Aug 172009
 

Från förra året minns jag att Panora visade gratis film i Slottsparken, att nån fransk snubbe spelade techno på Stortorget ackompanjerad av en kraftig ljusshow, och att det bjöds på konserter med Frank N’ Dank, Guilty Simpson och Pharoahe Monch – inte så illa, alltså.

Men förra året missade jag Möllevångsfestivalen, och det gjorde säkert sitt. Malmöfestivalen framstår nämligen som ganska sjaskig i jämförelse. Medan den förstnämnda tillställningen handlar om att alla i kvarteret ska dra ut sina soffor på trottoaren med högtalarna i fönstret, festa hela dagarna med kraftiga soundsystems överallt, innovativ grafitti på väggarna runt Folkets Park (festivalen kan ses som ett socialt experiment där det bl a undersöks hur avståndet mellan att spela låtar i sitt vardagsrummet och att DJ:a på gatan kan minskas, och det gjordes ett första stapplande – men ganska vettigt – steg mot att knyta an The Internets till fysiska platser, ett tema vi har all anledning att återkomma till) – är Malmöfestivalen ett standardjippo med dyr mat och jobbigt folk. Hursomhelst.

n653712703_1717718_8044

Vi fick se Stor live med en show där allt satt som det skulle. Han körde sina hits och bjöd upp lokala rappare på scen för att freestyla, och visade än en gång att han är Sveriges bästa rappare. DJ:n hade dock klantat instrumentalerna så Sätt Dig Ner fick vara acapella, vilket dock passade riktigt jävla fint. Och att man slipper höra Promoe är såklart positivt.

Och negativt? Ingen Psykos, vilket nästan är den bästa svenska låten någonsin. Säkerhetsvakter. Poliser. Överallt. Jag var så törstig (här får man alltså inte se en show och dricka öl samtidigt) att jag missade Mohammed Ali som spelade efteråt. Jag försökte kompensera genom att se Timbuktu dagen efter, vilket fungerade dåligt. Har aldrig vart särskilt förtjust i Timbuktus “folkhemsfunk” men hörde att det skulle funka bra live och att musikerna var duktiga. Duktiga musiker och rappare med duktiga budskap – precis vad jag hatar. Det var stundtals horribelt.

Jag såg även slutet av Bob Hunds konsert igår. En suverän show av det enda svenska rockband som går att lyssna på. Finns det verkligen inga andra? Jo, men de spelar inte ihop längre.

 Posted by at 14:48
Aug 122009
 

jayz

Why are all these rappers rapping about nothing so popular? Jay-Z, Nas (yes, he is one of the nicest, melting “mics ’til the soundwave’s over” and all that, but has he ever really said anything socially profound?), Lil Wayne, The Game… could it be that they’re all freemasons? Of course, it could also be that “most of the stuff you guys act like connects them to secret societies are just gang signs”… but why was 2pac talking so much about the Illuminati, and then was killed?

eyejayz2

On one hand, whether you are a conspiracy nut or not, these secret societies exist (the question is how much power over world events you believe they have), and many people in the top of government and industry are freemasons. In the music industry too, of course. Which means that a lot of these rappers probably have become freemasons to secure sweet deals, in order to gain fame, wealth and power.

On the other hand, the crucial question is: how healthy is it in the long run for you to concentrate your intellectual activity on the activity on these secret societies, instead of on society as a whole?

 Posted by at 01:52
Aug 112009
 

Lars Hård är en rolig och seriös bok, författad med ett utsökt språk. Vid precis rätt tillfälle ändrar Fridegård tonläge, mycket effektfullt. Det är kär läsning, en sorts refraktär underdog-klassiker. Och det är nästan läskigt: precis som bokens hjälte heter jag Lars, är också lång och ståtlig, har också hjärtklappningar.

Även fall de materiella förutsättningarna har förändrats avsevärt sedan 30-talet har man lätt att känna igen sig i yttre och inre skeenden och sökanden, i huvudpersonens drömmerier och dråpliga förehavanden. Livet är sig likt i all sin komplexitet, då och nu. Världen väller vidare, likgiltig inför oss och vidunderligt vacker. Synnerligen livstroget griper det här berättandet tag i oss genom generationerna.

“Förfölj och stryp den som inte anpassar sig utan envisas att leva som det stiger upp och viskar i honom.”

Att språket är ett maktinstrument bör den som skriver vara alltmer medveten om. I Fridegårds bok fungerar språket mest som en hämnd på samhället, som en slags privat motmakt. Eller skrivandet som reningsakt, att skriva sig bortom sin egen person, som odjurstämjande läkkraft och litterär handpåläggning. Fridegård krånglar aldrig till det, men hans språk bränner i inälvorna. Säkert har det att göra med dess enkelhet och självklarhet, dess inneboende omvälvande kraft som stiger ur en specifik, brännande social situation.

Förutom att vara rolig och seriös, är Lars Hård också den sorgligaste av historier, den om hur de roligaste och driftigaste ur det stora saltet bryts ner av samhällets ekonomiska djävulskap och dess kvävande moraliska överbyggnad. Kvar finnns endast en gråträlad människospillra som vi endsast får en sak av: bitterheten från att uthärda i slavarbetet och misären. Lars Hård överkommer dock på något sätt denna levnadsstämningen. Han ger oss mycket mer.

Samtidigt som det är en ovanligt stark social skildring är det en inåtvänd och religös bok. Fridegård skådar djupt ner i de sociala avgrunderna men tecknar lika skarpt naturens små under och människans inre. Inför motgångar och då han befinner sig i tillvarons helveteshål söker han likt Marcus Aurelius en inre frid och styrka.

“Jag föll i en slags dvala på den hårda lådan. Jag sov, men kände hela tiden hur kotorna ömmade. Så var cellen borta och jag låg i högt gräs med blåklockor och prästkragar i. Högt över gräsets ax och vippor såg jag topparna av några aspar som brusade högtidligt och i hastiga blinkningar visade de vita undersidorna av sina otaliga blad.”

En misstanke som växt inom mig ett tag kommenteras i förbigående: när man vid döden sluts inåt mot ljuset, upplevs tiden upplevs som en illusion – eftersom tiden är en illusion.

“Hela sista tiden var hon som vänd mot någonting annat. Hon kunde klarna ibland och fråga något alldeles oväntat. Efter någon struntsak som låg i en låda, eller efter något som passerat långt tillbaka i tiden. Däremellan såg hon ut att vara helt upptagen av ett annat slag av skådande och lyssnande. Hon pressade ihop läpparna om plågorna och under hennes höga panna samlade sig hennes ande till flyttning från kroppen som redan började falla sönder. Men det visste bara jag.

Det föreföll mig som om varje steg ur livet blev ett steg in i något annat och att hon var förvånad i sin dvala. Häpnad och förvåning har jag sett på många döendes ansikten. Medan jag såg mor gå mot döden blev jag än mer övertygad om att det finns otroliga saker som faller utanför vetenskapen fast den har skarpa glasögon och långt skägg. Saker som inte kan ses i teleskopet men kommer som en dallrande, klar sång genom rymden och sätter allt besläktat i vällustig vibration. Det högsta kom alltid som en gåva och undandrog sig alla billiga, käftande förklaringar.”

Redan 1935, i det sömniga svenska bonnalandet formulerade Fridegård träffande mycket av det som skulle känneteckna den moderna existensen, så som den uppenbarar sig för den genomsnittlige unge mannen. Det riktningslösa grubblandet och de skarpa psykologiska svängningarna känner vi från en Dostojevskij eller en Hamsun. Men Fridegård är faktiskt roligare än Hamsun, och hans humor är hjärtligare än norrmannens uppskruvade absurdism. Särskilt sympatiskt är sättet han lägger alla drifter och defekter från sin egen person (antar jag) i ljuset. Då kan han skratta åt dem och vi med honom. Denna öppenhet är en stor styrka. Det är också med humorn som han utmanar världen och dess ruttenhet. Med några få ord, en kommentar eller en hastig tanke, lyckas han punktera dess varbölder.

Lars Hård är ingen ädel karaktär, men högst komplex och problematisk. Problematisk, därför så modern, för att han väjer för att skriva i svart och vitt, för att han låter skapelsens alla underbart vackra toner träda fram. Modern också på så sätt att allt går att spegla i vår samtid, i våra nutida förutsättningar. Fridegårds illa dolda kärlek till människorna och deras berättelser är förutsättningen i detta länkande som binder samman generationerna.

Aug 112009
 

5488_116430296122_733371122_2781412_5942151_n

Minimal techno, click house, IDM – pretty much absent this year. The much anticipated skweee battle sort of ran out in the sand, with the majority of the audience leaving before their set was done. An anti-climax if anything. I guess they are better not live. Teatermaskinen represented quite nicely though with cheap food and drinks, tall tales of their new bauhaus, Johan Jönson reading from his latest book, and some industrial acts that I missed. I also missed Danish favorites Rumpistol and Kid Kishore / DJ Hvad, a damn shame. But what was really 2009?

8-bit beats. Role Model and especially Goto80, backed up by the intriguing VJ-wizardry of Raquel Meyers, knocked down all doors and the competition flat to the ground. They’re just getting better, and better. And more than a few happy amateurs could be seen on the camping area performing rituals of black magic with their gameboys.

Breakcore. Broken Note have learned his lessons from Kid Spatula’s epic track Hard Love, stretching them out and employing them for a set of maximum dancefloor action. The Teknoist was a nice surprise, too, and even had the good taste of dropping Bjork’s Joga over some modern electronic brutalism. DJ Producer convinced us that hardcore will never die, dropping riot techno beats while doing old school scratch routines on CD-players. Three pretty great shows. And around the camping area you could hear people blasting new strange hybrids of speedcore and jungle from their soundsystems. The hard music is back.

5488_116428176122_733371122_2781289_684428_n

Acid. B12 won new fans (me included) with a traditionalist, transcendental, 303-based show. Another victory for knob-twiddling shamanism. And with Camp 303 organizing an official stage, there were no shortage of enthusiasts squeezing out the last drop of acid out of their beautiful analog equipment. The best music of the festival could often be found at that stage. But even with that crew becoming an official part of the festival, some of the most innovative and exciting performances could still be found on the camping area.

6120_134681413833_622818833_3228908_3320447_n

Switch to our mobile site