Aug 122016
 

Det finns så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom. Och mjukisbyxor, och att skumt folk hittar varann jävligt fort å sen blir d tok!

In difficult ground, keep steadily on the march.” (Sun Tzu)

För mig ser historien om Sverige ut så här: först fanns det The Latin Kings, sedan kom Sthlm Inkasso.

Deras musik betydde allt.

Rap ska vara ny musik. Förutom att nostalgi är sämst så menar jag att rap kan bestå av skryt eller snusk, socialrealism eller skuggboxning, surrealism eller sunkig socialistpropaganda, men att den viktigaste rap alltid är episk och monumental musik. På så sätt att den berättar om ett nytt folk. Den ristar in färdmärken på de vägar vi tog, och reser stenar för en fallen tok.

sthlm-inkasso-alltid-tok-l

På 90-talet fick The Latin Kings Sveriges förorter att se varandra, upptäcka sina röster och våga ta plats. Det var framförallt en stolt musik, en uppmaning att räta på ryggen och lyfta blicken. Senare gjorde Sthlm Inkasso samma sak. De hade också tillbringat år där i grottorna och grävt fram ett nytt sound och nya berättelser. Tänk Bronx. Tänk Compton. Tänk Norra Botkyrka. Tänk Gröna linjens tunnelbana och vägarna ut till Sveriges bonnhålor och bruksorter. Det är samma nyhetens sensation, samma stolthet. Musiken är enkel men otypisk. Den är särpräglad men allmängiltig. Fan vad det känns skönt att va en tok.

Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Det är något med rösten, och det är något med Dogges och Ondas förmåga att ladda enkla rader med känslomässig kraft och en rikedom av betydelser som höjer dem en bit över andra svenska rappare. Jämte den unika slangen finns små återkommande ord och fraser som räcker ännu längre. Onda säger till sin partner att han tänker på henne “hela tiden, och det är stort“. På programförklaringen Volvomusik är han “fem procent bättre nu, och bara det är stort“. På Tok D Lux finns det “ved för vintern, om det räcker det ser vi”, och Onda reflekterar: ”vi är inte unga längre… jo fan det e vi / backar inte en tum, och bara det är stort“. Med de ordvalen frammanas en värld av Volvo-bilar och “oöppnade brev från kronofogdemyndigheten“, av “svart snö och min pappa i blåstället“, av tokar som hänger utanför en mack, av tokar som suttit “så länge där bak, på sunkiga hak“.

Ondas stora insats för svensk musik var annars att flytta fram positionerna för ett sound från utanför New York och Los Angeles; genom beatsen han gjorde, genom Bayonnaise-bloggen, genom beat-valen på de första Sthlm Inkasso-volymerna, genom sina skruvmixar. Men som en god bonus kunde han till skillnad från Dogge även klippa ihop komplexa, obskyra kortfilmer på New York-manér a la Raekwon och Tragedy Khadafi, och alltid med en verklighetsnära hetta. När jag sätter på Vi rullar snurrar det framför mig:

Gav han en kram, kände han hade väst under
Samma fråga tok: vem har mest dunder?
Ingen reklam, ändå mest kunder
Måste höja volymen för dom har fest under
Volvomusik, ni känner igen funken
Och min granne har en k-pist i trunken
Riktig skit, passar inte in i Svenne-stan
Han slog hon blodig, framför hennes barn
Nittiofyra: Psykakuten på SÖS
Ni glupa pizza jag stod utanför och frös

Inkasso fick tokar över hela landet att se varandra (för “vi visste inte va man va innan Inkasso, nu vet man att man är tok“) – och det är stort. En av Salazar-brödernas kulturgärningar var att de samplade gammal svensk musik (förutom uppenbara Emil i Lönneberga, Jojje Wadenius och Mods-trilogin även Lill Lindfors på Dax för bax och stenhårda Björn Skifs-stråkar på Omerta). Onda förvaltande detta arv till perfektion med Mora-Nisse-samplingen på 142, och Dipset-refrängen på Ad Omnia Paratus blir något ännu större: ett mantra för våra liv och för de här tiderna, det blir namnet på den här posten, och det kommer att tatueras in på min kropp.

Efter att The Jacka dog skrev Onda på social media att Bay Area-rapparens musik tog honom igenom cellgifterna. På samma sätt plockade Inkasso upp mig och bar mig genom all skit de senaste åren. Framförallt Ondas verser, tänker jag, fick mig att växa med uppgiften, och även inse vikten av att ta vara på och njuta av min tid här.

Det känns tomt nu och det blåser kallt, men ett är säkert. Det är Inkasso och Gökbot för alltid. Tills det här toklivet tar slut. Innan det blir bättre kommer det bli sämre, men jag ser redan hur frön från Inkasso växer runt om i landet. Natten är lång och svår. Men vi är många, vi håller ihop, och vi är beredda på allt. Hoppas ni förstår.

Tack för allt storebror, du är innerligt saknad.

Switch to our mobile site