Apr 202008
 

2008/04/22:

Jag hänger upp en indisk blomsterkrans i trädet vid motorvägen, och därmed säger jag farväl till Brasilien.

Två och ett halvt år av mitt liv har flutit fram över dessa motorvägar… två mer än planerat, men hur skulle jag kunnna säga åt livet hur det ska bete sig? En del säger sig kunna förutsäga vädret, mäta mänskligheten, och med någon slags exakthet definiera Internets natur, men oförutsägbarheten, ir-rationaliteten, okontrollbarheten och assymetrin är det levda livets främsta kännetecken, dess kärna. Att inte kunna förutse de nästkommande händelseförloppen, denna rädsla inför det okända, är det allra skönaste.

Apr 172008
 

Vad Enbris hatar som metafor kan mer precist beskrivas som en specifik meta-litteratur; lismande prydnadsskriverier för “avant garde”-skrået, konst för konstens (och dess alienations) skull. Litteraturen borde stå ansvarigt inför livet, och tjäna livet. Därför kan man hata poet-poesi, dyrkandet av inspirationsposer, bildrunkande, “surrealism av sämsta slaget” som gjorde den visionsmässiga slappheten och planlösheten till sitt riktmärke (sånt som Arthur Lundkvist bara älskade lite för mycket).

En bild kan ändå vid tillfällen, på något sätt, som man säger, spegla den enorma livsprocessen, och bryta genom de bokstavsmassor av vanor, lathet, brus och tjatter som språket utgörs av, och röra sig framåt, fortplanta sig.

Vad är värdefullt med lyrik? Att man där kan framföra sådant som passar dåligt för essän och tidningsartikeln. Heiner Müller sa att “det som ännu inte kan sägas, kan möjligen sjungas”, och det ligger nåt i det. Visionär lyrik är värdefullt, eftersom den likt SF söker förutsäga framtiden.

“Surrealismen” var fin när den avvek från kitschig bildspråkspragmatism och tog näring från traditionen, och närmade sig historia, politik, krig, mystik, rymdresor. Med detta klarnade språket också av och steg ut från pappret, mot livet. Varje självmedveten skolbildning är dödfödd, likt allt skrivande för en idés skull. Med detta dömer man inte ut enskilda diktare, men merparten av deras produktion.

Möjligen kan man läsa detta som en längtan efter “politisk dikt”, men det är inte det specifikt “politiska” som känns viktigt, men en angelägenhet att åstadkomma en slags livs-lyrisk växelverkan. Meta-litteraturen kan delas i två, den som görs för litteraturen, och den som görs för att bryta upp det litterära fältet och leda den kreativa processen ut i livet, alltså ett skrivande som inte bygger på litterära referenser, men sociala relationer.

Switch to our mobile site