Kristus beat blir aldrig gammalt. Västkusten har aldrig varit så nära DJ Premier-status.
För några år sedan såg jag denna mycket underskattade producent vända skivor i någon källare i Göteborg , och det var som om han hade kikat in i min hjärna och skapat ett set utifrån mina all time old school electro-favoriter. Nästan kusligt, och riktigt tajt.
Jag spelade lite svensk hiphop för några kompisar i Brasilien, och det var främst den här de fastnade för (tillsammans med TLK, så klart). Inte bara beatet, men även berättelsen har något universellt över sig.
“för Afrika Bambaataa sa Don’t Stop, och hiphop tog över varje cell av min kropp…“
Medan DARG Team var i Danmark för att spela in och uppträda på en festival ändrade Egypten sina visumregler. Plötsligt vägrades den palestinska rap-gruppen återinträde i Gaza, och förlorade sina flygbiljetter. För att dra in pengar till nya biljetter gjorde de en rad shower runt om i södra Sverige och Danmark – spelningen på Altcom-festen på Kontrapunkt den 12/11 var en av dom.
Efter en riktigt tajt och energisk show tar AD:n och managern Fadi M. Bakheet (som lyckligtvis talar engelska) sig tid att svara på några frågor innan gruppen försvinner ut i den skånska natten.
Hur länge har DARG Team hållit på?
Sen slutet av 2006. Hiphop är den vanligaste kulturen i världen nu som representerar det ohörda folkets röst. Vi kände att den här kulturen inspirerade oss, den talade till oss och vad vi går igenom som palestinier.
Har ni arbetat med rappare från andra länder?
Vi har samarbetat med artister runt omkring, från Frankrike, Schweiz, Norge, Danmark, Egypten, Algeriet. Vårt senaste mixtape – Darg Team Mixtape – spelade vi in i Schweiz och det släpps i slutet av året. Femton låtar, bara samarbeten med rappare från runt om i världen.
Arbetar ni på några andra projekt?
Vi har tre mixtapes på gång totalt; DARG Team Mixtape, ett som vi spelade in i Danmark, och ett som vi spelade in i Genève – Gaza Meets Geneva – ett samarbete med rappare från Schweiz.
(Och det borde bli bra. Politiska grupper på resande fot har gjort bra grejer med samarbetsvilliga schweizare förut.)
Hur tror du den paletinska rap-scenen ser ut om fem, tio år?
Det kommer vara den bästa hiphopen i hela världen. För den har en mening, hiphop i Palestina nu är som hiphop var när det startade.
Har pumpat mycket från södern och bukten de senaste månaderna och åren, men alla vet var det startade… jag vet vilken stad jag lyssnat på mest genom åren.
Det är vinter nu, så på med era kängor och Champion-hoods och kom förbi för några bärs.
Yela börjar bli stor i U.S.A han var med på Big Boi`s senaste platta där han där han lägger vers på You ain`t no DJ..Men jag tycker nog att hans singel släpp I just wanna party med Gucci Mane var lite kefft. Alltså helt ok flow men vafan ” go white girl it`s your birthday” tycker de blir så jävla fånigt
2011 ska han släppa en till platta som ska heta Radioactive som sägs komma i mars.
Han ska även släppa ett mixtape med ingen mindre än Big Krit. De tror jag kommer bli helt sinnes sjukt.
En av låtarna som ska vara med p de är Hometown hero remix där Yela lägger 1 vers. Jag vet att Brytburken har lagt upp den innan men den är värd att nämnas igen. Skulle nog våga påstå att Yela lägger 2010s fetaste vers..
Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.
Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.
(det finns redan ett nyare nummer av The Wire ute – det är OK då vi här på mellannätet bryr oss litet om den linjära världens kronlogiska tillfälligheter)
Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.
Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro-musikaliskdjupdykning.
“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”
Jag har aldrig lyssnat på hans musik, men det har funnits en respekt för Cornelis Wreesvijk i mitt hjärta som har vuxit med åren. Det är svårt att pumpa det som ens farsa lyssnade på när man växte upp. The Beatles och jazz har jag med tiden lärt mig att uppskatta, men för Cornelis har det varit svårare; tidstypiska uttryck och stilar fungerar som en barriär mellan en generation och en annan. Jag har svårt för visor och blues, och hans lustiga, käckt uppkäftiga låtar går fan bort. Det temperamentet kan jag omöjligen relatera till. Ge mig tio år till.
Hans musik förtjänar att leva vidare i min generation som mer än taffligt samplingsmaterial för en Lilleman-singel. Amir Chamdin, förut Infinite Mass-medlem, numera regissör, har lyckats bra med att förmedla hans betydelse i samhället och historien. Det är inte svårt att hålla med om vad Chamdin sa i någon tv-soffa: Cornelis är det hårdaste vi har i Sverige; känslomässigt intensivare, mer talangfull, och med betydligt mer stake än Thåström eller Lundell, eller vilken annan stackare som nu hör hemma i den här diskussionen.
Man blir inte profet i sitt hemland, speciellt inte i Sverige. Därför saknar Göteborg gator uppkallade efter Patrik Sjöberg, och därför hatade man på Cornelis när han levde. Man såg skandalmannen före artisten. Först som död fick han sitt erkännande och folkets kärlek. Kanske är det rödvinsetablissemangets sönderkramande som gjort honom så svår att ta till sig.
Brytburken ska nu tvätta öron och ögon och ägna oss en stund åt hans texter (jag gissar på att de ofta fungerar bättre utan musik). Om inte annat så för att hedra en föregångare som till viss grad mjukade upp livet i vårt socialbyråkratiska konungarike, som hjälpte till att grusa vägen framåt i den här mentala istiden.
Goodfellas lät fantastiskt bra de första gångerna, men inte har jag återkommit till den.
Jag gillar namnet på det här tajpet, jag gillar hans slang, jag gillar att han skiner, några beats är riktigt tajta, jag tycker Polo är snyggt – men helheten låter inte särskilt upphetsande.
Vados magnetiska värden ligger endast ett litet snäpp över andra hantverksskickliga icke-stjärnor som Papoose, Lloyd Banks och A-Mafia. Det räcker inte med att känna kvarterets knarklangare och ha memorerat The Big Picture – en rappare måste ha personlighet och en röst som skapar kaos på ditt huvud också.
