Dec 312009
 

I sista minuten (ha, det är timmar kvar egentligen!) ger jag er min lista med decenniets hundra hetaste låtar.

Elektroniskt och rap förutom två skrällar. Ordningen är inte vetenskaplig, men åtminstone hyfsat godtycklig.


00-talets 100 bästa låtar:

1. Drexciya – Birth Of New Life

Jag har lyssnat på den här låten väldigt många gånger, och varje gång skär den rakt in. Det är kanske basic och ganska cheesy, men ren perfektion. Säg den låt som bättre visualiserar skönheten i de nya generationernas ankomst?

2. Cormega – Dirty Game, Journey, The Saga, Unforgiven, Thun & Kicko, The True Meaning, Tony / Montana

Cormega är min favoritrappare. Sätt låtarna ovan på repeat. Upptäck storheten.

3. The Latin KingsAinaziz

Mitt Kvarter gjorde oväsen när den kom. Det var comebacken för Sveriges ojämförelsevis viktigaste grupp. TLK saknar motsvarighet, eftersom Nationalteatern och Ebba Grön och sådant betyder ingenting i mina öron. Låtar som Krossa Rasismen och Kompisar Från Förr fick min elvaåriga hjärna att reflektera över samhället och orättvisor för första gången. Det är fortfarande jävligt bra musik. Välkommen Till Förortenlärde hela jävla fucking Sverige att rappa” och I skuggan av betongen var en logisk och beundransvärd utveckling av deras sound (och även deras jämnaste, och bästa, skiva). Men deras tredje släpp välsignade också med en rad riktigt grymma låtar (och förutom Cashen Dom Tas och Förorts Problem är Omertá ett magplask): Skön Våg, Blend Dem, Va E Mina Ca$h, Mitt Kvarter, Kåken, Det E Knas – och framförallt Ainaziz.

Jag älskar att Dogge är så enormt hungrig på den här låten och låter exakt lika rättfärdigt förbannad som på deras debut och lägger två verser (det är sällan rappare gör det) innan han låter Fille förklara för oss att polisen “tror för att man bryter att man också bryter lagen“. Och från fucking ingenstans, eller rättare sagt från Fittja, kommer Chrille. “På Red Line slängs alla krimmare överbord!” Nästan oförskämt att han stjäl showen så mycket.

Ainaziz är ett av de hårdaste beatsen från Sverige någonsin. När Mitt Kvarter släpptes kunde man se på DJ Premier och Alchemist och säga: “nu finns sådana beats även i Sverige!” Om någon aldrig hört svensk hiphop förut så sätter jag på Ainaziz för dom.

4. Stor – Psykos

Jag älskar intro-scratchen, jag älskar trum-breaket, jag älskar orgeln, jag älskar att de får autotune att låta bra, (vilket borde vara omöjligt). Jag älskar framförallt att svensk rap har vuxit upp. På riktigt. Stors verser är det bästa det här årtiondet.

5. Z-Ro – Doing Just Fine

Z-Ro har blivit en av de rappare som jag föredrar att lyssna på dagligen till stor del p g a att han är en sedelärande berättare. Livslärdomarna, ofta kring lojalitet, självtillit och en ödmjuk Gudsinsikt hamnar nära det som Cormega gärna talar om (detta mognade budskapsförtäljande, tillsammans med en ofta granithård boombap-estetik och ett – i alla fall normalt sett – långt bättre öra för beats gör att Cory håller sig kvar på tronen). Att deras ord bränner så starkt beror säkerligen på att det är självupplevt. Åratal av gatukrig, fängelsevistelser, svek, hårt arbete och vänner som ryckts bort har härdat och fått dem att växa. De har slutit fred med Gud och vunnit en positiv livsinställning. 2009 var det tid för dem att avlägga sina hitintills finast avvägda vittnesmål: Born & Raised från Cormega och Cocaine från Z-Ro.

Z-Ro lyckades nästan bäst med val av beats den här gången. Doing Just Fine är fantastisk. Det låter väldigt country. Samtidigt sparkas du i bröstet likt traditionell boombap, likt den studioestetik med hårt kompressade samplingar som kanske Paul C och The Bomb Squad gjorde allra mest för att förfina. Gud välsigne Beanz N Kornbread.

Budskapet kan tyckas tunt. Faktum är att denna Z-Ro:s strävan att hålla sig borta från blodsugande “vänner” och falska bitches är en av de viktigaste lärdomarna från rap-musikens historia. Det var i hög grad Tupac Shakurs senare hangaround som drev honom att bli den konfliktsökande och dödsridna människa som ganska snart lämnade jordelivet. Z-Ro såg något liknande hända med sin mentor DJ Screw. Dennes stenhårda arbetsmoral i kombination med de människor omkring honom som inte ville något annat än att supa, bränna weed och dricka hostmedicin ledde sakta men säkert fram till utbrändhet, en hjärtattack, och en alltför tidig död.

6. Sick Jacken – Land Of Shadows

En religöst djupgående låt, unik i sitt slag. Sick Jacken är en av de bästa “nykomlingarna”, ett jävla monster, och DJ Muggs visar att han fortfarande har det i sig.

7. Lil B – I’m God

8. Marcus – Purpd Ott Syrupd Ott, Ny L8rz, 4′z n 8′z

Hypnotiskt flow. Mer chill än Devin The Dude. Hoppas bara han fixar lika krafig produktion som på de tre ovan i framtiden.

9. Aphex Twin – Vordhosbn

10. Playboy Tre – Bleachers

11. Ghostface Killah – Ghost Deini

Det har inte hänt så mycket sedan Rakim – tekniskt sett. I känslomässig intensitet har det dock hänt en hel del. (Leta även upp orginalversionen med beatet från Killah Bees-plattan.)

12. Tragedy Khadafi – Walk With Me (911)

Se föregående.

It’s real, my mom shot dope in her vein
Pops layin’ in the clouds took a shot in the brain
So I never sleep, always gon’ keep my banger
And the media wonder why I write such anger
Imagine life as a lost soul cold no guidance
Outta control cater to crime life and violence
And me no love Bush despise Bin Laden
It’s like I’m caught in the middle between to Fascists
This world shallow, I’m prepared for gun battle

13. Racionais MCs – Vida É Desafio

Jag har sällan hört ord falla så tungt som öppningsraderna på Vida É Desafio. Keep Your Head Up och Only God Can Judge Me ihoppressat till brasilianskt titanium – men det bibliska tilltalet låter mycket mer angeläget, desperat, seriöst, intensivt.

é necessário sempre acreditar que o sonho é possível
que o céu é o limite e você truta é imbatível
o tempo ruim vai passar é só uma fase
e o sofrimento alimenta mais a sua coragem

it’s necessary to always believe that the dream is possible
that the sky is the limit and that you are unbeatable
the bad times will pass, it’s just a phase
and the suffering only adds to your courage

14. Aril Brikha – Groove La Chord

Mästerligt balansstycke mellan nasty techno-mangel och de mjukaste synthesizers ett imaginärt Detroit kan uppbringa.

15. Birdman & Lil Wayne vs Luke Envoy – Stuntin Like My Daddy (DJ Nappy Thugstep Refix)

16. Yagya – Rigning Tvo

17. Ghostface Killah f. Styles P, Beanie Siegel, Sheek Louch – The Barrel Brothers

Det måste vara mixtape-versionen. På skivan saknas Styles P, och Beanie Siegels vers fadas märkligt nog ut på slutet.

18. Shifted Phases – Lonely Journey Of The Comet Bopp

19. Nas – Made U Look

20. Damian Marley – Welcome To Jamrock

22. Ill Bill & Necro – White Slavery

En del tycker Necro är fånig. Jag tycker han är underhållande och väldigt talangfull, och en låt som White Slavery tycker jag gott man kan placera i Mondo-traditionen. Ska man ifrågasätta hans arbetsmoral eller gatustatus får man problem, och han har faktiskt en ganska varierad katalog. Hans släpp efter den gyllene perioden 2001-204 är dock lite tjatiga. Han borde producera mer utanför – ett av hans beat kom trots allt med på OB4CL2.

23. AFX – Flow Coma Remix

24. Markus Fürstenberg – Mimerlaven

Här skulle jag kunna några dussin till likvärdiga kandidater av Marcinho – som han brukar kallas hemma – kunna få plats, men jag älskar den här voice-samplingen och att titeln är tagen från den stora scenen (eller vad man nu ska säga) på Norbergfestivalen. Luftig, visionär, dub-techno när den är som allra bäst.

25. Mikkel Metal – Third

26. Kartellen – Guld i mun

Dubstep-bas, trance-synthar, Sveriges kanske just nu hetaste rappare från en häktestelefon… Vi behöver det här i god ljudkvalitet!

27. Stephen Marley f. Damian Marley – The Traffic Jam

28. Miss Kittin – Soundtrack Of Now

I Com valde Miss Kittin att ha endast en låt med The Hacker. Det blev också den bästa. I’m a sucker för cinematiska electro-mästerverk.

29. Jay Electronica – Uzi Weighs A Ton

30 Blaq Poet – Don’t Give A Fuccc

31. Christian Bloch – Prototyping Cycle

Ännu en orädd upptäcktsresande i the Minimal Nation. En dansk den här gången. Prototyping Cycle är kanske hans finaste stund.

32. Model 500 – Starlight (M 69 Original Mix)

33. Eero Johannes – We Could Be Skweeeroes

34. The Jacka – More Crime

35. Vladislav Delay – Viite

36. Boards Of Canada – Kid For Today

37. UGK – Swishas And Dosha

38. Sabotage f. QuadriláteroSegue sua rota

Kraftwerk-synthar. Human beatbox. Den där röstsamplingen från Moma Said Knock You Out. Och Brasiliens hungrigaste verser.

39. Rappin Hood – Us Guerreiros

Jag kan förstå om andra länder var avundsjuka på att boom-bapen var så alive and kickin’ i Brasilien även under 00-talet. Ingen sellout (även fall det ändå, om jag fattat det rätt, inte finns några egentliga lämpliga större skivbolag att sälja sig till)!

40. Anthony Rother – Hacker

41. Killarmy – Day One

Allt berättande borde sträva efter en sådan här visualitet och briljant enkelhet (och ha lika suverän produktion).

“We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing I put in my clothes are chrome-bangers.”

42. Wu-Tang Clan – Jah World

Ghostfaces vers är så nära man kommer Marvin Gaye och Otis Redding i den här genren. På den här tiden sysslade RZA fortfarande med sannerligen nyskapande produktion.

43. Freddie Gibbs f. Pill – Womb 2 The Tomb

Den här basgången är nasty. Tillsammans med Cocaine var nog Midwestgangstaboxframecadillacmuzik det nya släpp som jag lyssnade mest på 2009. Och det finns några sekunder på den här låten när Freddie övervinner sin egen andning och uppfylls av samma helige ande som förut manifesterat sig i herrar som Biggie Smalls, Big L, Kool G Rap, osv.

44. PstQ – Vill inte kan inte

Misantropi har inte formulerats bättre tidigare.

45. Anders Ilar – September Nights

46. Pimp C f. Pop & Lil Keke vs. Ans – Knockin Doorz Down (Dj Nappy Refix)

47. M.O.P. – Ante Up

48. El-P – Deep Space 9mm

Efter den här var El-P klar. Hans vision var färdig. Inget behövde tilläggas.

49. Fernanda Porto – Sambassim (Patife Remix)

50. Dead Prez – Walk Like A Warrior

51. Burial – Archangel

52. Killah Priest – The Offering

53. Tim Hecker – Acéphale

Det funkade bra för kanadensarn att blanda in lite mer industriellt skrot i sin ljudpallet.

54. Dexter – Valve (Live)

55. E-40 f. Gucci Mane & Bun B – The Recipe

56. RJD2 – Ghostwriter

57. Nacão Zumbi – No Olimpio

58. Jedi Mind Tracks f. R.A. The Rugged Man – Uncommon Valor

59. Christian Bloch – Neverending

Eller kanske är Neverending bäst; väldigt olika spår dock.

60. A.B.N. – No Love

61. Luke Hess - The Way

Det som Basic Channel utförde under några lyckosamma år i mitten av nittiotalet tillhör de absoluta höjdpunkterna i elektronisk musik. Här fick den urbana balansgången mellan sval industriell precision och ursprunglig rytmisk inlevelse och kroppsövervinnelse ett av sina finaste och djupaste uttryck. Det tyska och afrikanska ingick en syntes som kanske inte var lika viktig och omvälvande som när Afrika Bambaataa och Arthut Baker sänkte ner Kraftwerks blueprint över det amerikanska ghetto-landskapet och skapade anthems för en modern, tribal ordning men som resulterade i musik som faktiskt var ännu mer njutbar.

Det minimala och det dub-influerade kom också på olika sätt att vara det som mest styrde i de senaste årens dansmusikaliska äventyr. Luke Hess är en av de som förvaltat traditionen från Basic Channel mest framgångsrikt. Renewal (Aos Loop) från Real To Real visar detta på ett utmärkt satt. Det är fulla, stadiga kicks som klibbar sig fast vid sina hi-hats och den sortens luftiga percussion som vi känner igen från mer traditionella reggae-dubproduktioner. Den mycket enkla och effektfulla basgången träder fram i full kraft, dominerande, betvingande, i självklar huvudroll. Precis som i Kraftwerks klassiska kompositioner skapas det små melodier och intressanta störningar i mellanrummen. I fokuset på tomrummet mellan ljudmateria bildas det nya musikaliska landskap.

62. Crime Mob f. Lil Scrappy vs Kion – Knuck If You Buck (DJ Nappy Refix)

63. Devin The Dude f. Odd Squad – It’s A Shame

64. Safety Scissors – Form From Morf

65. Johnny Cash – The Mercy Seat

66. Breitbannt – Lost Fortunes Of River Deep

68. The D.O.C. f. 6 Two – Mentally Disturbed

69. Trae f. Bun B & Z-Ro – Beware

70. Saigon – Stocking Cap

Det är en skam att industrin lyckades sätta så mycket käppar i hjulet för den här mannen. Men hoppet är det sista som överger the hardcore artist.

71. Carlito f. Jacco & Aki – Babylon Brinner

72. E-40 – Alcoholism

73. Jay-Z f. Eminem – Renegade

74. Luomo – Tessio

75. Quasimoto – Come On Feet

76. Immortal Technique – Harlem World

77. GM Grimm – Superstar J. J.

78. Styles P – Hold On

Tillsammans med Cormega och Ghostface var det främst Styles P som försvarade New Yorks färger under 00-talet. Han släppte mängder kvalitativt material, men utan några självklara hits.

79. Riskay vs Reform – Dope Girl (DJ Nappy Thugstep Refix)

80. 100dBs – Time’s Up For Freeman, Hardy And Willis

OK, det är acapellan från en av 90-talets mest säregna raplåtar, Time’s Up med OC, lagt över ett spretigt drum n’ bass-samarbete mellan Aphex Twin och Squarepusher – alltså en simpel blend. Men här blir det nåt helt nytt. Och det passar bättre än orginal-beatet.

81. Bishop Lamont f. Xzibit, Ras Kass, G Malone & Mykestro – Be Cool

Hans Grow Up är också riktigt bra.

82. R.A. The Rugged Man – Lessons

83. Krs-One – U Thug

84. The Other People Place – Let Me Be Me

85. Outkast – Reset

86. Masta Ace – Good Ol’ Love

87. Sean Price – Onionhead

88. DJ Assault – Accelerated Funk

En viktig uppdatering av funken.

89. Yelawolf – Rich Like Me

90. Necro – Who’s Your Daddy

En genialisk The Zombies-sampling, precis som föregående låt.

91. D. Diggler – Lubricated

92. Squarepusher – My Red Hot Car

Squarepusher var bättre förr. Men ibland fick han till det även på 00-talet. Och ex. Hello Everything är inte dålig.

93.  The P Brothers f. Roc Marciano – Outta Control

En av 00-talets mest välproducerade rapskivor kom från England.

94. Killer Mike – God Is In The Building

95. Loco Dice – Tight Laces

96. Bun B – The Underground

97. Kool G. Rap f. Killer Mike & Bun B – Real OGs

98. Prodigy – My World Is Empty Without You

99. Ms. Williams – Goblin

100. Maskinen – Segertåget

 Posted by at 20:27
Dec 292009
 

I rarely watch movies these days, sadly, nor do I know much about cinema in general. I’m really the wrong person for this. But I would like to list a few movies that I think are significant for the decade that will end soon. Perhaps not the best ones, but defining in the same way that Modern Times defined the 30s (capitalist crisis), Casablanca defined the 40s (antifascist struggle), Dr. Strangelove defined the 60s (the Cold War), A Clockwork Orange defined the 70s (institutionalism), Videodrome defined the 80s (screen consciousness), and The Matrix defined the 90s (network consciousness).

The Matrix Reloaded & The Matrix Revolutions

In the sequals to The Matrix the influence of computer games becomes more obvious, both in camera angles and animation effects, and in the story telling. In his book Convergence Culture Henry Jenkins points out that the story of The Matrix takes place on many different platforms: in the three blockbusters, in the animated short films, in the games, in web-forums, in the comic books, etc. That’s why some parts of the trilogy can be difficult to understand for people unfamiliar with plot elements from other platforms. Many movies have given birth to successful spinoff-products (Star Wars-books, etc.), but with The Matrix-trilogy it was the first time that the creators planned for their story to take place in many different media contexts from the beginning. Using several platforms for enhancing the experience and the interpretations of a cultural product – that’s what Jenkins calls convergence culture. Apart from this interesting aspect: it’s difficult to find action films that are more entertaining.

A Scanner Darkly

It’s made with new, victorious animation technology that give the anime-dominance some competition, and it’s about control society and the War on Drugs and its casualties. And it’s a faithful PKD-adaptation. Even more shockingly: Keanu Reeves acts well in it.

The Elite Squad

Like no other film, this was a cultural and social phenomena, surrounded by an enormous hype in Brazil. Before it premiered, pirate screenings took place everywhere in favelas and other poorer areas, only adding to the success of the movie; very interesting indeed, with all the discussions regarding copyright and intellectual property that we’re having these days.

With an aesthetics inspired by american reality shows like Cops and with a message wide-open for interpretations, this was a problematic movie for many people. Some critics saw it as fascist, others discovered its shades of grey. Those who saw Captain Nascimento as a modern Chuck Norris missed the sweaty, pill-popping, delicately nuanced and very powerful performance by actor Wagner Moura. And excellence was found all over the team; the other actors, the music, editing, script, directing, light, etc.

A problematic film is also productive. Tropa De Elite managed to put the civil war-like situation in Rio De Janeiro on the agenda. Formerly unthinkable remedies could be put forth, like the decriminalization of ganja. That’s really the central theme of the movie: the trafficking of green leaves, not white powder – poor kids being killed in the drug wars so middle class hipsters can puff that weed. Legalization could do a lot (together with a project aiming at social equality, that is); it would take away much power from the gangster guerrillas of Brazil.

Gomorra

Roberto Saviano’s book is one of the greatest reading experiences of recent times, and one of the most important documents regarding our society; a Heart Of Darkness for present day captialism. Isn’t it about organized crime? Exactly. Gangster shit is all about a profit. It follows the same rules as all other business, although generally with a different relation to the state and its laws. Saviano constantly clarifying for us and showing us the enormous reach of these modern, horizontally organized business empires (who makes up about half of the economy in the area around Naples, Italy) is the the book’s real strenght (also: his HST-like ambition to mix the personal and the political and put his body right in the center of his subject).

The adaptation to the screen is brilliant, taking only a couple different pages from the book and weaving it to an engaging kick-in-the-stomach kind of plot. Technically it reminds me of Tropa De Elite, but closer to a documentary style (no voice-overs). Just like the book, the movie is a clarifying, demystifying piece of work. It shows us that it’s not about codes of honor and high class. It’s kids running drugs and fucked up mullets and crappy eurotechno and ugly track suits and everything for a profit, even burying toxic waste in your own land so the vegetables give your people cancer.

Fight Club

The lecagy of this movie is summed up quite nicely in an interview with Wu-Ming – it’s a movie from a time when people thought poetical terrorism could change the world. Still it’s a potent cinematic experience. (And yeah, technically it’s from a couple months into the 90s, but whatever.)

Do you, by any means, relate to Chuck Palahniuk’s book Fight Club?

Well, I liked both the book and the movie they made out of it. I was in Houston, Texas, when the movie was released (in the Fall of 1999) and I went to see it on the very first evening. After the ending (which, by the way, anticipated the events of September 11th), I got out and heard a guy murmuring: “Fuckin’ weird…”. The night after, I went back to see it again. Not that I ideologically stick with the Mayhem Project (a “collectivist” project like those I mentioned above), but I found many similarities with the state of mind we were in during the Luther Blissett days. “Luther Blissett” was our collective Tyler Durden, sometimes one of us went someplace, someone approached him or her and whispered: “Hey, Luther, I side with you!” or “You’re great”, or something along those lines. There was always this guy walking ahead of us, we were walking in his footsteps :-) Recently, I downloaded an avi file of the movie, very good quality, ripped from the DVD. I saw it again and I noticed that it is a very 1990′s movie, some parts are a little outdated, but it’s still powerful.

City Of God

Brazil showed that they could make those sentimental gangster flicks as good as anybody. Sort of epic, actually.

Dec 292009
 

Expanding on the subject, I bring you some seasonal music.

TECHNO MUSIC:

Yagya – Rigning Tvo

A very beautiful and atmospheric dub-techno track coming from the ice-cold plains of Iceland. You can almost hear the springwater running from the melting ice.

Boo Williams – Summer Love

I’m really starting to get into this more traditional, straight (er, I mean gay) house music.

Anders Ilar – September Nights

A strong expressive quality is rare in electronic music. In a field full of scientists it’s difficult to come across a true poet, someone who really paints landscapes with effects and distorted percussion. September Nights by Sweden’s own Anders Ilar is an accurate portrait of the torn industrial beauty of the Swedish suburb Hisingen Island an autumn night (and Illusions of a Summer Breeze by the same artist qualifies as strongly expressive winter music).

DeepChord Presents Echospace – Winter In Siney

The Coldest Season (fitting name for an album of winter music) is brilliant and magnificent. Starting from the pioneering work of Basic Channel, we move towards colder territories.

RAP MUSIC:

Biz Markie – Spring Again

Great video by a great live performer. We need more artists like this, in these coldly segregated days of rap music. It’s difficult to believe he was in the same crew as Kool G Rap and Tragedy.

DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince – Summertime

The anthem for the summer.

Trife Diesel – Stronger Man

Better Late Than Never was one of the stronger releases of 2009. In this beautifully produced track we find our protagonist when summer is over; it’s back to working and studying, trying to better our situation, to become a Stronger Man. It’s time to grow up.

A Tribe Called Quest – We Got The Jazz

My favorite ATCQ track, and one of the best videos ever. N.Y. winter has never looked as cool.

Dec 292009
 

“Science fiction doesn’t predict the future, it determines it, colonizes it, preprograms it in the image of the present.” – William Gibson

“Electric circuitry confers a mythic dimension on our ordinary individual and group actions. Our technology forces us to live mythically.” – Marshall McLuhan

More Brilliant Than The Sun: Adventures In Sonic Fiction is an interesting, even important book, but Kodwo Eshun either reads too much Deleuze & Guttuari, or smokes too much weed – none of it doing his writing much good. Clay-feet language machinery runs smoothly at times only, doing his nomadic thinking a great disservice. Too many neologisms will fuck up your digestive system.

I applaud Eshun’s attempt to bring new textual styles to the table, but try breaking through to new worlds too quickly, and contact with the Mothership will be lost. Expeditions will get stuck in orbit, in a postmodern loop, isolated from the everyday life of the planet. The text masturbates itself. Author hubris is evident. You need to keep contact with the oceans of ancient times and stay connected to the traditions of the older tribes. At times you get the impression that his cathedrals of poetical fragments, fractals and fractures have been raised only to cover up for lightweight ideas; jewels glimmering falsely, like tinfoil bling much less brilliant than the sun.

Typically, the pieces that works the best are those about music whose thinking and mythological structure is already quite developed: Underground Resistance, Drexciya, Parliament-Funkadelic, Lee Perry. Around them his writing works well, actually.

Music can not avoid telling stories and generating concepts. A seemingly empty genre like minimal techno is about nothingness; about meditation and architecture; like dub it’s about creating space. It is music full of ideas. This is one of the strongest points of Eshun’s book. The thinking is already in the music. It doesn’t need academics. George Clinton invented sampladelia, and he didn’t need Heidegger to do it. When Lee Perry talks about the death of the individual (although in different terms) he didn’t get that concept from reading Foucault. It’s right there in the music.

(p. 106) “The producer is now the modular input, willingly absorbed into McLuhan’s ‘medium which processes its users, who are its content. (…) Cyborging, to borrow the words of Norman Mailer, ‘takes the immediate experiences of any man, magnifyies the dynamic of his movements, not specifically but abstractly so that he is seen as a vector in a network of forces.’”

What is the essence of HipHop? Where did its birth take place? Generally one might say: it’s black music, that refers back to the history and culture of black people. Or perhaps: it’s opressed people’s music everywhere, that refers to their specific history in a similar way. That rings true. But Eshun adds a posthuman perspective that says that the human being isn’t the sole source of creativity. Musical equipment – two turntables, the cheap-ass mixer, the time-bending sampler, the drum machine, Roland Space Echo – also have a parental role in the birth of Hip-Hop. Techno music is, of course, even more radical in this sense (think about electro and the 808 or acid house and the 303). On page 102 Eshun writes:

“HipHop updates blaxplotation’s territories; it represents the street. By opting out of this logic of representation, Techno disappears itself from the street, the ghetto and the hood. Drexciya doesn’t represent Detroit the same way Mobb Deep insist they represent Staten Island (sic!).”

Eshun loses me a bit here. Bedroom producers might have made some innovative works in the world of techno music (Drexciya, AFX, etc.), but they would be nothing without the scene, the electro and acid clubs and parties, that is – the streets. That’s what’s given them energy. The streets are essential: it’s where people meet. And as long as we have community, we will have some sort of representation. We can never leave the streets. But we can leave the industry, the inner-city clubs, the traps of fame and professionalism.

(p. 103) “Cybotron’s Techno City, like all these possibility spaces, is Sonic Fiction: electronic fiction, with frequencies fictionalized, synthesized and organized into escape routes. (…) Which is why you should always laugh in the face of those producers , djs and journalists who sneer at escapism for its unreality, for its fakeness; all those who strain to keep it real. (…) Sonic Fiction strands you in the present with no way of getting back to the 70s. Sonic Fiction is the first stage of a reentry program which grasps this very clearly. Sonic Fictions are part of modern music’s MythSystems. Moving through living space, real-world environments that are already alien. Operating instructions for the escape route from yourself. Overthrow the Internal Empire of your head. Secede from the stupidity of intelligence, the inertia of good taste, the rigor mortis of cool. You’re born into a rigged prison which the jailors term Real Life. Sonic Fiction is the manual for your own offworld break-out, reentry program, for entering Earth’s orbit and touching down on the landing strips of your senses.”

(p. 85) “Electro is an E-Z learn induction into the militarization of pop life, the sensualizing of militarization, the enhanced sensorium of locking into the Futurhythmachine.”

(p. 119) “From arcadegames to the Net to simulation games, civil society is the low end research-and-development unit of the military. Techno has the nomad’s edge over HipHop’s hypervisible trooper forever crucified in the crosshair of the gunsight.”

The urban prairies of a downsized and crime-ridden Detroit gave musical scientists a perfect backdrop for experiments in cold, weightless futurism, in a way similar to how Kraftwerk had laid the foundation for a new consciousness among the generation growing up after the Second World War. A new powerful music was needed to fill the catastrophic vacuum. Detroit answered Kraftwerk’s coldly bitter and beautiful anthem We Are The Robots by saying: “We are the aliens” (work and alienation: two reoccuring themes in electronic music).

The visionary quality of Juan Atkins and UR would not come forth as naturally in New York or Los Angeles. Techno doesn’t abandon the streets, but its mode of representation is different. Instead of fighting over old turfs, techno creates new spaces. While HipHop constantly refers to and rewrites its history, electronic music aims for “an empty future waiting to be populated.”

“UR realised that their was little point in ‘exposing the reality’ of social deprivation and inequality – why bother, when that reality was already depressingly well known? Instead they used fictions to diagram the way in which social reality as it is experienced is a second-order effect of more abstract processes: a war between programmers and fugitives, between overground normality and underground gnosis, between a history given over to atrocity and exploitation and an empty future waiting to be populated.

UR started at the end of the 1980s, at the very moment when the End of History was being proclaimed. They immediately understood that, when the Cold War ended, political struggle would get even colder and cultivated an estranging, alienating distance.”

(from The Wire, number 285, nov, 2007)

HipHop being born in New York surely has something to do with its intense mix of cultures (and especially a Jamaican influence – that is after all where the battles, the DJ:s, the MC:s and the soundsystems were imported from). A comment on BLUNT RAPPS adds another important social aspect to our story of modern music (by way of a book by Tricia Rose):

“kids of that period and location were geared towards a manufacturing based economy, whereas they found themselves in what is called post industrialized society. So you get Herc being trained as an auto mechanic in vocational school messing around with his father’s system, Flash similarly schooled making his own cross fader, stuff like that. It’s easy to see that hands-on interest in fucking around with (often obsolete) technology linking to futurism and space rap and electro, currents which have apparently stayed in the ether ’til today. Also tempting to link it to PE’s soundscapes as a representation of a political landscape, or NWA’s as a geographical/political one, as in the same refusal to be left for dead in the ass-end of the system”.

This social angle is needed to balance Eshun’s powerful hybrid of musical myths and conceptual hubris. It’s up to us to expand upon these perspectives, and especially in praxis.

Dec 212009
 

Läste om Anyurus första. Den står sig gott som en tidig syntes mellan Tomas Tranströmer och Dogge Doggelito. Allt som är Ginsberg (en tidig inspirationskälla som i Det är bara gudarna som är nya åtminstone hålls någorlunda kort) i den faller platt. Den avlidne NAMBLA-buddhisten kan endast ses som en våldsamt uppblåst bluff… och det känns sorgligt när man läser de senare böckerna och inser att Anyuru har blivit mer och mer av samma sak. Jag menar inte att han gillar småpojkar, och jag ifrågasätter absolut inte han förortsstatus. Det handlar hundra procent om hur han skriver.

När jag läser Städerna inuti Hall är det enda som fastnar av dessa nästan 400 sidor av poesi exempel på trixande med svårtydiga “poetiska bilder” – som om det inte hänt nåt i svensk poesi sedan Medan giftet verkar. Han kunde ha fortsatt med de politiska klargöranden och de återanvändanden av grekiska myter som gjorde debuten så säregen, men det verkar som om detta kraftfulla berättande har kämpat förgäves mot de finlitterära obegripligheterna.

Dec 212009
 

It’s snowing like it’ll never stop here in Sweden. Eternal winter is coming. The mental ice-age is upon us.

I’ll make my escape in a month, though, so I’m good. But until then, we have to adapt our listening to the seasonal changes. Here’s some music that fits better with the snow falling.

Aril Brikha – Departure In Time, Ex Machina

You want some lush synthesizers to watch the snow falling by with your sweetheart, but not feeling quite ready for Wham? Then you need to go see Aril Brikha, maker of romantic, Detroit-influenced, immaculately arranged techno tracks… soft like freshly fallen snow, visionary like the North Star.

Claro Intelecto – Warehouse Sessions

The coldness of electro and the openness of minimal techno that goes into this album makes it perfect for frozen landscape with clear skies.

Pole – Steingarten

Music to plow snow to. They’ve thrown some grooves into this, and the sounds are clean, like a public washing machine. Experimental electronic music taken a bit beyond the glitches Pole started their career with.

Dopplereffekt – Calabi Yau Manifold

The perfect soundtrack for your polar expeditions, both for when pouring over complex scientific data and for boldly going where no man has gone before.

BONUS:

Freddie Gibbs – From Tha G (youtube)

They ride lowriders in Gary, Indiana, too – it just looks really cold with the top down. Freddie keeping it gully all seasons, literally speaking. Snow won’t stop him from stunting. (I’m guessing the obligatory party people hanging in the background are at home sipping on hot cocoa.)

Dec 182009
 

Dennis Coopers böcker är nog det jag läst på senare år som drabbat mig hårdast i form av äckel och undergångskänslor. Inte genom själva händelserna i böckerna. Exempelvis Poppy Z. Brite skriver om ungefär samma grejer men med en viss distansiering som saknas här. Karaktärerna tränger in under huden. Med sitt enkla språk och ett skarpt öga för detaljer lyckas Cooper väl med att fånga de unga självförgörande bögarna (jo, persongalleriet innehåller inte mycket mer än unga självförgörande bögar i de här böckerna) i sin flykt; bort från familjen, från samhället, bort från sina fördömda generationskamrater och från livet självt.

Det är något i denna negativa rörelse, den riktningslösa flykten, värde- och normlösheten, nedåtgången, som ändå känns hoppfullt. Enbart sprödheten i karaktärstecknandet, att Cooper lyckas kartlägga det här nyaste territoriet ganska väl, ger en viss sorts bränsle. För inget här känns gammalt. Stereotyper packas tätt uppmed väggarna, men det ser likadant även utanför boksidorna. Klichéerna slits ständigt sönder av begärets outsläcklighet och dess oförutsedda händelsekedjor.

Träffar man tillräckligt nära samtiden i det man skriver sipprar ljuset ofrånkomligen igenom. Eftersom man då talar om den nyanländande generationen. Subjektmöjligheter. Det nya köttets outforskade framfartsvägar. De här ungdomarna överlever. Även i det kompakta mörkret. Vad kommer de göra när de återhämtat sig?

Dec 182009
 

Efter My Dark Places och En amerikansk myt får jag bilden av författaren som en amerikanske Céline. My Dark Places är till stora delar torrt, uttråkande kriminalarbete och vardagslunk. Men uppväxtpartierna vibrerar av en omtumlande, ursinnig kreativitet vars like man bara hittar i Död på krita och Resa till nattens ände.

En amerikansk myt är ett otroligt romanbygge: det fula, nyskapande, överspända gatuspråket (som tränger hela vägen genom den svenska översättningen) blandat med maktens stora salt och smuts; samtidshistorieskrivandet kring våra mytiska figurer, ex. utpressningskonstnärer, halvstatliga fixare, kapitalrenegater, dubbel- och trippelagenter med gränslösa ambitioner.

Dec 032009
 

The break between public opion and criminals has the same origin as the prison system itself. Or, rather, it is one of the great benefits that the power structure has reaped from that system. In fact, the hotsile relationship that we see today between criminals and the lower strata of society did not exist until the eighteenth century – and in some parts of Europe not until the ninteenth or even early twentieth century. (…) At that point , a new form of economic discipline calling for honesty, accuracy, punctuality, thrift, and an absolute respect for property was imposed on all levels of society. It became necessary on the one hand to create in the popular mind an openly hostile attitude towards illegality. Thus with the aid of prisons, those in power created a hard core of criminals who had no real communication with the masses and were no longer tolerated by them.

(p. 126, Foucault Live)

Switch to our mobile site