Dec 312010
 

Oneohtrix Point Never – Returnal (Uppdaterad ambient för skärmvärlden och informationsåldern.)

Moritz Von Oswald Trio – Live in New York (Den artist som jag faktiskt helst skulle vilja höra en live-skiva från.)

Ikonika – Want, Love, Fear, Hate (Epokgörande tv-spelstwostep.)

DeepChord presents Echospace – Liumin (Det här släppet håller bra, speciellt bonusskivan med lätt behandlade field recordings har blivit bättre än senast.)

Anders Ilar – Stories From Old (Anders har alltid gjort väldigt intensiv och personlig musik. Hans katalog är något ojämn, men har alltid utvecklats, och årets Stories From Old (en diskret DM-referens) är fylld av skrymslen och vrår att förundras över.)

hedersomnämnanden:
James Blake – CMYK
Joy Orbison – Hyph Mango
XxXy – Reflections

 Posted by at 15:39
Dec 312010
 

Ingen topplista men några låtar som också förtjänar att nämnas.

Från New York, The Bay Area, The Dirty South och Sverige.

Ta hem BRYTBURKEN YEAR END RAPS 2010 samlade i en zip-fil här.

01. Ghostface f. Black Thought – In Da Park (“The first Herc Party I went to was at the P.A.L. on Webster. There were three or four of us in the gym drinking beer, high on weed. I was fourteen of fifteen years old. There was this slow-motion thing… people were dusted, smoking angel dust (PCP). The acrid smell was in the air, the smoke was visible, floating on this one level, flashing in the red strobe light. It was illin’, a hostile atmosphere, people getting high in the bathroom. When we came in, they wanted to see what circle we would dance in. I got punched in the eye: I had to battle one of the Nigger Twins. He used this spin move. Clark Kent was a DJ, but when he wanted to burn somebody he would dance. They all rapped but not on the beat. Coke La Rack was Jamaican. Timmy Tim was the smoothest: ‘The sounds that you hear hear hear… (heavy echo vibes) deaf to your ear ear ear… ’cause you have no fear fear fear… ’cause Herc is here here here…’ ‘We’re going to give you a little taste of the bass…(turns off the treble). We’re going to hit you with the highs…’” – Melle Mel, intervjuad i fantastiska boken Yes Yes Y’all)

02. The Bounce Squad feat. Jadakiss – The Bounce Is Back (Snagglepus vers på Step Into The Cipher är en av  höjdpunkterna på Everything Is Everything – kände inte till gruppen. Men Jadakiss tar hem det här.)

03. Ill Bill f. B.Real – Amputated Saint (Kill Devil Hills var gedigen, men en icke-nyhet med lågt replay-värde. Men det här var ett undergångsanthem som fungerade jävligt bra.)

04. DJ Fresh f. D-Lo, Mistah F.A.B., Young Moses & Philthy Rich – 18 (Autechre Swag.)

05. Lil B – Cook, Steak, Knife (Börft Swag. Ord befrias från betydelser och blir mantran. “Cook… Steak… Knife… Swag… Kill… Knife…Squadda B:s beat är så nära amerikansk rap kommer dubstep och EBM.)

06. Main Attrakionz – Young As Fuck (Pink Floyd / Black Panthers Swag.)

07. ISSUE ft. Droop-E, Ya Boy, and Cousin Fik – Dont Disturb My Fly

08. Lil B – The Age Of Information

09. DJ Burn One – Bobby Cox (The Ashtray är efterlängtad. DJ Burn One har talang och en vision. Lyssna på hur han har satt ihop den här låten, kolla hans blog och resumé. Marknaden är inte direkt översvämmad av instrumentala album dessa jävla dagar.)

10. Killa Kyleon f. Z-Ro – Swang Real Wide (Utifrån introt här är det svårt atta avgöra om Rother Vandross rappar eller gör klassisk soul. Har likt Houston-kollegan Scarface inte flest klassiska album – men har aldrig skrivit en dålig rad.)

11. Z-Ro – Eyez On The Prize (10cc-beats. Årets motivationsrap.)

12. G-Side ft. Geographer & Jhi Ali – Impossible (Årets intressanta producentgrupp.)

13. Big K.R.I.T. f. Yelawolf – Hometown Hero Remix (För en småstadsdude är denna remix årets låt.)

14. Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)

15. Carlito f. Stor & Mohammed Ali – AYLA

16. Kartellen – Vilsna Själar

Dec 312010
 

Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.

Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.

Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.

Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.

Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.

Onda & Fejs – Volvomusik
… början på nåt stort.”

Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.

Stockholmssyndromet – EttFyraNånstans
Bäst beats i Sverige vid sidan av Masse. I en egen division. Schmutz.

Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….

Earl Sweatshirt – Earl
Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.

Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.

Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.

A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.

The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.

Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.

Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.

I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.

BUBBLARE:

Cory Mo – Its Been About Time
Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!

L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.

Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.

Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.

Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.

Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (han borde hålla sig till beatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.

TRE TYDLIGA TRENDER 2010:

1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.

2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.

3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.

Dec 302010
 

image

Nu finns den även i Sverige, så vad är din ursäkt?

image

Don’t Talk, Jus Sip!

Issue, E-40:s son, Droop-E:s yngre bror, har släppt två av årets avgjort intressantaste tapes.

Fyllda med hits som Jus Sip, Im A Pirate, SEGA, Mountain, I Heard @ Issue, 32 Bars – och framförallt Gold & Cheese, tidernas Pink Floyd-samplande. Men Dont Disturb My Fly är en av årets bästa låtar.

Issue f. Droop-E, Ya Boy & Cousin Fik – Dont Disturb My Fly

Var ska det här sluta?

Dec 302010
 

Det är med en hel del stolthet som vi presenterar intervjun med en av Sveriges tyngsta nya rapgrupper: Stockholm Inkasso.

Onda välsignade oss här på burken med två exklusiva låtar från deras nya skiva – Fel Klientel, som är ute ganska jävla snart (förhoppningsvis i februari) – och skickade även över en bonus som legat på MySpace, men som fler borde höra.

Stockholm Inkasso f. Micke – Förorten Är Deprimerad (BrytBurken EXCLUSIVE)

Stockholm Inkasso f. Lill-Ida – Göre (BrytBurken EXCLUSIVE)

Stockholm Inkasso – Du Gjorde Mig Funki (MySpace Bonus)

Tidigare i år hittade jag  tapet Volvomusik genom Petter417:s blog och fastnade direkt för Pulp Fiktion. Tankarna gick till en svensk förortsberättare som Fittja Chrille – det är samma okonstlade tilltal, samma historier om ett risigt liv. Dessa herrar vinner kanske inte några freestyle battles, men de flyter med känsla och skriver låtar som direkt drar in lyssnaren i deras värld – det som spelar någon roll egentligen.

Pumpa 142, där klassiska white trash-topics kickas på släpig norrländska uppblandat med Rågsvedsjargong, så kanske du fattar. “När landet kom till stan blev det andra jävla bullar“. Medan svenska rappare “tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet” rappar Stockholm Inkasso om pengabrist, snutbilsresor, subutex, klina kicks, kröka, hårda tider – ämnen som tokar i hela landets bonnhålor och förorter relaterar till.

Det bör dock sägas – på Stockholm Inkassos gamla mixtapes får man gå igenom några spår av halvlökigt krök- och rökstök för att komma fram till juveler som Gud Är En Snut , Andra Sidan och Måste Säga. Men de spenderade också högst en dag på varje tape i studion – och att de kunde köra över No Limits nationalhymn med hedern i behåll, det imponerar.

Mer influerade av regional rap än backpacker-grejen – likt Kartellen och TLK för den delen – har de efter det förädlat sitt sound och sitt berättande. På Onda & Matte J:s Ner höjs nivån med låtar som Stephen King, Sann Tok, Va Tänkte Du På och Vi Gör Klart, och tidigare i år släppte Onda & Fejs Volvomusik, det tape som antagligen pumpats mest i Casa de Brytburk detta året 2010.

Vi plockar upp luren till Onda, Fejs och Matte J i studion uppe i Stockholm, och låter de berätta själva (Antabuz satt tyvärr fast någonstans på blåa linjen).

Vad är Bruce Leenus roll i Stockholm Inkasso?

Fejs: Bra fråga. Vi hade hängt med Leenus jävligt länge, och när vi gjorde våra mixtapes ville vi egentligen bara ha ett DJ-namn som stod på mixtapen.

Onda: Hans arbetsinsats har varit att spela oss ute. Han har aldrig varit involverad i själva mixtapena, förutom att hans namn har stått på dom. Men vi har alltid velat ha med honom, för han är en cool snubbe.

Matte J: Vi var lite risiga, så vi ville göra exclusives på kända låtar. Leenus spelade våra grejer ute, och det viktiga för oss var nog, om jag ska vara ärlig, att vi kom in där han spelade. Det var kul att få våra egna grejer, men jag vet inte… Vi var ute mycket. Det föll sig naturligt. Sen tyckte vi: vi gör fjorton låtar av alla hits som är inne nu. Han spelade dom ändå, vad det nu än var. Vi kände en snubbe som hade en studio, och sen lade vi det på en dag.

Onda: Jag flyttade till Stockholm ’92, och då spelade Leenus ute. Han kanske var 17, 18, men började när han var 14, 15, och har levt på att DJ:a i Stockholm sedan dess.

Vem är Måns (från Stockholm Inkassos mixtapes)?

Onda: Måns var bartender på ett ställe som vi gick på mycket som heter Metro. Vi skrev hooks åt honom och han klev in och gjorde hela plattan på några timmar. Vi tappade lite kontakten med honom. Han sjunger hooks på alla mixtapes.

Var kommer ni ifrån ursprungligen?

Onda: Jag kommer från Norrland från början, och trodde aldrig jag skulle digga att bo i Stockholm. Jag åkte rulltrappa när jag var tolv år första gången. Jag är uppväxt bland kor.

Fejs: Jag kommer från Gävle ursprungligen, och flyttade hit 2007. Jag vet inte varför jag blev kvar där så länge.

Matte J: Jag är född i Stockholm, men var lite ofrivilligt placerad i Gävle och lärde känna Fejs och Antabuz. Sen kom jag tillbaks och lärde känna Onda och Leenus och de andra. Nu bor jag efter gröna linjen.

Onda: Jag bor i Rågsved. Förut bodde jag i Farsta – därför skulle skivan först heta Farsta Inkasso, när vi spelade in där. Jag tror jag har flyttat femton gånger i Stockholm. Rågsved har jag varit i ett tag nu, och trivs bra. Det är mycket bättre än sitt rykte. Sjuttio procent här är Kongo-Kinshasa, Polen och Ryssland, och folk har ungar, det är ingen som går runt och slår varandra i huvudet med påkar på kvällarna. Det brinner i en bil i veckan, men det gör det väl nästan överallt. Det är ungar som är frustrerade. Annars har jag aldrig varit med om något strul, någonsin, min brud har aldrig haft några problem. Det är hur soft som helst.

Jag tycker Volvomusik är en av de bästa svenska grejerna i år. Vad betyder titeln Volvomusik för er?

Onda: Jag och Fejs spelade in en låt hos mig i Rågsved när Matte var otillgänglig ett år. Vi var tvungna att göra något annat under tiden. Från Tok Till Tok var första låten. Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Jag tycker det är intressant. Förorterna är trots allt från landet egentligen. Det känns som ni är inspirerade av country rap tunes, som Goodie Mob eller Devin The Dude, alltså musik från södern som är lite mer laidback.

Onda: Visst är det så. Om du lyssnar på mixtapena så körde vi på Three 6 Mafia, 8Ball & MJG, Dirty… mycket från Cash Money i början av 2000-talet, mycket gamla Memphis-grejer, Chicagos Doe Or Die… obskyra instrumentaler som ingen hade någon aning om. En del trodde att det var våra egna beats. Personligen har jag alltid diggat just söder-rap. Det är Murder Dogs fel. Jag köpte min första Murder Dog-tidning ’99 och flippade – där var miljarder artister som man ville höra, som inte var Mobb Deep.

Fejs: Jag gör lite beats också, och har egentligen varit mer East Coast-orienterad när jag bodde i Gävle och gjorde grejer där, men jag har alltid gillat södergrejer. Det var ingen stor omställning när flyttade hit och började göra grejer med de här grabbarna.

Onda: Grejen var att det var ingen annan som diggade det då. Vi brände plattor till Leenus, som alltid har gillat det soundet, och han spelade det tillsammans med våra grejer ute. I början av 2000-talet i USA exploderade Texas-rap, Bay Area, varenda jävla region hade artister som sålde 200-300.000 plattor i sin region och bara blev större och större. Det var folk i Europa som började hooka upp. I första Murder Dog jag läste var det folk från Polen som skrev insändare om dirty south-klubbar och hur JT The Bigga Figga skulle komma dit. Den musiken lever kvar; nu har det tråkigaste av den musiken blivit pop-musik, kommersiell. Men det görs mycket bra ännu.

Fejs: Den är jordnära, mer universiell än New York-rap som kan kännas ganska regional och lite elitistisk.

Hur länge har ni rappat?

Onda: Jag satt och gjorde grejer i slutet av 90-talet, för mig själv egentligen, och sen hookade jag med Matte runt sekelskiftet. Sen satt jag och han två år i en källare och freestylade och gjorde kassettgrejer.

Matte J: Jag var inne på Tim Dog – han har ingen tung renomé, han suger ganska mycket, men är cool – och hade fest en gång och körde en text av honom. Folk satt med tomma ögon. Det var ’92. Det blev lite underground-grejer, men jag kutade inte och repade så mycket direkt. När jag kom tillbaks till Stockholm och hookade med Onda så började man förstå mer vad man egentligen gillade. Sen rullade det på. Första Inkasso-skivan kom 2003. Som jag minns det kände vi en snubbe som jobbade i en studio, så vi åkte dit och spelade in skivan på en dag. Vi hade spelat in något innan som Leenus spelade ute; nyckeln var också att vi ville komma in på klubbarna där han spelade. I det här fallet blev det bra för att vi inte hade tokhöga ambitioner. Så rullade det på, och vi fick en smal fanbase. Onda gjorde mer och mer beats, och därför har soundet blivit som det är.

Onda: Jag har alltid spelat i band. Jag är trummis från början. Det var någon i mitten av 90-talet som jag började skriva på svenska och spela in och lägga på andras beats. Men det var först när jag hookade med Matte som jag slutade i mitt band – det var punk, eller rock n roll.

Har du några favoritartister utanför rap?

Onda: Det är en snubbe som jag har lyssnat på sedan jag var 13-14 år: Waylon Jennings. Och Johnny Cash, Willie Nelson. Burzum, Edge Of Sanity. Meshuggah är helt galna.

Hur gör du beats?

Onda: Jag kör på MPC 3000 och FL Studio. Den första Stockholm Inkasso-plattan, Orginalen, är gjord på MPC 3000, men jag hade inte lärt mig den då, vilket har sina konsekvenser. På senare tid är det mycket mjukvara, det måste jag erkänna. Det går jävligt snabbt att använda. De senaste grejerna är gjorda på FL Studio. Jag har spelat keyboard i band förut, men aldrig haft råd att köpa en. Han som vi spelar in oss nu har dock en jävla synthpark, det kryllar av grejer.

Onda & Fejs f. AntabuzAbsolut

Beatet till Absolut från Volvomusik – du har det klassiska g-funk-knorret, hur har du gjort det? Behöver man inte någon slags moog för att få till det knorret?

Onda: Den loopen är gjord  med enbart orginalljuden på FL Studio. Det var första beatet jag gjorde bara för att testa hur det funkade. Det är mjukvaruskräpljud, men man kan tweaka jävligt mycket. Jag tycker det inte spelar så stor roll vad man håller på med. Är man sugen på att göra musik så finns det så mycket program där ute. Det spelar ingen roll om man har världens bästa grejer; fattar du inte hur saker ska låta då går det inte ändå. Eftersom jag är trummis från början så börjar jag alltid med att göra en trumbit. Och sen sitter jag och letar bland vinylplattor och grejer jag laddar ner.

Är du ute och gräver i vinylbackarna också?

Onda: Alldeles för mycket. Men jag har inte tålamodet längre att sitta och lyssna igenom varenda platta minutiöst. I och för sig har jag gjort det idag, kom jag på. Till slut hittade jag den där loopen.

Vad var idén bakom eran artwork?

Matte: Vi är inte så involverade i det så som man kan föreställa sig. Det är Nästet som gör alla omslag.

Fejs: Man kan säga att de är det visuella Gökbot.

Det känns lite Pen & Pixel, Master P och No Limit.

Fejs: Vi får ofta idéer om vad vi vill ha för omslag, och det fixar dom. Det känns kul att hå sådana omslag. Jag tror det funkar, folk reagerar. Man får inte ta i på det sättet i Sverige, som på Volvomusik-omslaget; man ska stå och se allvarlig ut framför ett höghus.

Onda & Matte J – Stephen King

Latin Kings, när de kom – och Kartellen och andra nu för tiden – visade ett Sverige som inte många kände till förut. Är det något ni försöker göra med er musik?

Fejs: Svensk mainstream verkar vara så att alla ska vara med, alla ska kunna relatera. Alla vi har haft våra erfarenheter av lite risigare liv. Det är intressantare historier tycker jag. Jag skulle aldrig kunna få inspiration av en vanlig vardag när jag går till jobbet, och sitter där och pillar på datorn. Man får kritik för det: ”ni överdriver”.

Tycker du att ni överdriver?

Fejs: Absolut inte. Jag tycker inte att vi har några överdrivna texter. Som jag sa, det ska vara så att alla måste kunna relatera. Sen finns det också en rap-grej där man tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet. Det funkar inte för oss. Jag ser inget värde i det, jag vill säga något som kommer från mig och betyder något, och kanske kan hjälpa någon annan. Det är inte intressant för någon som har det svårt, som är fattig och kanske missbrukar droger att höra om Jacob The Jeweler. Och ingen vill veta var du har köpt din tröja. Man vill kunna relatera. Alla kan inte relatera till våra grejer, men dom som kan göra det – det är för dom det är.

Om man ska vara en  bra rappare – tycker du att man ska kunna ha något att säga politiskt också?

Fejs. Ja. Personligen gillar jag inte folk som står och skriker slagord. Men allt är på något sätt politik, det beror på hur man säger det. Men jag har svårt när folk försöker pracka på en åsikter.

Onda & Fejs f. Matte J Blinda Dårar

Blinda Dårar tycker jag att ni har motsatsen till det – mer metaforer än slagord. Var fick du inspiration till din vers?

Fejs: Jag tänkte på internet och hur folk sprider information, och hur folk i maktpositioner försöker inskränka deras friheter. Det var något som jag gick och funderade mycket på, och ville göra något om det.

Onda: Jag tänkte på David Icke, en före detta fotbollsmålvakt från England som numera är konspirationsteoretiker och som tror att världen styrs av reptiler som kan shapeshifta till politiker. Jag har folk i min bekantskapskrets som verkligen tror på det han skriver. Det kan jag inte säga att jag gör, men däremot har jag blivit påverkad på det sättet att… hela sättet hur hela världen har blivit, hur det fungerar, hur vi blir kontrollerade. Det är ganska lätt att tänka att allting är fucked up och att allt är en konspiration och att vi som personer inte kan göra något. Det var en sorts frustration som jag kämpade med. ”Shit, är jag med i en science fiction-film, händer det här?” FRA-lagen kom strax innan jag skrev det här, och en massa andra grejer hände.

Du har en rad som går: ”Öpnna ögonen tok, det är vi som skriver boken”. Det känns lite hoppfullt ändå.

Onda: Det var bra att du kom ihåg det, för det kom inte jag ihåg. Det är också en tanke: vi skapar vår egen konspiration, vår egen verklighetsbild av hur skit fungerar. Det är upp till alla att göra det.

Fejs har ett citat som går: ”Inget jävla klasskrig, det är vi mot dom”.

Fejs: Det är lite uppviglande, men det handlar inte om klass eller ras och sådant, men makt mot folk som inte har makt, maktmissbruk. Frihet mot kontroll kan man säga. Jag hade svårt att skriva till det beatet, men det lossnade på något sätt. Jag är nöjd med vad jag säger i den texten, men kanske inte flytet.

Onda & Fejs – Pulp Fiktion

Producerade Onda hela Volvomusik?

Fejs: Jag gjorde en skit, Hemma Hos Roffe, och Pulp Fiktion.

Onda: Resten gjorde jag. Jag producerade även Orginalen med Stockholm Inkasso och Ner med Onda & Matte J. Och så har vi precis gjort klart Fel Klientel, som är nästa Stockholm Inkasso-skiva. Det kommer vara Stockholm Inkasso rakt av. En snubbe som heter Micke kommer sjunga en refräng. Vi är fyra snubbar så det går inte att få in så mycket mer. Vi kommer göra en video och det kommer släppas en singel väldigt snart som heter Förorten Är Deprimerad. Vi är väldigt nöjda med den låten. Ikväll håller vi på att spela in uppföljaren till min och Mattes platta, som heter Lätt Tillbakalutad Oförstående Bakhuvud.

Matte J: Oförstående Bakhuvud är ett uttryck vi har för något som är skumt överhuvudtaget. Tänk dig att du visar något för en polare på en dator som är jävligt obskyrt, då har han ett oförstående bakhuvud. Jag spelade en skiva för Onda med en aspirerande rappare; det går inte att beskriva hur den var, så han tar sig för huvudet som om han blir utsatt för något. Vi har filmat det också, och där har han ett oförstående bakhuvud. Fejs gör en egen skiva, och så kommer Stockholm Inkasso-skivan, så vi gör mycket. Man kan säga att dom splittras i olika inriktningar. Oförstående Bakhuvud är inte världens mest lättillgängliga skiva. Den är inte riktigt klar ännu, LTOB är arbetsnamnet. Det är bara tre låtar klara. Fel Klientel tror jag blir svårslagen, den vi har hållit på med förvånansvärt länge, den är mer genomarbetad. Fejs soloskiva kommer bli jävligt nice också, som heter Stenansiktet. Det finns en film som heter så, se den så kommer du förstå, för det här är på något vis en sammanfattning av filmen.

Fejs: Jag har samplat ganska mycket dialog från den. Det blir en konceptskiva, kan man kalla det. Det är mycket gästartister, för jag kan inte spruta ur mig så mycket texter. Vi har lagt rap på tre låtar, men har ingen tidsplan riktigt.

Är Stenansiktet en gammal snutrulle från 70-talet?

Fejs: Nej, den är samhällskritisk, den handlar om förorter, som var ganska nybyggda på den tiden. Den kritiserar förorterna för att vara för sterila, och att de odlar fel sorts människa, om du förstår. Det är inte nyttigt att växa upp i förorten helt enkelt. Det känns aktuellt nu med tanke på alla oroligheter som har varit i förorter med kravaller och bilbränder. Jag har överfört kritiken till moderna förhållanden kan man säga.

Har ni några favoritartister, som inspirerar er nu?

Fejs: Latin Kings har varit mina favoriter. Ken diggar jag. Stor. Mohammed Ali. Kartellen. Nu är jag inne i en period där jag lyssnar på psykedelisk rock. Visst har jag inspirerats mycket genom tiderna, men efter ett tag blir man självgående. Devin The Dude är någon som jag inspirerats av flytmässigt.

Onda: Förutom dom som Fejs sa så är grejen med oss, i alla fall jag och Matte, att vi har varit jävligt noga med att inte lyssna på så mycket svensk rap, av den anledningen att vi har varit nojiga för att bli influerade. Vi har väldigt noga med att vi vill ha vår egen stil och vår egen grej. Jag vet att det sprutar ut en massa ny svensk rap, och jag måste erkänna att förutom dom som Fejs sa… Det är 2010, folk kommer att skämmas om fem år över vad dom har lyssnat på. Men folk växer upp och lyssnar på andra grejer. Alla borde lyssna på Curren$y varenda dag. Han har ett totalt avslappnat flyt och koncept på låtar som Kool Keith skulle kunna ha. Han släpper grejer hela tiden och det håller hög kvalitet. Hela Livewire-kollektivet, J-Stalin och de andra åtta, det tycker jag folk ska kolla in. Brotha Lynch släppte en platta som hette Season Of The Siccness, från ’95, som är en av de absolut bästa plattorna jag hört i mitt liv. Den skulle slagit i hela världen, då, om han inte bara rappade om att slita ut foster ur människor och äta upp dom.

Matte J: Too Much Trouble är något jag upptäckt på senaste, grymt bra i början, och Planet Asia, jag upptäckte att han var hur grym som helst. Jag har lyssnat ganska mycket på house, Mike Grant. Inget tut-tut, inget som man står till med v-ringat ner till naveln… riktig house. Jag gillar DJ Rasoul, Kerri Chandler.

Är det något du har lyssnat på förut?

Matte J: Jag hade en period när jag var ute mycket och blev lite intresserad av house. Sen upptäckte jag hur fett det var när man lyssnade på rätt grejer. Mycket house nu är upphottad Italo Disco. Det finns en energi som gått förlorat. Jag har lyssnat på gangsta rap jävligt länge och den typen av musik, så du kan fatta att jag inte tagit lite E och bara…

Jag tror det finns en gemensam nämnare där som heter funk.

Matte J: Helt rätt. Det är essensen av all bra musik. Det andra är bara som en melodislinga, inget groove… Det måste vara funkigt.

Dec 232010
 

Innan ni fortsätter att läsa rekommenderar jag att ni laddar ner och sätter på den här låten som Squadda B skickade över till Brytburkens trogna läsare:

Main Attrakionz – Last Bars Of 2010 (BRYTBURKEN EXCLUSIVE!!!)

Det måste vara något med vattnet i The Bay.

Main Attrakionz mutant-rap från de senaste månaderna är en logisk fortsättning på den karga monsterfunk som Rick Rock, Droop-E och DJ Fresh har släppt lös från Bay Area 51 de senaste åren – men lika mycket som buktområdet skiter i hur resten av landet anser att hiphop ska låta, lika lite bryr sig 19-åriga Squabba B och Mondre Man om regionala konventioner. De flowar lika väl över Alchemist-instrumentaler och screwad 80-talssoul som sin hemstads mullrande 808:or. Eller som i youtube-mästerverket Legion Of Doom – över sönderklippta indie pop-vocals.

Efter tio-femton genomlyssningar inser jag att det saknas något. Inga snares. Inga claps. Man har tagit bort tvåan från Boom Bapens klassiska ettan-tvåan-funk. Allting är på ettan. Bara boom kvar. Har detta hänt någon gång förut?

Det är lätt att argumentera mot kombinationen weed och musikskapande när man pumpar ett Main Attrakionz-tape – kvalitetskollen blir ibland lidande. Men utan den här obrydda levnadsstämningen skulle man möjligen inte kunna röra sig över keyboards och bakgator likt ett senamerikanskt Pink Floyd.

Ibland för Main Attrakionz tankarna till The Piper At The Gates Of Dawn, ibland till Dark Side Of The Moon – och ibland växlar de musikaliskt mode halvvägs in i en låt. Young As Fuck börjar som en naivt hållen uppväxtshistoria över spastisk trumprogrammering och en barnsligt choppad piano-loop (de tidiga Pink Floyd-singlarnas Syd Barret är in the building) – tre minuter och 26 sekunder in i låten osäkrar någon ett hagelgevär, världens tyngsta pianoackord slungar dig hundra meter upp i luften. Boomande kickdrums spränger oss ännu längre bort från jordytan, och bakom de hela tiden expanderande pianoackorden lyfter smattrande claps och frenetiska hi-hats oss högre, upp genom molnen.

I kiss the concrete, how much I love my turf… So many niggas died around here you think this bitch done had a curse (…) As I look out my window, I smoke, blunt in mouth. I’m stupid high, feeling like a bullet couldn’t beat me, feel the world is mines… the world is mines”.

I år lanserade bloggen Space Age Hustle med sin internetsamling 3 Years Ahead termen ”cloud rap” för att beskriva en gemensam estetik som kring ”a lot of new artists singularly focused on stepping outside of rap’s comfort zone and doing what they want with beats and lyrics”. Termen träffar rätt. På Legion Of Doom rappar Squadda B (som producerade sju av den samlingens sexton låtar) t.o.m. att de ”stay burning weed on top of clouds”.

The Bay Area känns halvt bortglömt i hiphopens historieskrivning. Namn som 2pac, Too Short, Spice-1, Digital Underground, Mac Dre, Souls Of Mischief och E-40 har inte lyckats etsa in bukten i mainstream-medvetandet på samma sätt som Bronx, Compton, eller den smutsiga södern.

”Oakland har mer hus än lägenhetsbyggnader, men det ligger lägenheter vartannat kvarter. Det finns ett housing project i hela staden, men varenda lägenhetsbyggnad tror att de är the projects, och varje kvarter tror att de är hårdast”, säger producenten-rapparen Squabba B, likt rimpartnern Mondre Man från norra Oakland – ”samma sida som Mistah F.A.B och Money B från Digital Underground.”

“Vi ligger mellan Berkeley och västra Oakland. F.A.B. kom till vår högstadieskola och skrev autografer när vi var små.  Ingen reppar för oss förutom några rappare från Livewires skivor. Jag tror vi kommer inspirera många av de andra, inte med vårat sound, men med det faktum att vi är på stora hemsidor och folk världen över lyssnar på oss. Dom kommer vara typ ‘them niggas?’. Yeah, same niggas som du har sett gå runt och göra Gud vet vad.”

”Själv gillar jag D.B. The General, han kan rappa. Hela Mob Figaz, jag och Mondre växte upp med dom. Sleepy D kan rappa, det är spännande att höra honom, och alltid spännande att höra Lil B. Deezy D kör hårt. Jag gillar helt enkelt folk som kan rappa, inte så många Bay-rappare, men om du kan rappa och underhålla mig så är jag ditt fan. Messy Marv är en av mina favoriter. Tidiga Mac Dre, E Da Ref, Macblast, mitt crew Green Ova. Jag skulle kunna leva på Too Short. Han har blivit tråkig på senare år, men han droppar så mycket game i sina texter att det vore korkat att inte lyssna.

När möttes Main Attrakionz?

På högstadiet. Vi var med i en fyrmannagrupp, men det var bara vi som var fokuserade på rap. Vi började skriva låtar ihop. Den första instrumentalen vi använde för att spela in till var 50 Cents In Da Club, som var en hit på den tiden.”

Det är lätt att tolka vissa av årets nykomlingar som en punkens ankomst till rap. Energi har blivit viktigare än teknisk förfining. Tre ackord, tre punchlines, en laptop med crackade musikprogram och fildelat samplingsmaterial. Twitter, Youtube och Tumblr ersätter skivbolagen. Precis som med punk-rörelsen kommer en återgång till en musikens essens efter framväxten av ett nytt DIY-nätverk.

”Min kusin Floyd Waybetter kom till Oakland för att köpa Reason, och installerade det på min laptop. Det var för två år sedan. Jag lärde mig själv och resten är historia. Main Attrakionz behövde beats.

Vad använder du för utrustning?

Det varierar. FL Studio, Pro Tools, vilket keyboard som helst; Korg nanoKEY, Korg SP-170. Men först gjordes alla beats enbart på en dator, de första beatsen som rappare körde på gjordes utan keyboard.

När jag lyssnar på er musik och ser era videos så får jag intrycket att era mål är mer att hänga med vänner och göra grym musik, än berömmelse och pengar.

Jag är glad att du ser det. Vi är riktigt familjeorienterade, för om inte det här underhöll och motiverade oss skulle vi vara här ute och göra andra grejer. Vi har lekt med elden och vet att livet snabbt kan tas ifrån dig. Jag vill bara skriva historia, för jag vet att vi har talang. Vi vore idioter om vi gjorde samma sak som alla andra. Det stora målet är att visa att om jag kan förändra hiphop så kan min familj också göra det. Jag behöver inte vara ‘större’ än alla, men jag måste vara bättre, och göra mer för mina fans.”

Om dub är en studiometod, så kan rap förstås som 20-åriga cykler av syntesförsök. Rap-musiker gör ny musik av den musik som de hörde när de föddes in i världen. Marley Marl loopar James Browns tidiga funk-anthems. 70-talets soul och skräckfilmsoundtracks och mörkt psykedeliska rock återföds hos Pete Rock och RZA och DJ Muggs. 80-talets 808-miljöer letar sig fram till 00-talets regionala klubb- och gatumusik. Och under 10-talets första år filtreras 90-talets techno och indie-rock in.

Jackie Chain får en mindre hit över Robert Miles poptrance-klassiker Children. I Sverige låter Adam Tensta, Lazee och Lorentz & M.Sakarias eurodunket komma ut ur garderoben. Alldeles nyss samplades Aphex Twin av Kanye West. Och på The Illest frågar Clams Casino – som med sina drömska det-låter-som-om-han-samplar-jävligt-soft-indie-rock-produktioner ligger bakom några av Main Attrakionz och Lil B:s bästa låtarEl-P och Droop-E vem som egentligen samplar Björk bäst.

Vad jobbar du och Clams Casino på?

Ett riktigt bra album, något som du kommer att minnas länge. En gratis fullängdare för 2011. Det känns som att folk där jag är från, som inte är vana vid förändring, avfärdar direkt oss. Jag tar det bästa från två världar, deras röst med Clams sound. Clams är en av de bästa producenterna ute nu, så jag försöker verkligen göra mina fans nöjda.

Ni körde över Fallen Soldiers Remix-instrumentalen. Är du ett Cormega-fan?

Ja, Cormega är en av de bästa som det aldrig talas om. Jag har lyssnat på Nas hela dagen de senaste tre dagarna. Han har släppta och osläppta klassiker så det räcker i år. Prodigy är min favorit från Queensbridge. Noreaga också. Mazardi Fox på senare tid. Jag kan relatera till dom.”

Jag tänker på indie-rockbandet Slowdive när jag lyssnar på Main Attrakionz: effektoceaner, lågt mixade och halvt mumlade vokaler, strukturmässig öppenhet, musik som du hittar din egen väg genom. Det är suddigt, inte glänsande, bakgator och gråmulet istället för hotell och paradisstränder. Jag hoppar till när jag inser att Squadda B samplar Jean Michel Jarre. Sådant påstår dock den unge Oakland-musikern att han mest lyssnar på för samplingsmaterial.

”Men en del har jag börjat lyssna på för nöjes skull. Mest är det indie rock. En del kan jag inte ens låtsas att jag gillar. Jag är beat-makare, och tycker att det är mitt jobb att lyssna på mer än alla andra. Jag har en iTunes full med rap och en med vad som helst förutom rap. På den senaste tiden lyssnar jag på allt. En del motiverar mig att ta rap längre: ‘Varför kan inte vi vara som dom?’

Teen Dream med Beach House är ett bra album. Jag har inte hört något annat från dom, men deras sångstrukturer är unika. Jag var ett stort Rancid-fan, så när Transplants kom ut så blev jag riktigt glad. Med ‘annan’ musik är det mindre gränser; Rancid, Blink 182 och en rappare som heter Skinhead Rob gör ett album tillsammans, och det är bra musik. The Dream, Alicia Keys och David Banner kommer aldrig göra en skiva tillsammans.

http://www.youtube.com/watch?v=ITOAtVwF5Wc

De första låtarna jag samplade var Yeah Yeah Yeahs Rich, och No Doubts Don’t Speak, bara för att jag lyssnar på den skiten och vill ta rap-melodier till den nivån. Så det finns en mängd artister som inspirerar mig på ett eller annat sätt. När Lil Wayne kom med sin rock-grej så var det enligt mig bara lamt och kasst, det kändes bara som en stereotyp rap-rockfusion. Jag gillar inte rock, jag gillar melodier och ord. Jag vänder mig till rock för de har kulorna för att göra nio-minuters låtar med bara synth och trummor på de sista fyra minuterna. Jag laddar ner och köper skivor från många genrer, inte bara rock, en del är electronica och ‘annat’. Jag vill bara komma så långt att folk, om de inte hade läst den här intervjun, inte skulle veta hälften av vad jag får min fantasi och inspiration från. Jag gör mitt eget sound.

Hur har responsen på eran musik varit hittils?

Alla som hör oss gillar det. En del är inte vana vid det men de börjar älska det sen. Men det känns som de flesta tvivlar på oss. Jag är inte sur, vi måste bara visa att vi är dom vi utger oss för. Vi är de bästa ute, så vi måste representera bättre än alla andra. Vi slutar aldrig att förbättras. Folk som har varit nere sedan dag ett kommer att göras stolta.”

http://www.youtube.com/watch?v=VZfpFalULLY

http://www.youtube.com/watch?v=Nc7YfYBFHRM

808s & Dark Grapes 2 på ett internet nära dig den 21:e januari!

Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta fetaste bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
Dec 212010
 

Show & A.G. f. KRS-ONE & Big Pun – Drop It Heavy

A.G. släppte helt oförutsett en av årets starkaste skivor.

Passande då med en übertüng gammal stänkare som jag hoppas att ni också missat.

Minns att jag sett den här titeln förut, men inte haffat den. Det borde jag ha gjort. Alla inblande gör bra ifrån sig och då ni kan gissa resultatet.

Dec 192010
 

Gled förbi Gustavs för att se Mohammed Ali köra sin nya singel. De sätter varenda rad perfekt.

Timbuktu ställer några breda, intetsägande frågor (han borde ärligt talat ha lärt sig bättre efter alla dessa radio-år), men får åtminstone veta att det självbetitlade, hett efterlängtade debutalbumet kommer i mars på Bad Taste Records. (Ska bli intressant att se hur denna gamla punklabel kan hjälpa till. För Loop Troop funkade det säkert bra, men nu är det andra tider. Skulle verkligen vilja se Mohammed Ali bli skitstora.)

Sedan är det slut och de får önska en låt. Det blir: Nas f. Lauryn Hill – If I Ruled The World.

 

Switch to our mobile site