Nov 292011
 

Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.

En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.

Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.

(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)

Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.

Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.

Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.

Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.

Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.

Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.

Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.

Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.

Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.

Brytburken har redan världens första intervju med honom, och kommer förhoppningsvis att följa upp med en kortare session då.

(*Oakland-slang för hostmedicin… som bekant populärt, vanligen utblandat med läsk, bland rapfans för sina heroinliknande ingredienser.)
Nov 282011
 

Vi fuxxar vanligtvis inte med grime.

Men jag fick göra ett undantag då en god vän envisades med att köra upp No Lay-tubar i mitt ansikte… tills jag började förstå. Annars älskar jag brittisk klubbkultur och deras elektroniska musik – jämte rap är det musiken som får upp mig varje morgon – yesterday I fell in love with grime.

Vad vi såg på Inkonst igår, då alltid lika pålitliga All Out Dubstep hade bjudit in No Lay på mikrofontjänst medan de battlade mot Dubstep Bastards, beskrivs bäst som slakt. Det är sällan en artist kommanderar en klubb med sådan självklarhet och närvaro.

Enligt No Lay (från uttrycket no lay lay – straight to the point!) själv så kommer hennes stil från “min omgivning och min kultur. Min mamma var inne på rock, Paul Weller och liknande, medan pappa gillade rare grooves. Jag växte upp med östkustrap: Wu-Tang, Mobb Deep, Nas, och mina två favoriter, Cormega och Tragedy Khadafi.”

Förutom musiken har hon alltid intresserat sig för poesi och spoken word, men solokarriären som grime-artist inleddes 2005 med Unorthodox Daughter, efter att hon tillsammans med Silva, Murray och G-Kid hade startat crewet  Unorthodox ett år tidigare.

“Jag var med på en open mic-grej i West London, med Shystie vid tiden när hon signade med Polydor. Vi freestylade och jag träffade Silva, Murray och G-Kid där. Vi bildade Unorthodox, och några veckor senare spelade vi in videon till No Help No Handouts. Jag är från South London. Jag flyttade till West London 2004 och flyttade tillbaks två år senare, men jag representerar inte en specifik stil eller stadsdel, bara Storbrittanien, punkt!”

“Jag håller fortfarande på att försöka komma till toppen, och vill inte lova en massa som jag inte kan hålla. Därför är min label, No Lay’s World, mest en idé och ett märke än så länge. Jag vill inte ha några artister där ännu.

Mitt råd till en artist som försöker slå igenom är att vara öppensinnad, ha ordning på allt pappersarbete, se till att ha bra folk omkring dig, och arbeta väldigt hårt. Det går att tjäna en del på skivförsäljning och radio, men det mesta kommer från spelningar. Håll koll efter The Gift den 19 dec!”

(No Lay live på Inkonst 26/11 2011… stekhett…)

Vi fortsätter att fråga ut Tricky Kid från All Out Dubstep, som gjorde bra ifrån sig bakom skivspelarna, men framförallt genom den här guldbokningen…

“Jag är från Simrishamn och började DJ:a DNB 1996. Jag flyttade till Stockholm 1999 och körde min första DNB-klubb, Quiet Earth, 2002. Vi spelade mycket Liquid DNB, mycket från Hospital.  2006 bokade jag Skream tillsammans med Daniel Irk, och det var första gången någon i Sverige kunde skriva 100% dubstep på flyern för sin klubb. Senare blev vi All Out Dubstep. För tillfället gör jag beats med Seba, dubstep-liknande grejer i 140 bpm.”

“Jag och Eboi brukar köra som en duo. Han hade aldrig hört dubstep förut, men vi träffades och kickade som kompisar för ett år sedan. Det ledde till Ten Minutes #1 och Ten Minutes #2. Vi öppnade också för 50 Cent när han spelade inför 6-7000 i publiken på den nybyggda bandyarenan i Sandviken. En DJ körde först, sen vi, sen J-son, sen Stockholmssyndromet, sen Lazee och sist 50 Cent. Han gjorde ingen bra show egentligen, ändå var allt mycket professionellt – han är en bra businessman.”

Kolla in No Lay’s Big Trouble In Little London, I Am Future, I Am Legend, Drop Me Out, följ No Lay på Twitter, och kolla in bloggen här.

Nov 262011
 

“för den här rap-scenen, den luktar inte gata / den är bara full av shunnar som ska hata”

År 2000 bjöd The Latin Kings in förortshjältarna Fille och Fittja-Crille till sin tredje klassiska skiva, Mitt kvarter, för att breda ytterligare lager snuthat på Dogges redan två verser tjocka FTP-anthem Ainaziz – BKA den hårdaste svenska raplåten någonsin.

Tre år senare stod Cyndee Peters, Håkan Hellström och Janne Schaffer på gästlistan.

Att spela in betongnoveller hade blivit ett påhugg bland andra för Doggelito, och TLK hade blivit en lika viktig del av ett sönderfallande folkhem som kokkaffe, helgfylla och Kalles Kaviar.

Innan Dogge lämnade gruppen pga personliga skäl, efter att man avslutat Gyllene Tider-turnén sommaren 2004 på ett fullsatt Ullevi, innan Salazar-bröderna fortsatte att växa in i rollen som en svensk musikinstitution med beundransvärd disciplin och mångsidighetännu, så välsignade man oss även på denna skiva med några betonghits. Det blev ingen fjärde klassiker, men att döpa skivan till Omertà var ett berömvärt statement – koderna gäller, fortfarande ingen kärlek till polisen.

Titel/introlåten är granithård. Produktionen håller genomgående hög klass, och på ett respektfullt och genomtänkt sätt låter Salazar-bröderna live-instrument ta plats i sin traditionella blandning av östkust, västkust och svenska ljud.

Cashen Dom Tas var ingen De E Knas, men en helt OK singel, som ändå hyllades i grafitti utmed spårvagnsrutten till mitt dåvarande kneg. Jag kan inte heller hata på Håkan Hellström-låten längre, kanske för att några av Dogges rader gjordes om till en av Kartellens bästa hooks, kanske för att alla Hellström-kopior som förpestar radion gör att man har lättare att stå ut med orginalet – men främst för att det är en bra låt.

Likt Världen É Din – idag har jag svårt att hata på gitarrarbetet där – när text och beat håller en så hög nivå. Och när Dogge blöder i mörkret på Tack Gud över en jazzig DITC-historia, och Cyndee Peters hjälper honom i bön på refrängen, så måste man vara en ganska kallhjärtad ateist för att kunna hata.

The Latin Kings – Förorts problem

Det fanns även plats för till hundra procent kompromisslös boombap (nej, det är inget skällsord) – som Förorts problem. Över klassisk, högklassig svensk betongakustik – tänk BPD:s första skiva uppdaterad av DJ Premier – rappar Dogge att “betongen flyter fram som det vore Noaks ark” genom de landskap där han som liten “brukade becknade zatla från min BMX“, och äldste Salazar-brorsan Chepe avslutar med att verbalt örfila “värstingen som tycker att leva i slum är rätt“, och konstaterar att vi “lever i ett fritt land, men din hjärna sitter inne“.

Det var ett värdigt sätt att sätta punkt i en musikalisk berättelse vars storhet vi ännu inte kan se klart. Arvet från TLK lever vidare.

***

OBS! BONUS! GOD BLESS U TUBENThe Latin Kings – Musikbyrån 2000 Dokumentär

Nov 222011
 

TEAM PANINI vs Cloos & Pasi – Young Geldwolf

The homie Lil Panini sent this one over (he raps first), made in homage to his blood brother’s newborn baby.

Lush beat with a side order of hella #based raps.

God bless the child, may he grow to a great man and a leader…

Passa även på att kolla in crewets mixtape… Eigen Makelij Volume 3. Det är bra skit. Belgien är inte på Sveriges nivå, men det är varierat och välgjort tape. Du vet att jag aldrig skulle ljuga för dig.

Nov 222011
 

I know the lord could have taken me away, I’m blessed to be alive, thankful I’m awake… I’m just happy to be here.

Vaknade och ville höra den här på repeat. En av 2000-talets bästa raplåtar; två perfekta verser, ett Burn One-beat som jag aldrig tröttnar på, känslan i Litos röst och sättet som han släpigt låter varje ord ta sin tid från sina lungor till tapet…

“Backstage behind them curtains, thinking just the other day I had my nine squirting… Popping pills ’cause my mind hurting, deep down want to be a divine person… Live how my granny want me to, get out the streets…

På en sådan nivå att att man blir lite besviken när få andra låtar når lika högt – även fall man knappast kan klaga på katalogen. Här är två till favoriter.

Starlito – Lil Boosie Out (OFFICIAL MUSIC VIDEO)

Stepbrothers (Don Trip & Starlito) – Life (OFFICIAL MUSIC VIDEO)

Nov 222011
 

Det här låter så bra att man kan få för sig att Basgränd är Lootpack och O.P. är Return Of Tha Loop Digga… med huvudet någonstans mellan Philemon Arthur And The Dung och Freestyle Fellowship.

Tapet låter väldigt kort, men om ska tro hans raps så är O.P. endast precis myndig.

Ergo, det kommer mera… men redan nu konstaterar vi att det redan maximalt utswaggade svenska rapåret 2011 just blev lite bättre.

OBS! BONUS BLOOPERS!

OBS!! Tack vare @JuiceManeHugos starka stockholmskunskaper vet jag nu att Basgränd, förutom en state of mind, även är en verklig, geografisk plats! OMG!!!

Nov 172011
 

Här är något som vi på Brytburken tycks ha missat trots våran förkärlek till rapp på svenska från Göteborg. Ivo från den klassiska Göteborgsgruppen X.O + Adoo som jag nämnde tidigare i år, men han är säkert mer välkänd för sin låt Fuck Polisen  med Allyawan och Lil Star..

Min Stil är enligt utube lite mer än ett år gammal, men låter lika benhårt och klassiskt som allt annat som kommer ute ifrån 424.

http://www.youtube.com/watch?v=9BuJN9aMOCU&feature=related

Nov 162011
 

Satt just och surfade lite allmänt och stöter av en slump på en ny låt av Robert “The King Of Rnb” Kelly. Då mina senaste månaders R Kelly hysteri har drivit många människors vett till skogs kom detta som en skänk från ovan..

För er som minns så cirkulerade denna video med R Kelly i sommras när han precis blivit utskriven från sin halsoperation.

I början av denna veckan fick jag frågan av min bror @brytburken vilka jag ansåg var årets låtar var. Mitt svar var att året inte är slut ännu.. Men när de kommer till RnB delen ligger Shut Up just nu högst på listan. Vi får helt enkelt be till gud att Robert väsignar oss med en ny skiva snarast. Låten handlar om att hatare skall hålla käft. Robert jag håller med.. Ladda ner låten här.

Nov 162011
 

Based-artisten Keyboard Kid har producerat Lil B-klassiker som Walk The World och I Hate Myself, välsignat Main Attrakionz med ett sublimt beat för 808s & Dark Grapes II, släppt några märkligt oengagerande beat-tapes och två nyskapande tapes med ja, ganska briljant lo-fi-sprakande rymdrap. Nu är hans första video här.

Keyboard Kid borde rappa mer. Hans rader är simpla men spaced out, fyllda med enkla, effektivt målande metaforer, och med fötter är stadigt planterade i sina stomping grounds of Seattle.

Han har utvecklats snabbt under det senaste året och det ska bli mycket intressant att se var han befinner sig om ännu ett år.

Switch to our mobile site