Feb 272012
 

Chavs – The Demonization of the Working Class (s. 27) konstaterar Owen Jones att endast en handfull av alla brittiska journalister  har arbetarbakgrund. Över hälften av dem har gått på privatskola, att jämföra med en fjortondel av hela landets befolkning.

En chefredaktör han talar med gissar att medianinkomsten är runt £ 81,000. Den ligger egentligen på £ 21,000.

Hur ser det ut i Sverige?

När klyftorna ökar blir klassresor svårare att fullborda. I medelklassyrken hittar vi medelklasskids, och beskrivningen av världen blir därefter.

Det man inte känner till – förorterna, småstäderna, glesbygden, arbetarklassmiljöer i stort – exotiseras och demoniseras. Att termen white trash blivit vanligare på senare har att göra med detta, liksom en rad andra fenomen.

För några veckor sedan läste jag en undersökning över vilka partier svenska journalister röstar på, men jag tror att klassbakgrund skulle säga mer om deras verklighetsuppfattning. Parlamenterande är, när man tänker efter, trots allt inte mycket mer än en piss i det politiska havet.

Feb 232012
 

“That said, the low status accorded to many non-industrial jobs can be grossly unfair. Part of the problem is that we have developed a distaste for socially useful but poorly paid jobs. This is a spin-off from the new religion of meritocracy, where one’s rank in the social hierarchy is supposedly determined on merit. The problem lies in how to define ‘merit’. The New Economics Foundation (NEF) think-tank published a report in 2009 comparing the social value of different occupations. Hospital cleaners are generally on the minimum wage. However, NEF calculated that – taking into account the fact that they maintain standards of hygiene and contribute to wider health outcomes – they generated over £10 in social value for every £1 they were paid.

Waste recycling workers are another example. They fulfill all sorts of functions, like preventing waste and promoting recycling, as well as re-using goods and keeping down carbon emissions. The NEF model estimated that, for every £1 spent on their wages, another £12 was generated. But when the think-tank applied the same model to City bankers – taking into account the damaging effects of the City’s financial activities – they estimated that for every £1 they were paid, £7 of social value was destroyed.”

(p. 159, Owen Jones: Chavs – The Demonization of the Working Class)

Feb 172012
 

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/36948716" iframe="true" /]

Efter flera månaders plankning föll jag för medias skräckprogaganda och köpte ett busskort. Då hade kuksugarna höjt skiten till 790 kronor vilket innebar att dom inte bara fuckade med min ekonomi utan även med min punchline!

Så när jag säger sänk månadskortet med 24 kronor så får ni ha i åtanke att det kostade 690 kr då.

Ett försmak från kommande fullängdaren Botkyrka Funk.

Stockholmssyndromet är så jävla hiphop. På bästa sätt.

De gör orginell och satans funky rap som låter extremt mycket här-och-nu. Både produktions- och rapmässigt kickar de stilar som vi andra kickar bussdörrar när den där sura jävla chauffören kör vidare trots att han såg att man sprungit som en hund för att hinna med.

Och de kickar helt obesvärat klina konceptlåtar, här om kollektivtrafikskaoset.

När Starvin Mar säger att “staten skänker miljonbelopp… som säkert går till SL:s privata fester med horor och koks” låter det lite nojigt men är nog en hyfsat precis analys av den rådande situationen.

Apr 212011
 

Kulturpolis – alltså en polismyndighet som bekämpar en specifik kulturyttring – hör hemma i totalitära samhällen. Varför har då Sverige en tradition av sådant?

På 90- och 00-talet trakasserade Rejvkommisionen (fucking allergisk mot Alexander Bard, men kan hålla med honom att “Sverige måste växa upp”) rave- och reggae-entusiaster i en blind och direkt kontraproduktiv jakt på narkotika.

På senaste har polisen upprepade gånger saboterat för svensk hiphop. På Twitter sammanfattar The Salazar Brothers (som grundare av The Latin Kings och producent för bl. a. Kartellen, Ayla och Mohammed Ali det närmsta man kommer en institution i svensk hiphop):

“Svenska hip hop gruppen LABYRINT har fått flera live spelningar inställda för att komunpolitiker och polisen ringt arrangörer. VARFÖR?”

“VARFÖR VILL POLITIKERNA & POLISEN TYSTA SVENSK HIP HOP????”

“Det är fler grupper än Labyrint som blivit avbokade efter påtryckningar från politiker och Polis men folk vill inte snacka om det av rädsla.”

“Politiker tillsammans med polisen har stoppat flera av Labyrints spelningar runt om i landet…Växjö, Värnamo..mfl.. VARFÖR???”

“Varför är det bara OSIGNADE hip hop artister som har åsikter om rasism, polisbrutalitet,diskriminering och SD? vad hände med POPVÄNSTERN?”

“Skärholmens statsledning sa nyligen nej till ungdomars förfrågan att låta Carlito, Labyrint och Stor få spela och hotade dra in budget”

“Polisen kontaktade Martin Mutumba då han skulle fira sm guld 2lax10 i Rinkeby och sa att Carlito, Labyrint och Kartellen inte fick uppträda.”

Skillnaden mot rejvkommisionen är att insatserna idag känns mer cyniska. I ett klimat där politiska partier helt har tömts på innehåll och det Bonnier-monopoliserade medielandskapet ytterligare utarmas av osäkra arbetsförhållanden är hiphop den mäktigaste av de röster som kan erbjuda alternativa världsbilder.

Kartellen, den grupp som med störst kraft angripit samhällets högervridning, har vid flera tillfällen beklagat sig över att polisens behandling av dem. Deras strävan att trycka tillbaks dessa musiker – de flesta före detta kriminella om jag förstått saken rätt – i sitt gamla liv känns gränslöst cyniskt, och verkar handla mer om en personlig vendetta än om vanligt polisarbete. I en intervju med Kingsize förklarar Sebbe (gruppens – och Sveriges! – främste rappare):

“Vi kunde inte gå fem meter utan att de var där och de gick runt till dörrvakterna på krogen och sa åt dem att ringa direkt om vi dök upp så skulle de komma och plocka in oss. De tog in oss till stationen och hotade med stryk, du vet. Min tjej var i nionde månaden då och de kom in till oss i vår lägenhet med dragna vapen framför henne. Sen blev jag misstänkt för ett värderån. Först var jag misstänkt för att ha begått det ensam men ändå så handlade allt i förhören mer om Kartellen, och alla som blev inplockade blev mer förhörda om sin roll i Kartellen än något annat. Nu är jag till och med gängstämplad av kriminalvården och det betyder att de kan fucka mig på ännu fler sätt. Men jag är inte med i något gäng, jag är medlem i en musikgrupp.”


Om inte Dogge Doggelito hade gott loss över den där arabfunken på TLK:s Krossa Rasismen och samtidigt vänt in-och-ut på min elva-tolvåriga hjärna är det tveksamt om jag överhuvudtaget hade intresserat mig för polititk och såna grejer. Det känns mörkt att spekulera i vad polisens kulturkrig mot svensk hiphop kommer ge för konsekvenser i framtiden.

Oct 042010
 

Precis som med Mona Sahlin här i Sverige så har media hatat fett på Dilma. Hon sägs sakna karisma och politisk erfarenhet, och man har tuggat om gamla “skandaler” gång efter annan (känns kanske bekant?). Antagligen är kombinationen kvinna och socialdemokrat svår att svälja, för journalister både här och där.

Brasilien har rykte som någon slags antifeministiskt utopi. Männen arbetar medan kvinnorna pendlar mellan sängen och köket, och brasiliansk bikinivaxning ligger endast ett litet snäpp över afrikansk könsstympning. Ändå upplever jag, men framförallt min fru, att kvinnor på flera plan behandlas med mer respekt där än här. Svensk jämställdhet är i mycket en propagandalögn.

Nu är man nu på väg att rösta fram en kvinna som sin ledare, trots medias hatkampanjer. Det är mer än vad USA och Sverige kan skryta med. Brytburken gillar att en mineira och före detta militant, som före ministerposter organiserade väpnad kamp mot militärdiktatuern och torterades i dess fängelsehålor, nu är på väg att bli världens mäktigaste kvinna. Vem kan hata på det?

Oct 042010
 

Om Brasilien hade haft ett valsystem liknande vårat så hade arbetarpartiet och de gröna nu bildat koallitionsregering – med nära två tredjedelar av rösterna.

Dilma från Partido dos Trabalhadores fick dock inte de mellan 50 och 51 procent av rösterna som de senaste opinionsundersökningarna hade visat på, men strax under 47 vilket inte är det majoritetsresultat som krävs. Nu blir det en andra omgång där valet står mellan henne och högerpartiet PSDB:s kandidat José Serra.

I staten São Paulo, Brasiliens ekonomiska och industriella center med över 40 miljoner invånare, tog PSDB förga överraskande hem spelet. Och i staten Rio De Janeiro vann mittenpartiet PMDB. Vi noterar även att endast fem kandidater fick mer röster för federala Chamber Of Deputies i staden Rio De Janeiro än den före detta fotbollsmagikern och svenskdödaren Romario, som kandiderade till för socialdemokratiska partiet PSB.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=35apJLfaYYg&hl=en&fs=1&]

Valdeltagandet var som vanligt högt, över 80%, vilket inte är så märkligt då Brasilien har obligatorisk rösträtt – stannar du hemma så får du böta (ingen större summa, men ändå).

Oct 022010
 

Imorgon är det presidentval i Brasilien. I Sverige har man de senaste åren bara haft anledning att deppa, men på andra sidan klotet verkar saker faktiskt rulla i rätt riktning. Dags att fira en smula. Öppna en iskall och häll upp till alla vännerna i sådana där små glas som man föredrar i Brasilien. Pumpa Tim Maia tills grannarna klagar. Säg åt dom att bete sig som folk, “ta ett glas du med - it’s celebration, bitches“.

Då loppet inte har varit lika jämnt som i det svenska valet har jag inte heller följt det som besatt. Sedan ett tag tillbaka har Dilma från PT, det socialdemokratiska regeringspartiet (Lula har suttit två säsonger nu, och jag har varit lite oroligt för att partiet skulle ha svårt att skaka fram en vettig kandidat), legat på nära hälften av rösterna – följt av högeralternativet på runt 25 och de grönas kandidat på runt 10 procent.

Det ser alltså ut som att regeringen fortsätter med sitt omfattande progressiva arbete. Till skillnad från andra latinamerikaska vänsterbossar har det varit svårt att anklaga Lula för populism eller maktfylla (Gud vet att media har gjort sitt bästa). Sprungen ur fackföreningarna, med en knegarstart på Volvo-fabriken utanför São Paulo, är han en socialdemokrat av klassiskt snitt, med en starkt tro på representativ makt, parlamentariska processer, sociala reformer. Obama kanske är hälften svart, men Lula växte upp i extrem fattigdom, ofta utan mat på bordet – så vitt jag vet en världsunik klassresa. (Filmen om honom är dock en smetbomb, välgjord men helt och hållet typisk för den tandlösa, tillrättalagda, receptbaserade kultur som produceras för en utländsk marknad.)

Under PT-regeringen har 24 av Brasiliens 130 miljoner invånare lämnat den extrema fattigdomen, program mot hunger och ohälsa – bland annat det kontroversiella piratkopierandet av HIV-medicin - har nått framgångar, och man har visat hela världen vad en framsynt kulturpolitik kan innebära – men en rejäl satsning på utbildning har uteblivit.

Brasilien har fortfarande bland världens allra brantaste klassklyftor, vilket märks i det skolsystem som cementerar dem. Rika skickar sina barn till privata grundskolor, medan de vars föräldrar inte har råd med avgifterna, som ofta ligger en bit över en minimilön, går till kommunala skolor. Även om man är ambitös och har läshuvud är det svårt att lära sig där, i en problemfylld och kaotisk studiemiljö, med underkvalificerade lärare, enorma klasser, obefintliga resurser. Man kommer sedan att sakna kunskapen för de statliga universiteten, som är de bästa, mest prestigefyllda och svårast att komma in på. De rikas ungar är såklart bättre förberedda.

Med en grundlig reform av skolsystemet skulle den nertrampade underklassen lättare kunna resa sig, ekonomiskt och mentalt. Detta skulle även utmana korruptionen, det andra stora hindret för landets utveckling. En läskunnig (alfabetiseringen i Brasilien ligger på runt 50%) och välutbildad befolkning har lättare att ifrågasätta medias lögner. Politiker som har stulit av offentliga medel skulle inte omväljas lika lätt. I delstaten Alagoas har exempelvis ex-presidenten Fernando Collor chans att vinna guvenörspostenläs här om hur det gick till när han blev president.

In the 1980s, democracy returned to Brazil, but not to the media.  Even without the government pressure to censor or conform, Globo continued with the same ideological mindset under which it had been nurtured and developed.  The most famous case is the presidential election of 1989, where Globo essentially created Fernando Collor, and built him up to be the “sane, rational moderate” as contrasted with the “radical, dangerous” Lula.  To reinforce this narrative, the network went so far as to adjust the lighting at the presidential debate to cast Lula in dark (“scary”) shadows.  Beyond that, they even edited the broadcast in order to make Lula’s answers seem less coherent and more frightening.  All of this manipulation worked, and Collor was able to win by a margin of 53%-47%.

Utbildningsreformer är även nödvändiga för att den ekonomiska utvecklingen, som så här långt i mycket har baserats på billig arbetskraft och rika naturtillgångar, ska hålla i sig.

Brazil, the emerging economic giant of Latin America and the world 8th largest economy, has proved to experience a stable and increasing economic growth in the recent past. But it is still controversial to many people that whether this growth in Brazilian economy has translated into human development, that is whether a mere growth in GDP has helped progress in reducing poverty and income inequality, in improving education, health, and access of general people to opportunities to realize their human potentials.

Det finns även viktiga kulturella komponenter i underordningen, främst den reaktionära och pengatokiga evangeliska rörelsen, som utgör ett större hot nu när man allt mer söker politisk representation. Dessutom lider det mångkulturella Brasilien svårt av rasism, åtminstone strukturellt sett; en svart arbetare tjänar 41 % av vad en genomsnittlig vit arbetare tjänar, och det är ovanligt att se svarta representerade på högre poster.

Att få en ändring på allt detta kommer ta tid. Men att PT fortsätter vad de startat är åtminstone ett första steg på vägen. Möjligen kommer Dilma få under 50% i morgondagens val, vilket leder till en andra omgång mellan henne och högerkandidaten Serra den 30:e oktober. Att han skulle vinna där är dock ganska otroligt. Kanske är det dags att emigrera en gång för alla nu.

Sep 222010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jz3kX4X9KvQ&hl=en&fs=1&]

http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/20/arbetarr-relsen-m-ste-l-ra-av-danmark-f-r-att-hantera-sd

https://docs.google.com/fileview?id=0B991dAEzCRCRMzkyYTc2MTktNDcyMC00OWY1LWI5NjctYzBjM2MwZTBhZGIz&hl=en

https://docs.google.com/fileview?id=0B991dAEzCRCROTEzOGQ4YTEtNDlhOS00M2M4LWIwYjktZDJiZTZmZWI0OTY3&hl=en&authkey=CJPJybEC

http://fredrikedin.wordpress.com/2010/09/21/smile-or-die/

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes2010069-5

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20100915

http://kentwerne.se/granskande-artiklar/den-nya-valfardsindustrin/

(så här långt liksom… jag får återkomma…)

Sep 182010
 

Dagspolitiska inlägg är inte Brytburkens stil, om partipolitik ännu mindre. Vi gör ett undantag.

Så länge jag kan minnas har det svenska samhället stadigt blivit sämre. Mina första minnen av politik är från Bildt-regeringens nedskärningar och utförsäljningar. Som socialdemokraterna fortsatte.

Valet 2010 verkar handla om hastighet. Antingen blir allt långsamt sämre. Eller så påskyndar man processen genom en röst på Alliansen. Det finns självutnämnda revolutionärer som menar att högerregeringar ökar desperationen i samhället och därmed upproriska stämningar. Det stämmer ganska bra. Men det är främst fascist- och gangstergrupper som lyckas kanalisera denna energi. De ligger trots allt ganska rätt i tidsandan.

Det var en liten chock att komma tillbaks till Sverige i maj 2008 efter två år i Brasilien. Inte bara mellan Sverige och Brasilien, men också en deprimerande kontrast mellan Sverige före och efter Alliansen. Matpriserna hade stigit rejält,  medan min lön hade tagits ner några kronor. Även i våra småstäder slåss småkillar nu om drogmarknadsandelar medan “arbetaren sliter hårt året runt utan att ha råd med semestern”. Samtidigt som byråkratin och det offentliga blivit allt snårigare och ogästvänligare. De följande två åren skulle fyllas av sådana mindre chocker och byråkratiska psykoser.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=fqOJgV6rDa8&version=3]

Här kan du bli vad du vill. Så länge du vill bli skitjobbare resten av livet. Alla kan inte vara läkare och filmstjärnor, så vi  behöver sorteras. Man märker ex. detta i lågstadiet, då framtida värstingar, jag menar framtida missbrukare, kriminella och socialfall, delas ut till hårda lärare. Nu för tiden antar jag att detta urval sker ännu tidigare, mer brutalt och oåterkalleligt.

Liberalernas frihet betyder frihet från sociala skyddsnät, och bara det. Några frihetliga och upplysta normer har inte etableras här efter deras reformer. Kommer ytterligare nedskärningar och utförsäljningar av välfärden leda vägen mot en liberal harmoni där marknadens osynliga hand styr människor till rationella och solidariska val? Fet chans.

Den mentala utvecklingen går bakåt istället, med ökad desperation och misär som gödsel för klanbeteende, gangstertänkande, uppdelning och negativ tävlan människor emellan. Slutenhet och misstänksamhet. Jag ser det varje dag på väg till och från jobbet: alienationens, hyperfeodalismens och kontrollsamhällets intensifiering. Vi knullas dubbelt, först med en arbetsmarknad som man säger “liberaliseras” – alltså mer ofrihet och mindre valmöjligheter för oss genom osäkrare anställningar och högre arbetslöshet – och sedan med en blind hetsjakt på warez och drugz och anarchy genom FRA, ACTA, IPRED, #gategate, osv.

Gå och rösta. Har du röstat i förtid på Alliansen, eller nåt småparti som ändå inte kommer få mandat, så kan du alltid ångerrösta genom att gå och rösta i din vallokal på valdagen. Inget kommer dock att bli bättre med en rödgrön seger – det kommer bli sämre långsammare (hoppas att ni kommer ihåg åren före Alliansen).

Så iniativet ligger i våra händer, oavsett vad valutgången blir imorgon. Vi måste själva öka vår välfärd, vår makt och våra allmänningar, på alla plan. Vi måste organisera oss på våra arbetsplatser, och i våra kvarter; arbetare, hemmafruar, hemlösa, studerande, sjukskrivna, arbetslösa, bögar, flator, invandrare, pensionärer, skolbarn, pendlare. Förorterna måste gå samman med glesbygden. Hackers och hiphop-skallar måste se vad de har gemensamt med raggare. Vi måste arbeta bort dom här uppdelningarna mellan oss. Fyra år till med Alliansen kommer det göra mycket svårare att ta de här första stegen framåt mot våra förbättringar. Trust me on that one.

“Vi är nu i samma läge som Storbritannien var 1983, när Thatcher med ännu en valseger i ryggen laddade för den verkliga frontalattacken på fackföreningarna och Storbritanniens arbetare.

Vi kan motverka en sådan utveckling i Sverige.”

Switch to our mobile site