Jan 092005
 


psychogeography

The study of the specific effects of the geographical environment (whether consciously organized or not) on the emotions and behavior of individuals.”

(från Definitions)

För-situationistiska texter:

Ivan Chtcheglov – Formulary for a New Urbanism (1953)

Guy Debord – Introduction to a Critique of Urban Geography (1955)

Från situationisternas tidningar:

Guy Debord – Theory of the Dérive (1958)

Guy Debord – Situationist Theses on Traffic (1959)

Attila Kotanyi & Raoul Vaneigem – Basic Program of the Bureau of Unitary Urbanism (1961)

Annat av intresse jag råkade snubbla över:

Eduardo Rothe – The Conquest of Space in the Time of Power (alternativ länk) – det enda jag vet som situationisterna skrev om rymdfärder.

Jan 072005
 

Kamrater på socialfiction.org har tagit psykogeografin några steg vidare, bl a genom att börja behandla själva derivén som kod, som en algoritm – att låta sig själv hackas fram genom städerna efter en algoritm, kallt, mekaniskt, är något som i alla fall jag tycker låter helt rätt, och som kontrasterar fint mot de ursprungliga situationisternas fylleutflykter. Intressant är också deras länk mellan kod och arkitektur:

“Many fine buildings can be reduced to a few lines of code, and a quick glance backward in time shows that is a consequence of architectural theory.”

Innehållsförteckningen de har för sin sida gör inte att jag blir mindre positivt inställd till den här gruppen:

“socialfiction.org – carthographic sadism * gabber avant-gardism * experimental knowledge * DIY urbanism * autonomous spacetravel * gymnosophistic delight * disco socialism * peripatetic hedonism”

Speciellt “gabber avant-gardism” låter upphetsande. Frågan jag nu ställer mig är; När får vi se de första psykogeografiska aktiviteten i Sverige? It’s been long overdue…

Övriga psykogeografiska länkar:

Här hittar du en sida med många länkar angående pyskogeografi.

Intervju med Manchester Area Psychogeographic, samt en artikel, och en till, skrivna av de nämnda.

Jan 042005
 

Jag gillar inte den popkonstmodetrendiga kändisscientologen och miljonsäljarartisten Beck. Jag gillar den Beck som sover på gatorna och arbetar med att alfabetisera porrfilmer i nån rutten videoaffär, och spelar in deppiga, halvt obegripliga, atmosfäriska folk-låtar på sin bandspelare. Tyvärr verkar det dock vara den förstnämnde artisten som har företräde i det allmäna medvetandet. Det är då lätt att glömma att One Foot In The Grave är en av de bästa plattorna som spelats in i pop- och rockavdelningarna, och att låtar som Whiskeyclone 1997 och Goin’ Nowhere Fast är klassisk amerikansk desperation och ödsliga asfaltsparkeringar. På foton från tiden för dom inspelningarna ser Beck ut som din töntige kompis utan pengar, och inte som en person som står i blickarnas centrum på ett vernissage med pretentiös dynga i håret.

Detta är den enda sån här singer/songwriter-musiken jag kan lyssna på, vilket troligen har sina nostalgiska skäl – Mellow Gold var den första skivan jag köpte sen jag slutat lyssnat på den hårda hiphopen nån gång i början av högstadiet. Medan jag för länge sedan slutat lyssna på alla Becks crossover-hits och hans plastiga popfunk, så känns det som om dom här låtarna aldrig kommer lämna mig.

1. Goin’ Nowhere Fast (versionen från Fresh Meat And Old Slabs)

Vid magiska 3:03 i den här låten låter Beck oss veta att han inte bryr sig om vad tiden kommer utvisa, säg bara till mig om jag är halvvägs till helvetet. Det låter som om hans huvud skall gå i två bitar vilken sekund som helst.


“I heard what they said, live fast and die stupid.”



2. Whiskeyclone 1997 (från Mellow Gold)

Eftersom vi hittar den här låten på Mellow Gold, så har vi att göra med en ovanligt fräsch ljudkvalitet, vilket bidrar till atmosfären… vi ser supermarkets, grillad kyckling, män i jeans och flanellskjortor, och kvävda amerikanska drömmar framför oss. Beck körar sig själv, och i slutet går han loss med lite vissling också. Becks konsert på Roskilde året dom där ungdomarna blev ihjältryckta på Pearl Jam var en ganska slätstruken kompromiss mellan poprock och plastfunk, men när han spelade den här låten, då var det “som om tiden stod still”.

“I was born in this hotel

washing dishes in the sink

Magazines and free soda

trying hard not to think (…)

Play it on til’ the dawn

everything we done is wrong (…)


I’ll be lonesome when I’m gone”.



3. You can be so careless (från Banjo Story)

Den här inspelningen har ingen vidare ljudkvalitet att skryta med, vilket spelar liten roll.

Honey, if the shoe fits, you better walk on

Cos you can be so careless, always change your mind

Will you look at that girl down on the street

Making every little part of me sick to see

That kill-joy kind of loving they teach

I’d rather be a drip in the bathroom sink

Cos you can be so careless, always change your mind”

4. Lampshade (från A Western Harvest Field by Moonlight)

Vilken lugn och fin låt! Man vill bara ligga på soffan.

“I don’t want no trouble, I don’t want no pain

I don’t want no lonesome life, on a broken train (…)

Call me up on tuesday, I’ll be stuck on sunday night

Looking for some good things, to make me feel alright”



5. Forcefield (från One Foot in the Grave)

Den bästa av många bra låtar från One Foot in the Grave.

“Don’t let it get near you, don’t let it get too close

Don’t let it turn you into, the things you hate the most”


 Posted by at 23:50

Switch to our mobile site