Nov 092009
 

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

metropia_poster_large

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Jul 082009
 

Into The Wild är inte direkt en tillfredsställande film. Den rymmer visserligen fantastiska naturvyer och berör viktiga ämnen, men alltför ofta sitter man och skruvar på sig; inför huvudpersonens totala brist på perspektiv och ödmjukhet; inför filmmakarnas hängivna oförmåga att problematisera materialet och gå utanför det givna.

Tonårsupproret blåses här upp till en absurd grad: huvudpersonen lämnar en dag hemmet utan att ta farväl, liftar iväg över Nordamerika för att sedan försvinna i Alaskas vildmark – utan att ens skicka ett vykort till föräldrarna så dom vet att han fortfarande lever.

into_the_wild_03

En scen minns jag speciellt. Han har svårt att finna mat i det ödsliga Alaska, och halvt svältgalen fäller pojken en älg. Eftersom hans kunskap om slaktandet och tillvaratagandet av vilt sträcker sig till några nedkladdade rader han fick berättade för sig i Texas, så fuckar han processen. Köttet börjar ruttna och äts av maskar, skogens konung är död. “Ett av mitt livs största tragedier”, skriver han i sin lilla pretentiösa dagbok. Visserligen sant. Att stadsortssprätten överhuvudtaget känner sig jämlik med, eller värre, att han tror sig ha rätten att skjuta och äta upp det mest majestätiska av djuren, det har han mage till. (Älgen själv hade säkert något intressant att säga i frågan.)

Detta får mig att tänka på en annan älgskjutning. I dokumentären Gonzo får vi veta något om Hunter S. Thompsons liv. Hans fru var gravid med deras första son, och tyvärr hade de ont om pengar – Hunter försökte försörja dem som frilansjournalist. Men han gillade att jaga, så under hela graviditeten fick frun äta älglever, sallad, mjölk – och inget annat. Detta var trots allt Amerika och det fanns inga rika föräldrar att förlita sig på. När han hade ihjäl älg var det för att nära sin ofödda son. Huvudpersonen i Into The Wild gör samma sak för att nära sitt lyrisk-melankoliska ego. HST framstår för övrigt som långt mer sympatisk då han under hela sin livstid framställde sig som ett Freak, en droggalning, vapenfetishist, sportfåne, alkoholist, fartdåre, en labil männsika, osv. – men aldrig som en självgod, rättfärdig skönande. Ändå bidrog han i livet till att flytta fram våra positioner otroligt mycket mer än både pojken i filmen och dess regissör, den genomblöte kändisliberalen Sean Penn.

IntoTheWild

Trots detta lyckas Into The Wild påminna oss om något viktigt: Naturen. Skogarna. Snön. Floderna. Öknen. Djuren. Haven. Hur förhåller vi oss till dem? Att detta hamnat i skymundan är inte bara ett misslyckande för “vänstern” och för “alternativa rörelser”: det är ett enormt nederlag för hela det här samhället, för civilisationen i sin helhet.

Jul 012009
 

Saw Maradona yesterday.

It is as much a film about Kusturica as it is about Maradona. Or rather it is about the director’s admiration for the footballer, and about his inability to make the film he wants to do about him.

As a documentary, this could be better. There are so many stories, so much of his long career that we did not get to hear about. On the other hand we get sides of him that a normal, more historically and factually complete documentary could not deliver. And there are some great scenes. Emphasis is put on the political and symbolic Maradona. Kusturica shows Diego Armando as a charismatic sport genius and champion of the underdog, as a human being with all his strengths and flaws. In the interviews we find him relaxed, open, honest. That is why he can be redeemed, after all his fuck-ups. He does not lie. He tells the truth. That is one thing that adds to his iconic status.

Just like with the case of Mike Tyson, for example. Another larger-than-life, sport genius underdog unafraid of speaking his mind. The J Man Times is sadly missing from the Internets, but the comparison he made between Mike Tyson and Michael Jackson is still worth reading. Especially these days, with the passing of the very talented and supremely disturbed Jackson. Here is a good starting place for tributes and such for MJ, or you could remember him together with the fine folks over at the NETJERK LOUNGE.

“When Jackson was hosting his infamous slumber parties and looking for some easy action, he would ply his pre-teen partners with a mixture of wine and Coca-Cola, which he would tell them was ‘Jesus Juice’ … let’s all raise a glass of Jesus Juice to the departed ‘King of Plop’.”

“I’m a bit dismayed over Jackson’s passing. The guy spent his life singin’, dancin’, rimming monkeys and children, dwelling in a carnival and peeling his own skin off. That’s entertainment! Am I wrong to find that kind of candy colored train wreck amusing? I would have enjoyed seeing what kind of full blown, batshit, Howard Hughes style lunacy he’d exhibit if he lived to be 90.”

May 282009
 

Saw Sweetback the other day, and I swear to God in heaven that some of the opening sequences qualify for being the grooviest shit ever put on reel. If you got funk, you got style, obviously. It drags on and on in the end though; half an hour could have been left on the editing room floor without me complaining.

The balancing act between radical politics and advanced pimpology is marvelously executed, the characters are some of the heaviest dude you’ll ever see, and the soundtrack is a haunting, off-key, rambling swamp funk monster – that later got caught in Madlib‘s SP 1200 on Come On Feet.

Sweet Sweetback’s Baadasssss Song is worth checking out, both for entertainment value and the historical interest – but you might want to add some drink or smoke to the mix to take you through the slower parts.

May 032009
 

In Última Parada 174 Brazilian veteran director Bruno Baretto tackles the explosive tale of homeless Sandro who one day will take a bus full of people hostage in central Rio de Janeiro, a theme already explored in José Padilha’s brilliant documentary Ônibus 174.

While far from as thrilling and orignal as recent Brazilian masterpieces City Of God or Padilha’s Tropa de Elite, it’s a well executed project and has some great scenes, including a very tense opening (and the actor that portrays Sandro looks like a young Will Smith, which is a bonus).


(Fresh Prince in Rio de Janeiro.)

You get a much clearer view of the social situation for the very poor in Padilha’s documentary, but retelling the story here, in a more easily acessed format, focusing more on a traditional, character-driven structure, also fills a purpose. The story deserves retelling, not just the story about Sandro’s path through poverty and crime and prison and cocaine to a violent but strangely communicative death, but the story about police that kills street kids like their were cock roaches (and the middle class that applauds them for doing so, the interviews with random people in the street about the Candelaria incident being the most shocking part in Padilha’s documentary).

Mar 252009
 

A wonderfully bleak, realistic, depressing update of the Mafia-movie. Since most well-known gangster flicks are american, it’s refreshing to see a contemporary take on the genre coming from the motherland (and it’s not dealing with the Sicilian Cosa Nostra, but the Napolitanian Camorra – which explains the title).

The almost-documentary, understated storytelling has more in common with the Cops-inspired excitement of Meirelles and Padilha than with the well-rehearsed choreography of Scorcese, Coppola, Leone, De Palma, and leaves the movie open, more naked to life, for once letting the personal development (yes, voice-overs and first person perspectives can be made to work well at times, but rarely manages to stay clear of the stereotypes that surround the fine art of myth-making) stand back for the social situation. Characters and surroundings, in all their beauty and ugliness, are captured masterfully.

Originally a book by journalist-in-exile (after several death-threats) Roberto Saviano, the beautifully shot Gomorra stands together with The Sopranos as recent years most solid addition to the ever intriguing mob mythology of the modern world.

That modern-day-gangster-fatso-in-tracksuit-look didn’t even work for Tony Soprano.

Feb 052009
 

George A. Romero’s transplantation of the vampire myth into the grey urban seventies is the definite modern take on the genre, an update done discreetly and gently, with great eye for detail and a strong artistic vision. Lost Boys and Anne Rice aint got shit on this low budget masterpiece right here.

That our vampire in this one is an awkward, and seemingly a bit “slow”, red-headed teenage loner makes the story both pleasantly absurd and moving. Apart from the plot – which effortlessly sidesteps all the easy stereotypes, never letting you know where the movie is heading – the delicate camera and the groovy, tripped out soundtrack gives you a wonderful feel for the time and the bleak Pensylvanian neighbourhood where it was filmed, capturing both the broken beauty, the tideousness and the sleazy moralism of backwards urban life in the seventies.

Watching this just now got me thinking where I could get my hands on more of the sort, which is tricky. Martin is truly one of a kind. As far as my knowledge goes, Romero did not make any more films in this vein, and who else would be capable?

No fucking body.

Feb 042009
 

Sensationalism has its place. ANSWER Me! and the infamous Mondo film-series are examples when artists concentrate on the gory and extreme parts of reality without turning away, and do it with artistic rigour. That redeems them.

It is harder to forgive the sensationalism of a film like Send A Bullet, not only because the themes are randomly thrown together and distorted through a clueless North American, upper class-perspective, but firstly because the director literary gorges himself on all the sleaze and gore of Brazilian reality while at the same time making a grand display of holding his nose. Kind of a double standard going on here. “Oh, this is terrible! But let’s loop the industrial slaughter of frogs and kidnappers cutting off ears again since we were to lazy to film any relevant material.” Also, it resembles the Mondo-series not only in its random structure and obsession with violence and misery, but in that it does not mind staging scenes when reality just isn’t juicy enough. The kids playing kidnappers in the end? He instructed them to do that.

In Send A Bullet (a pointless film needs an equally pointless title) North Americans living in São Paulo complain that they have to ride around in the city in bulletproof cars and helicopters for fear of being robbed and kidnapped. Especially funny is the part where the interviewee mentions that his robber stopped by the sidewalk after taking his money and counting it, as if he were without fear of the law. Why not move back to your own country then, one asks oneself, preferably to Washington D.C., where the murder rate doubles that of São Paulo’s and the criminals surely are polite and professional?

Why not watch amazing documentaries about Brazil such as Ônibus 174 or Beyond Citizen Kane (torrent) (google video) instead?

“Please”, whispers director Jason Kohn, “‘Send A Bullet’ into my head before I make more lame ass documentaries!”

Oct 172008
 



I saw Matt Dillon in black and white there ain’t no colour in memories

Rumble Fish is a story about alienated youth, told as straight and emotionally as possibly. The subjects of this kingdom are turned back and forth, the world runs through them. They scratch and claw against what they have been placed in, stretching the limiting situations that society and family has put them in.



He’s merely miscast in a play. He was born in the wrong era, on the wrong side of the river… With the ability to be able to do anything that he wants to do and… finding nothing that he wants to do. I mean nothing.

Luckily, Rumble Fish is not realistic. The gang violence is choreographed, like in A Clockwork Orange. For every single scene, Coppola has sought far and wide for that one camera angle and light-setup that drenches the dialogue with as much as fatal, foreboding meaning as is possible. The focus is often from the side or from below, or from far above. Smoke is always seeping out from the sewers and coming out from the brick walls, swimming over the asfalt, turning to thick fog in the back alleys. Firesteps, bars, filthy apartments are framed by damp lights, dust, shadows where darkness, the unknown, the undefined is eagerly waiting to take the upper hand.

“California’s like a beautiful, wild… beautiful, wild girl on heroin… who’s high as a kite, thinkin’ she’s on top of the world, not knowing she’s dying even if you show her the marks.”

The soundtrack has a distinct eighties feel, while at the same time referring nostalgically to the fifties and exotic American places like New Orleans. Where does the movie take place? Fastforwarded images of the sun reflecting in the big city skyline have been edited into between scenes, while the kids drift aimlessly on deserted smalltown streets. All the production team’s technlogical know-how – sound editing, camera control, lightning, musical composition, actor instruction – has been employed to give us the feeling of timelessness and mythological accessibility. The exact geographical location is actually Tulsa, Oklohama, that is a mythological nowhere, teenage wasteland, kingdom of dead-end youth.

With The Outsiders and Rumble Fish, teenage author S.E Hinton created some of the most memorable characters of modern popular culture. She also wrote the script for Rumble Fish in less than two weeks “on one of the first personal computers“.

If you gonna lead people, you have to have somewhere to go

They are strangely indifferent, and for this very reason are in the right frame of mind. They have stopped being demanding and narcissistic, but they know perfectly well that nothing today corresponds to their subjectivity, to their potential of energy. They even know that all current reforms are rather directed against them. They are determined to mind to their own business as much as they can. They hold it open, hang on to something possible.

(Deleuze och Guattari, ’68 Did Not Take Place)

Switch to our mobile site