Feb 062015
 

Inte för att det finns ett överflöd av välja från, men det bör sägas: Erik Niva är Sveriges bästa journalist. Han ligger bakom magiska texter, och Niva möter Showan är en av dem. Jag tar en paus hälften in; det är inte svårt för mig att läsa vidare, men jag vill dröja kvar här ett tag, i den här stämningen. Det är som om jag läser om mig och min familj, min stad, samhället där jag är uppväxt.

Tränarna i min klubb var idioter, det sa mina föräldrar också, varför spela där mer än några månader. Men det gick inte att inte spela fotboll. Det var så nära hela tiden. I vår lilla trädgård med en liten boll, på varje skolrast, på sommarloven när alla i kvarteret samlades. När jag bor i Bergsjön spelar jag med somaliska kids på gården, och i Brasilien bjuder min svärfars vän med mig till konstgräsplanerna mellan centrum och köpcentrat, där frimurare och företagare svettas och snackar affärer över öl efteråt. Jag satte ett nickmål där.

Jag skiljer mig under de sämsta former. Allt är skit. Hon mår ännu sämre. Pengarna räcker inte, det är svårt att hitta jobb, det är bostadsbrist, och runt oss ett överflöd av droger och sociopater. Hon har svårt att komma överens med det svenska temperamentet, det sociala spelet, har svårt att hitta vänner. Men på den ståplats vars avnazifiering Niva beskriver känner hon sig välkommen och helt trygg.

malmo_16-730x464

Fotboll är inget jag skriver om. Många kan det bättre. Som farsan, som just nu antagligen skriver om fotbollen i vår hemstad; där han hamnade som några år gammal, där han spenderade tusentals timmar på spontanfotboll vid det nybyggda miljonprogrammet, på att träna med laget, på styrelseuppdrag, på brandmännens korplag, på att att träna ett annat lag, på att organisera lagresa till andra sidan Atlanten, på att vara matchvärd, på att hålla i presskonferenser, på att spela varje helg med andra gubbar, på att blogga om fotboll, på engagemanget i det idrottshistoriska sällskapet.

Jag tänker att det finns viktigare saker. Minns att jag ofta undrat varför han, till morsans stora irritation, lagt så mycket tid och energi på detta. Men jag inser att han mer än något annat är fotboll. Det är den kultur som han ser världen genom. Det var hans räddning som socialt bortkommen och tvärexcentrisk under uppväxten. Genom fotbollen hittade han sin plats och blev accepterad av jämnåriga. Genom åren har den varit hans njutning och hans utbildning, och när vänner och andra har vänt sig till flaskan vid motgångar så föreställer jag mig att fotbollen har funnits där för honom, lärt honom att bita ihop och fortsätta kämpa.

När det äntligen är dags att besöka släkten i USA planerar farsan det runt fotbolls-VM. Strax innan avresan så tar han ett foto på mig och vänner inför en match mellan två olika stadsdelar. Vi slutar snart femte klass, och poserar traditionellt med några stående längst bak, några med ena knät i marken, och jag liggandes längst fram med målvaktshandskar runt bollen. Det fotot hänger inramat på min vägg. Jag tänker att det är en bild av folkhemmet.

Det blåser, vi har solen i ögonen. En jugge, två greker, sju svennar, och våra farsor är: en kamrer, en brevbärare, en brandman, en ingenjör, en rörmokare, en som är försvunnen, en bilmekaniker, en som har fått sparken från fabriken. Vilken välsignelse att växa upp där skyddsnät fortfarande kletar samman de sociala skikten, som för ännu en sommar lämnats kvar på samma skolgård och som samlats på samma fotbollsplan. Det varade inte länge, och det var få förunnat, det här att färdas genom världar, att få röra sig mellan de luftiga villorna, de prydliga radhusen och de inrökta lägenheterna. Folkhemmet erbjöd oss som mest klättrandet uppåt, från klassen och gemenskapen vi fötts in i, att överge detta för att vantrivas i villakvarteren; hälften socialism, hälften kapitalism och schizofreni. Det blåser, vi har solen i ögonen, och snart faller regnet och vi skingras i världen.

Det är magiskt. Bollen som färdas mellan människokroppar medelst atletiska mirakel är mystisk. Man mediterar över dess rörelser, och spelet blir en bild av samhället. Medan mycket kring fotbollen är som en demokratisk fostran i form av medbestämmande, solidaritet och gemenskap, så är det som händer på planen en önskan om en värld där vi kan mötas som jämlikar. Här är alla behövda, och vad vi kan åstadkomma tillsammans saknar gränser.

Vi ses där ute, Showan.

Feb 042015
 

The Martorialist och Thomas beskriver storheten i The Jackas katalog bättre än vad jag kan, men ändå:

Det är han jag lyssnat mest på de senaste åren. Man tröttnar inte på hans musik, så genuin att det är jobbigt. Tänker att A$AP Yams (vila i frid) sa det bäst, att en rappare främst bör mätas efter hur mycket game han ger dig, och att det är bra att man äntligen har börjat bedöma rappare efter hur bra låtar de gör snarare än “skills”… men jag inser att The Jacka själv ännu bättre definierade varför han tillsammans med Z-Ro, Boosie, Pimp C och Cormega tillhör den handfull rappare som verkligen betyder något:

I don’t like rap, unless you live your songs“.

‘I’m not trying to make you like what I’m saying’, he explains. ‘I’m trying to get into your soul.’

Jag förbluffas dels över att The Jacka inte är mer uppskattad i Sverige (men misstänker att den genomsnittlige lyssnaren här är så fördummad att hen värderar “skills” över soul), och dels över att jag fortfarande upptäcker låtar med honom. Vissa grejer med honom är så catchy att de oundvikligen blev lokala radio-hits, andra låtar är den mest äventyrliga rap music du överhuvudtaget kan lyssna på. Fuck den där “experimentella” skiten. (The Jacka uppfann cloud rap, och Lil B och Main Attrakionz var hans fans).

The Jacka är den mest ödmjuka rapparen jag har träffat. När vi intervjuade honom för några år sedan gav han oss över en timme av real talk och hyllade t.o.m. våra halvkackiga Adidas- och Kappa-tracktops och vårt hasch (jag menar snubben växte upp i norra Kalifornien). The Jacka skrev mästerliga låtar om livets alla motstridiga aspekter, och även om denna ödmjukhet; See It Threw är nog den vackraste låten som skrivits om the rap game, och det är en typisk The Jacka-hook på så sätt att den rymmer en hel världsbild och en hel filosofi.

Rap har förlorat en av sina viktigaste röster. Att han föll offer det gatuvåld vars konsekvenser han genom hela sin karriär beskrev med ojämförligt djup och intensitet är bottenlöst sorgligt.

Vila i frid, Shaheed “The Jacka” Akbar.

Feb 042015
 

Nej, alla kan inte bli Zlatan.

Jag ogillar skarpt när framgångsrika artister och atleter ska lura i barn och ungdomar att alla kan göra vad de har gjort. För det stämmer inte. Ni kan slåss om att vara underhållare nummer ett för makten, medan makten skrattar hela vägen till banken. Det finns plats för en av er där uppe, resten ramlar till botten.

Alla kan inte bli en Zlatan. Men alla barn kan bli nästa Malcolm X eller Subcommandante Marcos. Det finns en ordning där alla har sin plats i solen. Där alla kan bli mästare.

Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:

- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.

När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:

- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.

Vad hände med snuthatet, klasshatet, outsider-perspektivet? Eller even better, vad hände med en utveckling mot att stödja morsorna som strejkar, att organisera sig antifascistiskt, gå samman med sina grannar mot hyreshöjningar, supporta era local feminister och asylrättare, vad händer med att rusta upp våra områden och vända utvecklingen i det här landet?

Kartellen har förfallit till en Palme-nostalgi som pendlar mellan menlös och motbjudande. Deras gamla låtar är klassiker och N en av de råaste i svensk rap, men All in är mer en billig jävla reklamfilm för speldjävulen än ett anthem för underdogs. Bra där med de upplyftande budskapen för 2015. Rösta på sossarna, och alla kan lyckas, bara ni anstränger er tillräckligt. Men precis där ligger problemet, då kapitalismen ser till att några får skina medan majoriteten ska leva i stress och misär. Och det är för helvete inget som går att rösta bort.

Switch to our mobile site