Jan 102012
 

Titellåten på ett av 2011 års starkaste tapes har fått en video. Vettefan om inte Stevie Joe är den jag helst lyssnar på i Livewire.

Om ni inte redan är nere med Livewire så surfa in på Bayonässen för en varierad och näringsrik introduktion.

Likt Brick Squad och Greenova är de ett gäng nykomlingar som man kan lyssna på for days and days… på samma sätt som med gammal Wu-Tang, Infamous Mobb Deep, Death Row, eller Dungeon Family.

Dec 312011
 

The Jacka f. Ampachino – Starz

Innan Brandon började skriva självhjälpsraps över Imogen Heap-samplingar och innan Main Attrakionz rappade om perfekta himlavalv över fluffiga ambientloopar hade The Jacka redan vanan inne att spela in över mjukt rundade ljudmattor, uppbyggda av akustiska gitarrer, smekande new age-synthesizers och upp-pitchade indie pop-vokalister på refrängen.

Det var ett perfekt soundtrack för den sortens smärtfyllda erfarenhetslitteratur som han hade specialiserat sig på; samma introverta, varsamt sammansatta, dämpade men våldsamt känslostormande ögonblicksbilder som vi känner igen från Scarface, Z-Ro, Beanie Siegel, eller från hans samarbetspartner från Queensbridge Housing Projects Cormega (AKA Mega Montana, AKA dont front on me shorty your man’s working for me, AKA Im a reflection of the drama within, AKA världens bästa rappare).

The Jacka är farsa till 90% av de yngre rapparna från norra Kalifornien. Hans diskriminerande produktionsval inspirerar ännu den anländande generation att gå sin egen väg musikmässigt, särskilt nu när något Lex Luger-liknande är i det närmaste obligatoriskt för unga, hungriga rappare som vill sitta ner vid smörgåsbordet.

Back Sellin Crack blir släktledet övertydligt då Squadda B rappar över samma sampling som The Jacka körde över tidigare i år.

Nov 292011
 

Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.

En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.

Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.

(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)

Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.

Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.

Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.

Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.

Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.

Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.

Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.

Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.

Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.

Brytburken har redan världens första intervju med honom, och kommer förhoppningsvis att följa upp med en kortare session då.

(*Oakland-slang för hostmedicin… som bekant populärt, vanligen utblandat med läsk, bland rapfans för sina heroinliknande ingredienser.)
Nov 102011
 

Ännu en Livewire-stänkare upp i nättaket. The Mekanix borde få medalj ur konungens hand för årets bästa basgångar 2011 (samspelet mellan knorr och boom här är inte att leka med – precis som på detta nysskomna mästerverk från Shady Nate som Onda tipsade om!) och likt sin skivbolagschef / crewledare J. Stalin ger oss Stevie Joe de där samtidigt såriga och skitsnackande verserna som vi älskar.

Nästan allt jag hört med Livewire har varit hårt som granit. Är de det bästa crewet inom hiphop just nu?

(via Space Age Hustle)

Sep 112011
 

[bandcamp track=4050857364 bgcol=FFFFFF linkcol=4285BB size=venti]

Den här går på repeat nu.

Så genialiskt men ändå så nära till hands att sampla Satie för en kort bit realityrotad cloud rap, så rätt på så många sätt.

Erik Satie och Squadda Bambino, båda innovativa, torrt bitska musiker, som skänkte sin mäktiga musik till världen med en aura av lågmäldhet och en viss förkrossande sorgsenhet och livströtthet.

I wake up capital H in front of the headache.
I need a medic ‘cuz I’m crazy from selling rocks at nighttime,
and that’s below minimum wage, it’s not right.
I see the old lady missing all her teeth,
probably ‘cuz the shit she smoke back in the eighties.
(…)
Yeah, I’m all skin and bones, the money is short.
We got enough for weed, drink and Newports.

b

Sep 102011
 

Accumulating Power And Status, Assassinating Snitches And Police…

Well, more than an interview, it’s basically some cool footage of the new generation of rap legends linking together, doing their thing.

Harlem, Miami and North Oakland represented properly.

Switch to our mobile site