Oct 312010
 

I was rewinding to the second part (that’s right, just like fellow baydestrian Issue, Main Attrakionz are on their Pink Floyd) of  Young As Fuck until I realized it would be more practical to make a separate mp3 of it. Well, here it is… some supersonic type shit. The booming kicks, the gigantic piano sample… instant classic.

Main Attrakionz – The World Iz Mine

Interview with Squadda B coming soon!

Oct 202010
 

Jag älskar Drum N Bass. Om de bara hade rappat bättre hade jag alltid lyssnat på det.

Första spåret i den här serien är en av de första DNB-låtarna jag hörde. Vi brukade lyssna på den på repeat. Om jag minns rätt köpte min bästa polare den där mix-skivan för 25 kronor på Domus i Varberg (Moving Shadows distributionsnätverk var kraftigt på den tiden). Efter intensivt soulseekande har jag lyckats få tag på en omixad kopia.

Flytronix – A Rosary For A Rhythm

Jag måste ha varit runt femton på den tiden, och missade alltså den stora DNB-vågen, när musiken var som råast. De stora pionjärerna – Shy FX, Dillinja, Goldie, DJ Hype – får vi ta senare. Jungle och DNB var, tillsammans med den fantastiska IDM som släpptes på Warp och Rephlex, det mest spännande du kunde lyssna på. Just den här låten fungerade som en skitbra introduktion, och det gör den fortfarande, kanske främst för Remi Abbas strålande spoken word-hyllning till Public Enemy och grafitti.

Om jag kan välja så föredrar jag fortfarande att gå ut och dansa till DNB, om man verkligen vill fazer a cabeça vill säga, men det är väldigt sällan jag hör nya och spännande produktioner. På några få år gick genren från grimy källarklubbar till bilreklamer (jämför exv med punkens relativt långa assimileringsfas). Och idag räcker en musikstils heroiska fas ännu kortare.

En kompis tipsade om Lenzman på facebook, men det fick mig att tänka på vokalhouse, alltså trött, sönderslipad musik. Välgjort, men min inre 15-åring gäspar. Då känns det fräschare att följa ett annat facebook-tips och hämta kraft och inspiration från den gamla skolans hårdknackade undervegetation.

 Posted by at 16:13  Tagged with: ,
Oct 172010
 

Jadakiss ft. 50 Cent – Dump (It’s Like That)

(via Rock The Dub)

Fint återanvändande av samplingen från Bronze Nazareths Doktor Kevorkian och Tragedy Khadafis mästerverk The Message.

Jada är alltid Jada, och 50 Cent låter bra här. Börjar gilla honom mer och mer (hans katalog har faktiskt en del bra grejer – och hans historia och nuvarande position är intressant, inspirerande, imponerande. Han borde dra igång en turné med G-Unit, Dipset, D-Block och Wu-Tang Clan. Släng in Nas, Cormega och M.O.P. också så blir precis alla nöjda).

Oct 102010
 

Med envetenhet och en otrolig talang lyckades Tim Maia med tiden tränga sig fram axel mot axel med soulens giganter; Otis Redding, Marvin Gaye, Curtis Mayfield. Hans låtskrivande är lika dynamiskt och innovativt, hans röst lika smärtsamt dräpande och samtidigt honungsmässigt helande.

Efter en dålig dag vill vissa höra 2pac, andra föredrar The Smiths, Johnny Cash eller Wu-Tang Clan. När allt känns skit sätter jag på Tim Maia. Han är den smärtupplösande erfarenhetsmusiken personifierad. Död sedan tolv år finns han fortfarande kvar, öppen inför vår situation, och vi för hans smärta och säregna levnadsstämning. Genom musiken går vi mot ljuset.

Är man inte uppväxt i Brasilien är det svårt att veta var man ska börja. Att hans bästa låtar är utspridda över åtta självbetitlade album och att de flesta best of-projekt inriktar sig på hans senare keyboard-baserade ballader hjälper inte. Dessutom spelade han in massor av knepiga plojlåtar som passar mindre bra in här.

Varsågod. Mina favoriter i en praktisk zip-fil. Uteslutande från 70-talet, den andra hälften av låtarna från när han snöade in på Cultura Racional och skapade den mest framgångsrika syntesen mellan funk och filosofi den här sidan Parliamnet-Funkadelic. Produktionen var så intensiv; känslan de lyckades lägga i en drivande hi-hat, en bakomliggande orgel, en mästerligt återhållsam elgitarr, en perfekt EQ-ad snare.

Jag har inte mixat ihop låtarna, och ordningen är enbart kronologisk. The Ambassador Of Brazilian Soul – för Tim Maia var en sammanlänkande kraft, mellan amerikansk och brasiliansk musik, mellan människor som i liknande situationer, mellan den enskildes smärta och en högre ordning; det är vad soul handlar om.

Från hans första soloskiva, inspelad 1970, plockar jag Eu Amo Você (tillsammans med Bob Dylans The Wedding Song tidernas starkaste kärlekslåt), Primavera, och Azul Da Cor Do Mar, hans kanske allra största mästerverk.

Året efter släpptes ännu ett självbetitlad album, med Você som en stor framgång. I filmen om Lula används den när den framtida presidenten för första gången dansar med sin framtida fru. Filmen i sig är lite väl smetig, men just den scenen är jävligt fin. Tim Maia låter som om han ska sprängas av kärlek och lycka.

1972 kom ett till självbetitlad album, kanske hans bästa. B-sidan är åtminstone helt otrolig (Onni, jag köpte ett extra exemplar till dig – hämta det nån gång liksom). Därifrån hämtar vi Lamento och Pelo Amor De Deus.

Ber man någon på en bar i Brasilien spela något av Tim så finns det en god chans att man får höra Gostava Tanto De Você , det dynamiska och själfulla popmästerverket från 1973 års fjärde självbetitlade album. Först trodde jag att det handlade om en förlorad kärlek, men sen läser jag att Edson Trindade komponerade låten som en hyllning till sin avlidna dotter. “On the wall in my room, still hangs your portrait… I don’t wanna see, so I can forget… I even thought about moving, to any place where the thought of you… doesn’t exist…  I liked you so much…

“Maia founded two record labels: Vitória Régia Discos and Seroma. Through the latter he released the albums Tim Maia Racional, Vols. 1 & 2, both with songs about the knowledge contained in the book Universo em Desencanto (Universe in Disenchantment), revolving around the cult of Rational Culture. At the time these records were not well-received. This was due to the fact that Seroma was a label set-up by Maia himself (he wanted all profits to go to the cult) and it lacked adequate distribution, as well as the fact that concerts were promoted as evenings of Rational Culture, and very rarely did he use his name to promote them. They are now regarded as classics and saw re-release in 2005.”

Visst är Cultura Racional någon slags sekt, men so what, de anhängare jag träffat i Brasilien var mer rationella, även fall de tror på ufon, än ex. pingströrelsen (som är enormt jävla populär där nere). En sekt, men av det godartade slaget. Tim Maia var #based innan Lil B uppfann ordet.

Volym 1 och 2 av Tim Maia Racional rymmer hans mest inspirerade musik. Cariocan Tim Maia ljudsatte sektens skrifter lika briljant som Chicago-födde Curtis Mayfield ljudsatte Superfly. Det musikaliska men även temamässiga släktskapet mellan ex. Bom Senso och Little Child Runnin’ Wild är påträngande. Båda visste att dirigera sina musiker till stordåd och balansera funk-öset med ett dynamiskt låtskrivande, en skör melodikänsla, ett reflexivt textförfattande.

Efter det finns det inte mycket som jag kan spisa med samma entusiasm. Tim spelade in fler hits och fortsatte att sjunga gudomligt. Det känns orättvist att inte inkludera något från ex. Tim Maia Disco Club. 1978 hade, som skivtiteln antyder, discon vunnit mark även i Brasilien, men mycket av det som vi älskar med Tim Maia gick förlorat i det nya, välputsade formatet, även om vi konstaterar att han surfade elegant på tidens vågor; Acenda O Farol är briljant och dynamisk disco, Sossego är slipad, slick, malande klubbfunk.

I mars 1998, mitt i en konsert, går han av scenen efter smärtor i huvudet. Några dagar senare dog han på sjukhuset, kraftigt överviktig och efter ett hårt liv fullt av whiskey, weed och kokain. (“Jag röker inte, jag dricker inte, jag snortar inte – men ibland ljuger jag.”) Från att ha varit underdog-musikern personifierad, och sedan slagit igenom brett med boomen för svart musik Rio De Janeiro i mitten av 70-talet och framåt, hyllas han idag som en av Brasiliens största artister – som sångare, som låtskrivare, och som kontrakulturell ikon.

När Racionais MCs får frågan vilken artist de helst av allt skulle vilja spela in med dröjer inte svaret. De samplade även Tim Maia för sin nära nio minuter långa Homem Na Estrada, en av de mest djupgående och deprimerande rap-berättelser som spelats in. Låten dom samplade, ett bonusspår från Racional-sessionerna, får avsluta Tim Maia – The Ambassador Of Brazilian Soul.

Oct 062010
 

Brytburken pumpar mycket Prodigy i dagarna.

Det spelar liksom ingen roll att Keith Murray lade honom raklång eller att han inte har lärt sig av med att snacka skit bredvid munnen som en villakvarterskärring. P kommer alltid tillbaks med hårdare raps. Det är det viktiga, det är musiken som vinner i slutändan.

Vi har skrivit om hans musikalitet tidigare. Hans rader verkar vara simpla, men det ligger en säregen komplexitet bakom rimbygget. Han är kanske bäst av alla på att välja rätt ord – och lika viktigt: beats.

Prodigy – When I See You Remix feat. Cormega (produced by Apex)

Extramaterialet till H.N.I.C Pt. 2 är värt att kolla upp. Spåret ovan är mitt val, i hård konkurrens. Ett av senare års hårdaste beats, halvvägs mellan 90-talets boom bap och Miami Vice-futurism.

Producenten Apex ligger även bakom 50 Cents I Get Money, alla rappares freestyle-underlag-of-choice för några år sedan.

Självklart vinner du med Mega Montana på din remix. Han behöver bara anspela på sin stamtavla för att andra rappare ska vifta med vita flaggan (vad annat kan dom göra?). Cory är för ärlig, för nära sin verklighet för att låta fler mördarvinjetter komma över sina läppar. Han behöver inte bevisa något längre, hans CV talar för honom. Låt honom samla på sneakers, bedriva lite välgörenhet, leva suburban family life och bara vara lycklig. Det har han förtjänat mer än någon annan.

Prodigy – Power Rap Feestyle Interlude

Varför har inte detta nått mina öron tidigare? Man tror man har hört en del New York-rap… och så har man missat något så här hypnotiskt och fulländat.

Från samlingsskivan QB’s Finest, producerat av Havoc (via POWER CYPHER SUPREME TRUTH ALLAH AOW – en av de bästa bloggarna just nu).

Sep 282010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=corY-FZAZog&hl=en&fs=1&]

LIVSFORMER VS. LIL B – an intro to the rawest rapper alive

On The Age Of Information – one of 2010′s best songs – Lil B breaks down the boom bap format subatomically and recombines it into an entirely new creature, beyond battling and backpack topics, catapulting himself onto new territory, with the sitting-on-a-park-bench state of mind and the blunted The World Is Yours type flow intact, over a Boards Of Canada type beat, landing right in the present, describing how the internets have changed humanity.

Even though we’re in space we still hate ourselves
The age of information is Hell

Lil B is making it too easy for himself , in the age of information, but also capitalism continued, when he says that “the internet has destroyed the human race“. The internets possess innate tendencies of bringing us together, creating new communities, but also work at intensifying the alienation of capitalist society, tearing us apart. It’s a double-edged sword.

How come the human race isn’t progressing as fast as technology has?

It’s sad to see users glued to their terminals in their homes, alone, when they ought to explore computers in the company of others; in the same physical room. We need spaces for that. Especially for those who like me lack hacker-like skills. The meritocratic order of the computer worlds needs democratic mutations. In with more people from all walks of life into these hackerspaces, turning them into social centers. Human beings need to meet, friendships need to be established, situations without a point of return need to be created. Until now technology has been in the service of capital, not humanity. Establish the new infrastructures.

Besides being early with embracing information technology – from the Homebrew computer club to the transnational empires of Silicon ValleyCalifornia has always been on the frontlines of new age philosophy. The Berkley-based rapper is one mind in a tradition of seekers, reminding me more of beat icons like Jack Kerouac and Neal Cassidy than later rock music heroes slash heroin junkies like Jerry Garcia and Jim Morrison; this nomad state of mind is shown on tracks such as Walk The World, Todays Weather and I Dont Want Shit.

Jun 182010
 

Antartic pads. Programming the 808 inside the fridge. Numeric song titles. The Bay goes 90s Autechre.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/06-d-lo_ft._mistah_fab_young_moses_philthy_rich-18-cr.mp3

An Old School futurist spitting Mad Max themes over Sucker MCs type boom bap. Well, I’ll keep my ears open.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/10-young_gully-the_definition_of_gas-cr.mp3

I love that Raekwon brought Outkast to New York, and recorded with Ill Bill and Yelawolf, and Baltimore to Oakland-transplant DJ Fresh, and everything with much success. All these tracks are from the last dude’s The Tonite Show mixtape.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/07-raekwon_ft._mean_doe_green-school-cr.mp3

Speaking of The Bay, this is so classic.
And must listen more to Mac Dre.

Switch to our mobile site