“When time was hard I used to call you / Now that you’re gone, who do I call to?“
#RIPTheJacka
“When time was hard I used to call you / Now that you’re gone, who do I call to?“
#RIPTheJacka
“Running through units, I could build a snowman / With all this damn blow I got the power of Conan / The barbarian spit bars that’ll bury ‘em“
Hjärnsläpp: vem har kört över denna sampling förut?
Mellanvästerns bästa, ytterligare kommentarer överflödiga.
Nytt från en av de bästa som gör det nu. Obligatoriskt lyssning.
Efter att ha sett denna video och lyssnat igenom denna samling så fattar jag inte: varför talar inte hela världen om Doughboyz Cashout?
Tänker man på Chicago-scenens framfart de senaste åren, på att Freddie Gibbs slaktade Babel igår (knökfullt till skillnad från i Stockholm), och nu detta, så ligger det nära till hands att maktbalansen inom hiphop på riktigt håller på att förskjutas till mellanvästerns fördel.
Utrotningshotad musik.
Bättre användning av Pink Floyds Hey You än Lean In My Cup. Rap-mässigt spelar Ampichino flera divisioner över Yung Gleesh, och här på sin Montana Diary-skit.
Akrons stolthet över en soul-sampling från 80-talet, du vet det blir slakt.
Och med Stevie Joe vid sin sida, en obeveklig jävla duo. Kan förstå om man likt Thomas vill utnämna Ampichino till den allra tyngsta ute nu. Och Stevie Joe är buktens mest underskattade, det är sen gammalt.
(via Thizzler)
Da Krazies 2 var ett av 2013 års bästa släpp… och av titellåten att döma så blir The Eulogy ett av årets.
Helt diskret så har mellanvästern under de senaste åren tagit över rollen som den verklige rapentusiastens allra mest pålitlige leverantör av högkvalitativ gatumusik.
Så svårslaget hård, modern och hoppingivande Gangsta Gibbs lät på The Miseducation Of Freddie Gibbs och Midwestgangstaboxframecadillacmuzik.
Sedan insåg man att han lätt blir tjatig. Men med ett Burn One-beat i bagaget är han alltid välkommen här.