May 212010
 

Såg att Svante Tidholm har gjort en dokumentär. Har inte sett den. Du kanske har ännu mer tur, och vet inte vem jag pratar om. Låt mig i så fall plåga dig en stund, in the good name of driving hem några poänger.

Som ung tjänade Svante miljoner på IT-boomen. Han skrev tidernas mest substanslösa och hantverksmässigt omedvetna generationsroman (helt enkelt ett oredigerat snitt från hans epostkorrespondens). Han var med om att starta det livsstilsanarkistiska tryckerikollektivet Demonbox. En insändare klagar på medelklassinslagen på Arbetarens sistasida – gissningsvis syftar man på Svante, som ungefär svarar att klass inte spelar så stor roll; det viktiga är hur punk och anarki har makten att förändra våra liv. I den, öh, “civilisationskritiska” kalkondokumentären Surplus velar han runt och klagar på att han har mer pengar än han kan spendera (revolutionen kräver självfallet de fetgöddas gråtmilda självförnekelseritualer). För närvarande verkar han främst utleva sin mjölkmögliga tankeverksamhet på Arbetarens XX-blog.

Jag ogillar hans mediala närvaro lika mycket som jag uppskattar hans användbarhet som ideologiskt bollträ; som den medelmåttiga medelklassens obefogade självförtroende utmärkt exemplifierad.

Both his parents are writers, and his brother is a journalist at a Swedish morning paper (DN), but Svante doesn’t think his family is his reason for writing. “My parents have never demanded me to write. I grew up in a family where creativity was something natural. It then becomes something common, and not at all anything special as in a family where no-one writes.”

Detta kan förklara varför han fortsätter, när han uppenbarligen inte har nåt viktigt att säga, och dessutom gör det så illa. Medelklassen vill stå i centrum, även när man inte har nåt att komma med. Man vill förklara världen, även när man förstår lite om hur den fungerar. Kort sagt: man tror man är så jävla viktig, utan egentlig anledning. Det handlar om det symboliska kapital som Pierre Bourdieu skrev om; att man är välartikulerad och har ett visst mått av självförtroende, vilket är viktigt för att överhuvudtaget våga formulera egna, oppositionella tankar. Detta kapital försökte man i arbetarrörelsens Sverige som bekant erövra genom bl a ABF, studiecirklar och föreningslivet. Men att socialdemokraternas medlemsantal har gått ner till en tiondel på trettio år är ganska talande för situationen. Folkbildningsprojektet, som skulle lära oss att föra vår talan och tro på vår egna intellektuella förmåga, är i fritt fall. Arbetarklassens ordkarga levnadssätt och genomgående låga självförtroende kommer med all sannolikhet att bestå.

Detta förhållande förklarar delvis varför det är en sådan plåga att läsa en slumpmässigt utvald diktsamling på biblioteket och varför det är så många skribenter i Nöjesguiden (eller bland journalistkåren i stort) med skitförnäma efternamn. Detta tema dyker också upp i Fienden, Renzo Aneröds tredje del i sin trilogi om subkulturer och våld bland ungdomar uppväxta i det sönderfallande folkhemmet. Det handlar om nazis och AFA den här gången. Visst, Aneröd kör på med lika illa konstruerade intriger och dialoger som förut, men även ifall hans karaktärers (eller väldigt genomskinligt hans egna) resonemang knappast bör tas som rekommenderade politiska program så är de som vanligt utmärkt diskussionsunderlag. Författaren är säkert nöjd så. Inget tekniskt delikatessarbete, men hundra procent angelägenhet. (Det är också som diskussionsunderlag som Teatermaskinen hittar sitt kanske mest radikala uttryck.)

Särskilt intressant är Aneröds skildring av hur medelklassen i den antifascistiska kampen ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen; anarkokommunisten Antonios tankar kring nya strategier för att bryta fascismens splittrande effekt på arbetarklassen (javisst, man ska slå dom på käften och jaga bort dom från gatorna, men då majoriteten av Sveriges blöjnazis är arbetarklass ska man även försöka kommunicera med dom – vilket kan löna sig i det långa loppet… och terror mot nazisters familjer kanske inte är den bästa vägen att gå?); hur högerregeringen under krisen i början av 90-talet använde invandringen både för att splittra arbetarklassen och införa lönedumping – och för att framställa sig själva som ädla humanister; hur det kulturella kapital som vi nämnde förut ofta får medelklassmänniskor att agera som självutnämnda ledare inom vänstern – när de egentligen ser rörelsen som nån slags gatukreddgivande utflykt innan de gör riktig karriär – och mycket annat som förtjänar ett eget inlägg. Det kan också nämnas att bokens absoluta höjdpunkt är en hjärtligare totalsågning av Promoe än vad jag någonsin skulle vara mäktig.

Låt oss runda av med ett relevant citat från Skumrask angående den potentiella makten hos ny mediateknologi:

Frågan är bara hur vi sprider den här möjligheterna till så många som möjligt. Det intressanta är inte i första hand vilka som använder ny tekologi, sociala medier och nya informationskanaler. Frågan är hur de används.

Efter att ha jobbat med kultur och ungdomar under många år och i vitt skilda delar av samhället har jag konstaterat en sak. Unga från medelklassen (i brist på bättre benämning) ser sig själva som både konsumenter och producenter, medan unga från arbetarklassen ofta ser sig själva uteslutande som konsumenter och använder exempelvis nätet uteslutande för konsumtion.

Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.

Att se Svante Tidholms film måste vara plågsamt, på flera nivåer. Caroline Ringskog Ferrada-Noli lät så här nöjd i Nöjesguiden:

Försöker hålla tungan rätt i mun här för att inte raljera. Vet själv hur mycket arbete som ligger bakom att producera ett livsverk, som jag faktiskt tror att det här är. Resultatet är ändå inte noggrant. Slarvigast är den inbjudande ytan av feministisk analys som inte hämtas upp nånstans i filmen.

Svante Tidholm undrar varför män vill köpa horor. Hans gestaltade slutsats är för att det är synd om männen, att de egentligen bara vill ha kärlek. Det låter ju som att han är intresserad av mansrollen, dennes del i patriarkatet. Det är han inte. Han är bara intresserad av mannen.

Och det är väl okej, man kan inte recensera genre. Det flesta filmer handlar om studier av mannen, från Die Hard till Superbad. Direkt sårande är dock hur han illustrerar detta genom att åka till norra Europas största horhus utan att bry sig om hororna. Det är konstärligt ytligt. Han objektifierar kvinnorna, som vilken kund som helst. Inga frågor om orsak och verkan. Inte ens i skarpt läge, när han intervjuar en högt uppsatt på Pascha, frågar han om den moraliska smärtpunkten i systematisk och ekonomisk förnedring, utan om denne skulle tänka sig att prostituera sig.

Det är underligt att någon lyckas vara på ett så vibrerande ställe och inte komma åt en nerv. Han intervjuar bara män. Förutom en kvinna han följer som inte heller lyckas vittna om något berörande. De bara hänger. Filmen drar sig inte för att reproducera porrfilmsinspelningar. Man vill gärna tro att det är kritiskt, avslöjande. Det är det inte. Kvinnorna avhumaniseras nästan ännu mer genom att bara filma deras kroppar när de blir gruppvåldtäktpåsatta.

Jag önskar att detta hade en annan dimension, åt Houllebeque-hållet. Att det fanns en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen. Men inte det heller. Ett flertal gånger säger Tidholm att han aldrig skulle köpa sex. Är det ett slags moraliserande? Är det fel att köpa sex? Att sälja sex? Frågan är för mig ointressant.

Tidholm säger sig vara intresserad av mansrollen. Han gullar med den, på en bordell utan att undersöka kvinnornas situation. När han efter en filmvisning i Malmö menar att våldtäkt handlar om sex snarare än makt, har jag inget förtroende kvar.

Det såg så bra ut från håll. Men det var bara en fortsättning på rådande ordning trots Atmos kredd och potential i en ny kulturs tidevarv.

Brand har liknande klagomål. Jag kan nog inte hålla med om allt dom säger, men följande är allt lite komiskt:

Kanske hade ett erkännande av deen homosocialitet som filmaren själv är bärare av lyft Svante Tidholms film och visat på hur stark maktordningen är. De självreflekterande inslagen i filmen framhåller istället hur känslosam, jämställd och djuptänkande han själv är.

Fredrik Strage gillar den. Men han är likt Tidholm liberal och skulle själv antagligen stå lika handfallen inför ämnet. Det verkar som om Tidholms världsförståelse handlar mer om avundsjuka och dåligt samvete än om kroppsliga drifter och ekonomiska realiteter. Jag skjuter från höften: hans skuldkänslor kanske kommer mindre från hans könstillhörighet än från hans status som priveligerad medelklassunge (världssamvetet brukar som bekant bränna starkare i dom eftersom man har så lite att klaga på i sin egen värld)? För att återvända till Ringskog Ferrada-Noli – hur skulle exempelvis Houllebeque resonerat? Vart kommer man i det här fallet med en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen? Varför köper män sex? Visst finns det de som vill ha närhet och gråta ut. Men andra vill bara spruta. Och andra vill festa och ha kul med grabbarna, och väljer då horhuset. Ja, det finns många anledningar till att prostitution är världens äldsta yrke.

Man kan tänka sig att Tidholms bakgrund på en syndikalistisk tidning hade färgat av sig såpass att han istället för att skåda jävligt långt in i det manliga navelluddet kunde lyfta fram arbetarperspektivet: att sälja sex är ännu ett sätt att sälja sin arbetskraft. Visst skulle säkert prostitutionen minska, eller möjligen i det närmaste försvinna, om vi hade ett bättre samhälle och en bättre relation till sex och det motsatta könet. Men i dagsläget kan man koncentrera sig på två saker. För det första – och detta är jag långt ifrån hundra på – att precis som med droger hålla ekonomin kring sex laglig, och alltså någorlunda i dagsljuset, där verksamheten åtminstone går att diskutera (skulle prostitutionen kanske se finare ut i Sverige än i den svettiga tyska skyskrapan från Svantes film?). Att sexköpen skulle öka vid en eventuell legalisering är inte givet, utan beror på diskussionen som samhället kommer att föra. För det andra måste hororna få ett bättre liv. De måste organisera sig för bättre villkor (och därmed även en chans att komma ur sin situation) – precis som alla andra som horar ut sig i kapitalismen.

För att avsluta: Hur göra en bättre film än Som en pascha? Ingen aning. Jag skiter i, och är ärligt talat mer intresserad av Svante Tidholm som arketyp än av hans eventuella verk. Mitt råd till honom handlar varken om prostitution eller filmskapande. Gå till närmsta arbetsförmedling och ta första skitjobb de erbjuder. Då slipper nån annan göra det. Låt sen din mediala närvaro sjunka. Ner till noll. Till det att glömskan och tystnaden råder.

May 132010
 

Ni kan säga att vi är knas och förstör den här stan,
men ni kan aldrig säga att ni såg oss som barn.

Jag lyssnar på läcket från Kartellens kommande släpp varje dag. Skivan kommer att bli helt sinnessjuk. Speciellt med Masse, en av världens bästa producenter, i studion. (Intressant att se honom gräva runt i Sydamerika och i utkanterna av 50 Cents imperium; är det någon från Sverige som kan slå stort internationellt så är det han.)

Det finns mycket att citera. Men speciellt en bit har jag hängt upp mig på, ungefär vid 3:30.

Så om vi och våra texter är helt ute och cyklar,
varför byggs fängelser fortare än kyrkor?

Det är tekniskt snyggt. Sebbe använder ett gammalt uttryck i ett nytt sammanhang. En av de trevliga grejerna med svensk rap är att man tar vara på gamla språkskatter och levandegör dom. Sen rimmar han cyklar med kyrkor. Alla vet att det är snyggt med rim som nästan inte rimmar.

I Sverige byggs det fängelser. På Kriminalvårdens hemsida kan man läsa att ett “20-tal nya anstalter byggdes under 1980-talet. Just nu byggs nya anstalter, eftersom antalet fängelsedömda har ökat.” Kom då ihåg att ökningen har sin grund i en politisk vilja. Det är inte svårt att se att den kriminella världens förhårdande har allt att göra med ett hårdare samhällsklimat – som har sin grund i nedskärningarna och en kapsejsad integration. (När jag talar om integrationen menar jag inte bara av invandrarna; socialt utslagna som missbrukare, hemlösa och arbetslösa har mycket svårare att komma in i ett samhälle dominerat av ekonomisk knapphet och söndertrasad välfärd, ett samhälle där man inte får nån andra, tredje eller fjärde chans.)

I Sverige byggs det fängelser. Precis som i USA, där det under de senaste decennierna har skett en monstruös tillväxt (här kan vi se att antalet intagna mer eller mindre har fembubblats sedan andra världskriget), sker byggandet egentligen inte som en reaktion på ökad brottslighet; den ökade brottsligheten kommer snarare som en reaktion på den politik som förs. Men det finns skillnader.

På andra sidan Atlanten har ett fåtal företag tjänat väldigt mycket på att spärra in fler och fler människor. Då våldsbrottsligheten hade minskat efter andra världskriget möjliggjordes fängelsetillväxten av nya hårda lagar som inriktade sig på mindre knarkbrott och liknande. Three strikes fyllde fängelserna med miljontals människor som snarast var socialt utslagna än asociala brottslingar (alltså skyldiga till mord, våldtäkt, osv). Om man undrar varför USA ibland framstår som så fucked up kan man börja med att kika på den här utvecklingen. Härur kommer mycket av den sociala rädslan och underordningen i det landet, misstänker jag.

Fängelserna i Sverige växer på ett annat sätt. Man bygger superbunkrar för att låsa in det nya superbuset. Som Kartellen själva har påpekat på sin blogg så har det att göra med politisk propaganda. Karriärkåta politiker försöker behålla makten med PR-knep. Snygga soundbites bestämmer deras agenda. Man ska stoppa den organiserade kriminaliteten. Det enda de har att komma med är dessa svartvita berättelser om politisk godhet och kriminell ondska. Som för övrigt är helt tagna ur luften. I Sverige existerar det ingen organiserad kriminalitet.

Det är något konstigt med liberalernas ståkuk för tunga brott. Nolltolerans och hårda straff är ett säkert recept för ett allt mer ofritt samhälle. Den kriminella förhårdningen i Sverige är inte skapat av några kriminella gäng, men av politiker. Politikerna monterade ner välfärden och lämnade det sociala arbetet åt gatan. Kanske kommer det fram tillräckligt med förhärdade kriminella ur förortens nästa generation för att fylla deras bunkrar?

Här i Brasilien verkar utvecklingen vara motsatsen. Fängelserna sköts av staten och man vägrar lägga en centavo extra på behandling och sånt. Därför byggs det inte mycket nytt. Cellerna är så fulla att fångarna står upp och sover. Man får vänta i timmar för att pissa på morgonen. Kyrkor är däremot big business. Evangelisterna är minst lika starka som i USA, och på varje gathörn öppnas det konkurrerande församlingar. Det handlar inte om vanliga kyrkor. När man ser de enorma salongerna och köerna som ringlar sig runt kvarteret förs tankarna till en rock-show. Men lyssnar man närmare på skriken inifrån så fattar man att det snarare handlar om djävulsutdrivning och reaktionär uppvigling.

Det en kompis tydligast kommer ihåg från ett sådant möte var klumpen i magen när han inte kunde lägga mer i kollekten. Han är inte kristen men mådde dåligt för att han inte kunde skänka mer pengar. Masspsykos. Goebbels skulle varit stolt över dessa välregisserade spektakel. Det går även att köpa hus i himlen. Man betalar alltså som för ett vanligt hus och får flytta in när man dör. Och de  kandiderar till den politiska makten. Och man marscherar på gatorna och skriker sina slagord.

Vi kanske ska vara glada att det inte byggs mer kyrkor i Sverige. Scientologcentret mellan Malmö och Lund räcker. Vi bör hålla ett öga på dom. Men framförallt bör vi vara uppmärksamma på utvecklingen i svenska fängelser.

1968 var Michel Foucault med om att bilda Prison Information Group, som var tänkt att hjälpa fångar diskutera sin situation som fångar. I Sverige finns Kåkbladet sedan 1999, men det vore intressant att se mer djupgående analyser. Det behövs för att vi ska ha en aning om vart vi är på väg.

De fyra raderna efteråt är otroligt  råa och sanna.

Och våra politiker dom skrattar och skålar
medan ungarna i förorten trampar på nålar.
Slavar åt satan, fast utan galler.
Här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.

Att arbeta med kontraster är starkt och effektfullt. Som i Immortal Techniques Bin Ladin: “The system’s filled with fake christians, fake politicians / Look at their mansions, and look at the conditions you live in“. Så jävla sant. Missbruket ökar, politiker bryr sig mindre och mindre.

Den tredje raden är en träffande beskrivning av Sverige. Här är man till synes fri, men försöker man förändra situationen märks det att att man inte behöver vara bakom murarna för att vara en fånge. Fast utan galler. Jag kommer ännu en gång att tänka på hur William S. Burroughs för runt femtio år sedan beskrev de skandinaviska socialdemokratierna som kontrollsystem långt mer förfinade än stalinismen. Polisen känner sig jättehemma i invånarnas huvuden här. Det ännu mer bittra är att detta stannar kvar även när välfärden monteras ner. Kontrollinstanserna behålls, tryggheten slängs ut. Hyperkapitalismens frihet är när jag tänker efter jävligt tunt utsmetad.

I sitt ständiga refererande liknar rap hypertext. Öppningsraden i Vilsna Själar påminner oss om den avslutande låten på Mitt Kvarter. I refrängen scratchar DJ Salla in mer Dogge-citat. Det är respektfullt och väldigt passande. Kartellen är det bästa som hänt Sverige sedan TLK. Och det är mycket av Dogge i Sebbes texter och tilltal.

På den fjärde raden refererar Sebbe till mästerverket från det senaste mixtapet. På ett ögonblick spelas historien om den lovande fotbollsspelaren som det gick snett för upp igen, innan han fortsätter på nästa rad. Det är ett smart och känslomässigt väldigt rikt sätt att berätta med redan befintligt material (vilket de flesta bra rappare använder, vare sig det handlar om sina egna eller andras låtar.

Kanske låter Dogge och Sebbe klichémässiga. Det gör det också oftast när man talar om starka, grundläggande människokänslor. Smärta. Frustration. Saknad. Sånt är svårt att leverera snirkligt. Om en polare dör så talar man knappast om det med flerstaviga rim. När hela världen är emot en känns det bättre att lyssna på Only God Can Judge Me än 6 Miljoner Sätt Att Döda En Älg. Terapi saknar ofta återhållsamhet och hög stilistisk medvetenhet. Lord Knows. All That I Got Iz You. Sånt kan avfärdas som “kommersiellt”, när populärt är det rätta ordet. Och den som är rädd för det populära förlorar dubbelt, trippelt, jag vet inte hur mycket – han förlorar hela världen.

May 112010
 

Läste precis det här på Facebook.

Bojkotta The Show på Berns! Labyrint har redan hoppat av!

Men läs noga nu, det här är ingen hat.
Men en linje måste dras i sanden. Vilka artister kommer uppträda på Berns kontra vilka kommer att behålla sin integritet och visa solidaritet för Stockholms papperslösa grupp och visa ALLA att Berns inte kommer undan med vilken skit som helst.
Till arrangören: Byt lokal, för Berns kommer att blockeras denna kväll!
Mer info: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/Utvidgade-blockader-av-Berns

Ännu mer respekt till Labyrint. Ni vet redan att Aki är en av Sveriges tre bästa rappare, och Jacco är kungen av hooks.

Får se hur de andra akterna ställer sig…

May 112010
 

The poster below hung framed on my bedroom wall during my entire childhood. It was my father’s, who got it from  somewhere deep in the networks of comics fandom.

The stories that Frank Frazetta illustrated, most famously Conan, might not have been the most brilliant… but his powerful drawings fed your mind. Remember the scene in Style Wars where the graffiti dudes see a movie poster of him in the street and just start bugging out? His shit was mindblowing… and he stands along Will Eisner, Burne Hogarth and Robert Crumb as the greatest of American comic artists.

I found a documentary about him here… I’m going in…

May 072010
 

MOLEKYLER #1 är klart nu. Ett fanzine. Eller ett häfte. En textsamling som pendlar mellan random mode och att bindas samman av en röd tråd. En slags lo-fi essäsamling. Whatever.

Jag har alltid velat göra något liknande. Papper läses annorlunda än skärmar. En fysisk kopia är fortfarande något speciellt. En artifakt. Folk ger pappershäften mångdubbel uppmärksamhet, och de läses på toa, på bussen, på stranden, och glöms gärna kvar hos kompisar, som glömmer kvar dom hos andra kompisar. Färdvägarna är annorlunda. Dom dröjer kvar. Bloggar kan upphovsmannen radera enkelt och snabbt. Läsaren måste göra valet att göra av sig med en bok; ge bort den, slänga den, bränna upp den, lagra den.

Hur böcker dröjer sig kvar är intressant. Ett egetkopierat häfte håller längre än de flesta av dagens nytryckta böcker. Men vad händer med auran, boken och fanzinet som artefakt, när man själv kan enkelt göra en egen kopia?

Du kan ladda hem MOLEKYLER #1 för att läsa på skärmen här, och för att skriva ut (om du har en skrivare som skriver på båda sidorna av pappret kan du vanligtvis köra ut allt på en gång, annars skriver du ut de udda sidorna, vänder på utskrifterna, stoppar in dom i skrivaren igen och kör ut de jämna sidorna) här. Har du Adobe Indesign kan du hjälpa mig att göra en snyggare kopia. Om du är i Malmö kan du köpa ett exemplar på Rundgång eller Amalthea Bokkafé (filerna du får härifrån innehåller dock mindre stavfel).

Tänk på Meteorer, Horace Engdals aforismsamling från några år sedan. Tänk på den ständige sekreteraren i sin skrivarlya och hur tankepilarna landar i hans huvud – direkt från himlavalvet. Vi vill uppgörelsen med genikulten. Vi vill det molekylära tänkandet. Jag-upplösningen. Den distibuerade hjärnan. Kollektiv litteratur. Föraktade genrer. Kommentarfältet. Att likt Vilhelm Ekelund se litteraturhistorien som en brevväxling. Fan- och populärkultur. Antropofagism.

Tänk på MOLEKYLER #1 som ett mixtape. Det mesta har varit klart länge. De bästa delarna har jag inte gjort själv, alltså ungefär som när G-Unit rappar över Wu-Tang. Ett textuellt street album, hittills kallat MOLEKYLER #2, har påbörjats.

May 072010
 

It’s hard to put the finger on what’s been missing in the sound coming out of New York the last years. Of course, the scene has stagnated creatively more and more, ever since the peak in the nineties. Everybody’s emulating Premier, Just Blaze, Jay-Z, Biggie, adding nothing. Look at this single from one of the city’s most trustworthy hardcore representatives. Or let one of the original architects speak:

(…) first of all, music’s gotten mad stale. It’s gotten, everything has become a regurgitaion of something else. Hip hop has just taken records… now hip hop is taking records from the ‘80s and looping records and just putting their spin on it. The only records that are pretty interesting are some of the down south records. But they get monotonous after a while.

But if we look at the releases that’s been really, really, really worthwhile… like Blaq Poet, Cormega, and now, Roc Marciano… it’s still the same formula. Nothing new. Except they’re still hungry. Still getting better. And they’re not hating on the south. (Remember: Cormega recorded with Lil Wayne two decades past.)

Now, let the man whose album I’m reviewing have the last word:

A lotta cats on the underground don’t really dig mainstream cats – I ain’t mad at them niggas! I feel like some of them niggas are talented, man. Just doin’ different styles of music. Word up. I fuck with some southern niggas too! I fuck with Jeezy and cats like that. I fuck around with that stuff. I like that street shit. Some people don’t understand street culture – some music ain’t about just hip-hop – some music is just some street shit, and you gotta respect it for what it is. People in the hood connecting with it, ‘cos there’s something there. (…)

Does traveling to different cities open your ears to different sounds?

To be honest – no. I like what I like, so nobodies really changing my mind. I’m stubborn as it, I’m doin’ what I want to do. My shit is my shit. If you listen to my album – who else got that? You can’t get that from nobody but me! That’s my shit and I’m stayin’ on my shit. I’ll fuck with other people on collaborations, but my music? I’m at a point right now, I want to hone it and get better and better at it. I don’t want to start rapping over techno beats and be like, ‘Oh yeah, I’m experimenting’ Fuck experimenting, man! Do what you do and get better at what you do.

Exactly. No one’s perfected rap yet.

It’s a constant learning experience. People say, ‘I don’t wanna do that, I did that in the past’. Well, you could do it – do it better!

Switch to our mobile site