Guld.
“Det är som i en mothafucking dröm, här finns inga nazister
Här finns inga rasister, inga resande-register
Och Joel han är fri“
Har djup respekt för Criticals arbetsmoral, men hans musik är vanligtvis den allra stelaste boombap. Därför viktigt att uppmärksamma en så här bra låt.
Briljant video. Shout out Hårda Tider och Ted Gärdestad.
Som någon uttryckte det mycket mer mästerligt än vad jag är mäktig: “Mega went full talib kweli never go full kweli“.
Med det sagt ska vi minnas att Mega Montana har skrivit några av historiens råaste rap-låtar. Lyssnar på denna igen och ryser.
“You hit me in the chest
Luckily I was wearing a vest, but the impact hurt my fucking flesh
Fucked up my Avirex and made my neighbors upset
(…)
You should’ve seen your man’s faces when I came to the wake
Had the mac with the compressor, under my black leather
Bitches crying niggas eyeing, whispering “that’s Mega”
Tension in the air I pause
Ice grills turned to fear
You don’t want it
I let them breathe, at the same time, yes believe
“Coming here fronting”, you’ll never leave
As I approach your open casket
I’m in your face like, “damn I smoked this bastard”
You was a dead man walking
Now you a live nigga laying in the coffin“
Det kan även vara bra att komma ihåg att Cormega hade låtar med budskap redan från början, att de var fantastiska, mästerliga, och att hans främsta kvalitet kanske var just denna helt ärliga och konstnärligt högexplosiva balans mellan ljus och mörker.
Bara en aptitretare från en av landets mest underskattade.
“Falken? För mig betyder det han som arbetar på natten. Sover inte. Likt en fågel som inte sover på natten.“
Brasilianska rapparen MV Bill lägger möjligtvis världens råaste raps. Och han ligger definitivt bakom en av de råaste krimdokumentärerna.
Förutom berättaren-intervjuaren samt en äldre kriminalist i rullstol så har alla ansikten gjorts helt suddiga. Ändå fokuser kameran på dem, vilket ger en märklig, effektfull stämning, och mer fokus på ljudspåret, där det berättas om döda eller frånvarande fäder, familjer som försvunnit, billiga brudar, vapen överallt, låga löner, och mödrar med sorg.
Och om pojken som förklarar att inget gör honom ledsen, för han drogar jämt, röker veneno, alltså gräs blandat med kola, eller snortar lite, tänker på inget, bara skrattar, bara glädje, alltså när det finns pengar. När pengarna tar slut rånar man.
Med enkla medel kommer man väldigt nära pojkarna. Det är filmtekniskt föredömligt, inkännande, oändligt sorgligt, hemsökande. Under inspelningen dog 16 av 17 intervjuade “falkar”. Enligt wikipedia var killen som drömde om att lämna det kriminella livet och utbilda sig till clown den sjuttonde av dessa. Det visar hur viktigt det är att aldrig sluta drömma. Men idag sitter han i fängelse.
Typ gangsta rap tillbaks till rötterna. Mindre Rick Ross, mer random Compton-unge med crack stashat i BMX-styret, nerkokat från skiten som den verklige Rick Ross köpte från CIA-agenter.
Mer den apokalyptiska stämningen hos Chief Keef et al, med Black Disciples utbytt mot Comando Vermelho (de stora gängen i Rio De Janeiro sponsrar faktiskt – genom att anordna konserter och trycka cd-skivor – den här väldigt förbjudna funken).
Trasigt, och varje MC har nåt tragiskt i rösten. De här unga killarna låter gamla, som sorgsna samba-gubbar som sett för mycket. Musiklaiskt är det mindre Young Chop än en slags Autechre-version av baile funk. Och det är något jamaicanskt över hur snarlika och utbytbara dessa beats är.