” (Sun Tzu)

För mig ser historien om Sverige ut så här: först fanns det The Latin Kings, sedan kom Sthlm Inkasso.

Deras musik betydde allt.

Rap ska vara ny musik. Förutom att nostalgi är sämst så menar jag att rap kan bestå av skryt eller snusk, socialrealism eller skuggboxning, surrealism eller sunkig socialistpropaganda, men att den viktigaste rap alltid är episk och monumental musik. På så sätt att den berättar om ett nytt folk. Den ristar in färdmärken på de vägar vi tog, och reser stenar för en fallen tok.

sthlm-inkasso-alltid-tok-l

På 90-talet fick The Latin Kings Sveriges förorter att se varandra, upptäcka sina röster och våga ta plats. Det var framförallt en stolt musik, en uppmaning att räta på ryggen och lyfta blicken. Senare gjorde Sthlm Inkasso samma sak. De hade också tillbringat år där i grottorna och grävt fram ett nytt sound och nya berättelser. Tänk Bronx. Tänk Compton. Tänk Norra Botkyrka. Tänk Gröna linjens tunnelbana och vägarna ut till Sveriges bonnhålor och bruksorter. Det är samma nyhetens sensation, samma stolthet. Musiken är enkel men otypisk. Den är särpräglad men allmängiltig. Fan vad det känns skönt att va en tok.

Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Det är något med rösten, och det är något med Dogges och Ondas förmåga att ladda enkla rader med känslomässig kraft och en rikedom av betydelser som höjer dem en bit över andra svenska rappare. Jämte den unika slangen finns små återkommande ord och fraser som räcker ännu längre. Onda säger till sin partner att han tänker på henne “hela tiden, och det är stort“. På programförklaringen Volvomusik är han “fem procent bättre nu, och bara det är stort“. På Tok D Lux finns det “ved för vintern, om det räcker det ser vi”, och Onda reflekterar: ”vi är inte unga längre… jo fan det e vi / backar inte en tum, och bara det är stort“. Med de ordvalen frammanas en värld av Volvo-bilar och “oöppnade brev från kronofogdemyndigheten“, av “svart snö och min pappa i blåstället“, av tokar som hänger utanför en mack, av tokar som suttit “så länge där bak, på sunkiga hak“.

Ondas stora insats för svensk musik var annars att flytta fram positionerna för ett sound från utanför New York och Los Angeles; genom beatsen han gjorde, genom Bayonnaise-bloggen, genom beat-valen på de första Sthlm Inkasso-volymerna, genom sina skruvmixar. Men som en god bonus kunde han till skillnad från Dogge även klippa ihop komplexa, obskyra kortfilmer på New York-manér a la Raekwon och Tragedy Khadafi, och alltid med en verklighetsnära hetta. När jag sätter på Vi rullar snurrar det framför mig:

Gav han en kram, kände han hade väst under
Samma fråga tok: vem har mest dunder?
Ingen reklam, ändå mest kunder
Måste höja volymen för dom har fest under
Volvomusik, ni känner igen funken
Och min granne har en k-pist i trunken
Riktig skit, passar inte in i Svenne-stan
Han slog hon blodig, framför hennes barn
Nittiofyra: Psykakuten på SÖS
Ni glupa pizza jag stod utanför och frös

Inkasso fick tokar över hela landet att se varandra (för “vi visste inte va man va innan Inkasso, nu vet man att man är tok“) – och det är stort. En av Salazar-brödernas kulturgärningar var att de samplade gammal svensk musik (förutom uppenbara Emil i Lönneberga, Jojje Wadenius och Mods-trilogin även Lill Lindfors på Dax för bax och stenhårda Björn Skifs-stråkar på Omerta). Onda förvaltande detta arv till perfektion med Mora-Nisse-samplingen på 142, och Dipset-refrängen på Ad Omnia Paratus blir något ännu större: ett mantra för våra liv och för de här tiderna, det blir namnet på den här posten, och det kommer att tatueras in på min kropp.

Efter att The Jacka dog skrev Onda på social media att Bay Area-rapparens musik tog honom igenom cellgifterna. På samma sätt plockade Inkasso upp mig och bar mig genom all skit de senaste åren. Framförallt Ondas verser, tänker jag, fick mig att växa med uppgiften, och även inse vikten av att ta vara på och njuta av min tid här.

Det känns tomt nu och det blåser kallt, men ett är säkert. Det är Inkasso och Gökbot för alltid. Tills det här toklivet tar slut. Innan det blir bättre kommer det bli sämre, men jag ser redan hur frön från Inkasso växer runt om i landet. Natten är lång och svår. Men vi är många, vi håller ihop, och vi är beredda på allt. Hoppas ni förstår.

Tack för allt storebror, du är innerligt saknad.

Dec 022014
 

För ett år sedan hörde Petter417  av sig och påstod att Aftonbladet Kultur ville göra en specialvecka om svensk hiphop, och att han hade tipsat om mig.

Den satsningen rann ut i sanden (svårt att hitta fler skribenter på min nivå, antar jag), och min text har sedan dess legat och mognat ut som ett dyrt jävla vin. Rök nåt jöns, och god läsning.

När kommer svensk rap berätta för oss om hembränt och höbalar i stället för om hasch och höghus?

Lantisrappare är inget okänt fenomen, men de har mest plojat eller härmat storstäderna, saknat stolthet, stil. Fortfarande handlar svensk hiphop mest om Stockholm – som ännu i dag försöker låta som New York.

Lillebrorskomplex leder sällan till bra musik. Det vet Jorik Otterbjörk, uppväxt i Flurkmark, två mil norr om Umeå. Han släpper lokalt färgad, starkt experimentell hiphop under namnet Eberhard KCCH.

“Jag gjorde mer vanlig rap innan men var så sjukt kass på det”, säger han när jag pratar med honom, och fortsätter: “Jag tror steget över till att sluta låtsas hänger ihop med ett religiöst uppvaknande som fick mig att omformulera vad som var viktigt. Då började jag gräva där jag stod, vilket även påverkade min musik. Jag hittade ett eget språk, äntligen, vilket väl är syftet med rap.”

När The Latin Kings berättade om hur de själva “kom hit för att svettas och blöda” och “städa toaletter och kontor åt rika” förevigade de alla de familjer som lämnat sina hemländer för ett bättre liv. Men då en grupp lyftes fram förblev en annan osynlig. Skitjobben har invandrare gemensamt med de som anlände till förorten från landet. Och med de som stannade kvar där. Nu påbörjar även de sina kapitel i sagan om svensk hiphop. Men de är få, och det har tagit lång tid.
Trappadon, från gruppen Trappmusik, bor i Malmö sedan nio år men växte upp utanför Umeå. Han minns hur han fann sig själv musikaliskt:

“Någon påpekade att de inte kunde höra att det var jag som rappade. Efter det bestämde jag mig för att köra lite lugnare så att norrländskan får tid att skina igenom.” Det passade bra ihop med den södern-rap som han älskade, och med dess själfulla, jordnära berättarstil som för rapparen närmare vardagslivet. “Att det finns så lite rap från landsbygden beror kanske på att få människor känner någon samhörighet med hur hiphop porträtteras i nöjesmedia. Landsbygden har inte samma sex appeal för musikjournalister som exotiseringen av ghettot och gatan.”

Onda från Sthlm Inkasso fyller i: “Svensk media har alltid behandlat rap som en fluga som kanske snart går över och framför allt som ett storstadsfenomen. När amerikansk rap från mindre ställen i södern började dyka upp här runt 1999 så garvade dom som hade ‘koll’ bara. När det gäller metal, rock och punk så är det grundläggande att det bästa kommer från små samhällen.”

2132370590

New York är hiphopens hemstad, men i dag är den mesta rap som spelas på radio där från Atlanta. Tack vare grupper och artister som Outkats, UGK och 8ball & MJG har det blivit “cool to be country”. Kartan har ritats om, och den typiske alfahane-rapparen sippar inte längre öl på en parkbänk, utan hostmedicin i en Cadillac. För Onda har tjugo år i Stockholms förorter inte suddat ut uppväxten på bruksorten i Norrland. En natt drömde han att han gjorde en skiva som hette “Volvomusik”. Han vaknade och messade kollegan Fejs, och tillsammans spelade de in ett av de senaste årens mest intressanta svenska släpp.

“Det finns så mycket som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, mjukisbyxor, känslan av att det är vi mot dom.” För Onda var det en uppenbarelse att höra stilbildande UGK, från småstaden Port Arthur i Texas. Rap som representerade landet. Trots gruppens enorma popularitet i USA är det få här i Sverige som har inspirerats av deras stränga men tillbakalutade funk och berättelser om hårda tider, droger, Gud och klassiska bilmodeller.

En av dem är Franzoa, från Sorsele i Lappland, numera bosatt i Umeå: “Det tog till 2009 innan jag fick reda på hur feta dom var där nere. I Texas så kör de ett tema, sen handlar varje vers om det. Så kör jag också helst, så det föll jag för direkt. De kör sin egen dialekt och står för det.” Misstron mot Stockholms rapscen handlar mindre om en konflikt mellan stad och landsbygd än om vilka som har fått representera huvudstaden, menar han: “Jag är hardcore när det gäller att hålla ute överklassen från hiphop, och folk som har det bra och bara vill rappa för skoj. Det går inte att stoppa men jag tänker inte delta i det.” Har landsbygdsrapen i Sverige en framtid? Finns det en scen utanför storstäderna om tio år? Franzoa är försiktigt positiv: “Folk här uppe har redan tagit efter min grej. Det är skithippt här i stan märker jag. Rappare med rötter i Lappland stoltserar med det mycket mer nu.”

maxresdefault

Fröken B växte upp i Ulricehamn och har efter en mellanlandning i Linköping gjort sig ett namn på Göteborgs rapscen med sin tekniska, samhällskritiska och varierade rap. Hon menar att när hiphop växer och blir mer mainstream så når den ut till mindre städer på ett helt annat sätt, och fler börjar göra sin grej: “Det gör också att det blir mer accepterat att göra det på sitt sätt, utan att ta hänsyn till hur en rappare ska vara och vad den ska prata om.”

Bobbo, från kollektivet DBS, bor kvar i Staffanstorp i Skåne där han också är uppvuxen. Han gör smutsig hiphop med småstadskänsla, och inspireras mycket av den amerikanska södern. Han påpekar dock att “scenen, kontakterna och marknaden alltid utgår från städerna. Vill man nå ut på riktigt får man nog snällt ta och flytta.” Där finns en poäng. I Sverige saknas det lantliga metropoler som Houston och Atlanta. Men kanske får vi snart se svenska motsvarigheter till Huntsville och Vallejo: mindre städer med unika, självförsörjande hiphopscener. När G-Side från Alabama turnerade i Sverige 2012 intygade de för tidningen Frihet att glesbygd är samma sak överallt:

“Kiruna var som hemma för oss. Folk gled runt i klassiska bilar och spelade hög musik i hemmabyggda högtalare. Precis som i Huntsville.” I P3 Souls sammanfattning av hiphopåret 2013 nämner Trappadon att deras musik kanske främst uppskattas av 30-plussare, men att han har stora förhoppningar på Sveriges lastbilschaufförer och EPA-traktorkungar på landsbygden. Franzoa påminner oss att vi inte riktigt är där ännu: “I min by lever alla kvar i Iron Maiden-perioden och har vuxna förebilder och vuxna lyssnar inte på ‘svart musik’, fast de fattar inte att rock och blues är det också.”

Svensk landsbygdsrap har en bit kvar, men förutsättningarna finns där. Sverige har alltid varit snabb på att anamma amerikansk kultur, även på landet, och raggarna har redan gett oss passande bilar att pumpa musiken i. Förorten och bruksorten sjunger egentligen samma sång. Om en plats där tiden står stilla, och inget finns att göra. Där alla landets rikedomar skapas, som sedan samlas någon annanstans. Slitna byggnader och grusvägar som leder ingenstans. Missbruk och organiserad kriminalitet. Företag flyr betongen och bruksorter, och de som byggt upp landet förklaras överflödiga. Posten stänger både här och där. Riskkapitalister fyndar vårdcentraler och naturen våldtas. En rörelse som förenar kämpande glesbygd och kämpande förort skulle kunna möblera om rejält i nationen. Kampen är i grunden en och samma. Och rap är dess naturliga soundtrack.”

Oct 192013
 

Går att streama här. Smuts 4 är nog Östblockarns bästa hittills.

Ganska oväntat så känner jag låtarna med Onda mest. Även Måste äta är ett socialrealistiskt mästerverk, medan Ris känner igen ris möjligen hade låtit bättre utan Mächy.

Men jag klagar inte. Man vänjer sig.

Nov 122012
 

En av Sveriges största har avlidit.

Salazar-bröderna har lagt och fortsätter att lägga grunden för svensk rap, men ingen i Sverige kan sägas ha gjort mer med genren än Gabriel “Gubb” Åberg.

I mitten av 80-talet började han rappa, och 1992 pressade hans grupp upp 500 vinyler av sin första EP. The Brigade’s First Blood ledde till kontrakt med ett tyskt bolag och spelningar runt om i Europa. “Vi spelade med allt från Compton’s Most Wanted till MC Ren, Lord Finesse, Showbiz & AG, till de som i dag är Saian Super Crew. Jag spelade med alla dem, i Hamburg, i Köln, i Basel, i Oslo, flera gånger med Brigade. Jag har stått på samma scen som Afrika Bambaataa. Vi var 22 bast.

1996 kom Northern Lightz, en experimentell skiva med live-musiker. I samband med att den skulle tryckas upp i 30,000 exemplar och en större Europaturné väntade fick gruppens A&R sparken på grund av drogproblem. Det var slutet på det tyska äventyret – tillbaks till Göteborg alltså och några hårda år på gatan, men även låtar tillsammans med 3 Ess.

2000 trycker Gubb upp tolvan Respekt, som förutom titellåten även rymde Verbalt rån och Orala steroider, den sistnämnda med en tidig PstQ-vers. Fyra år senare kommer fullängdaren Hundliv, inspelad på rymmen från svensk polis. 2006 och 2008 kommer Illizit Biznizz volym 1 och 2, två underskattade gatu-tapes som han trycker upp själv hemma i lägenheten. (Bland många andra trycker han även upp skivor för Onda från STHLM Inkasso, som nu i dagarna hade skickat iväg beats till Gubb för ett framtida, gemensamt projekt.)

Som med så mycket annan mäktig och äkta musik så var jag tveksam första gången som jag kom i kontakt med Gubb. Jag hade precis vant mig vid PstQ, vilket inte hade varit helt lätt, och här kom en snubbe med ännu grövre göteborgska och armbågade sig fram över beatet. Det tog ett tag innan jag insåg att Gubb antagligen var Sveriges tekniskt sett mest framstående rappare.

Medan resten av landet på ett närsynt och strikt hantverksmässigt sätt räknade stavelser så experimenterade Gubb med röstläge, betoning, double time-flow, inre rim, färgstark GBG-slang, och ett koncentrerat berättande byggt på skarpa bilder, snabba klipp och starka ordval.

Här levde Kool G Rap, Ice Cube och 50 Cent vidare i den svenska ankdammen, och all respekt till artisten bakom Samhällstjänst, men det var Gubb som var först med blues i svensk rap. Arvet från Houston-rapparen Scarface och dennes återhållsama sätt att låta smärttyngda rader klinga av i den sommarnatten går tydligt att känna igen för den som lyssnar.

> Gubb – Livets visa (prod. Large Money Entertainment)

Gubb slutade inte att utvecklas. Jämte skallar hälften så gamla som honom lät Gubbs musik på 2000-talet fräsch och dynamisk. Han var en av de få i landet som kunde gränsla ett fullvuxet Dirty South-beat utan att kastas av som en vante, och på första Illizit Biznizz-skivan haffade han beats från internationellt erkända, Malmö-baserade Large Money Entertainment och smiskade in dem i sitt eget stall.

Det är spöklikt att lyssna på en rappares musik efter att denne trätt över till den andra sidan. Det är en genre fylld av död och mörker, befolkad av soldater som strider för ljuset, för framgångar, förändring och sin egen fortlevnad. När jag träffade Gubb för vår intervju och senare pratade med honom i telefon så gav han ett ganska slitet och stressat intryck. I en intervju med Göteborgs Fria berättade han öppet kring sina plågor: “Jag har problem med tjejen, bostad och så dricker jag för mycket. Men det är ingenting mot hur jag levde för 10–12 år sedan.” Ändå var han full av planer för framtiden, med collabos och nya skivor. Ända till slutet krigade han för svensk hiphop.

Jag är ingen DJ och har säkert missat en del, men här är mina favoriter från Gubbs katalog: 23 låtar fullkomligt kompromisslös hiphop, 23 psalmer från Göteborgs gator.

Vila i frid, Gabriel “Gubb” Åberg, och tack för musiken. Vi syns på andra sidan.

Switch to our mobile site