Mar 302012
 

Gullys två första tapes spelades mycket här… sedan dess har jag endast hållt ett halv öga på hans output då ett mer kommersiellt sound gjort sällskap med en rad mindre talangfulla kollegor på mikrofonen.

Inget fel i sig med autotune och det är berömvärt att han önskar ta med sig sina homies till toppen.

Men vad skönt att höra honom över klassisk Dre som omväxling.

AB f. Young Gully – G Thang Freestyle

Feb 272011
 

XXL är ingen tastemaker. Inkluderandet av vissa rappare på deras årliga nykomlingslista känns lika fresh som 4-sidorsannonserna för Ja Rules kompisrappare i The Source runt millenieskiftet – men uppmuntrar till andra inventeringar.

Meek Mill har imponerat, men jag har inte fastnat. Samma med Vado, som har släppt några hårda låtar men likt A-Mafia i slutändan är en kompetent gaturappare med ett uttjatat NY-swagger.

Resten av listan skriver sig själv, trogna läsare överraskas inte.

1. Lil B (har påverkat rap, och kulturen i större mening, så djupt att det förtjänar ett eget kapitel. Gräddan av hans oöverblickliga katalog skulle kunna ha stelnat till en klassisk skiva – men du behöver inte gilla en enda låt för att lämna plats åt honom här.)

2. Young Gully (Grant Stant Project var mycket hjärta men hans smärta och obryddhet gör att han hamnar så här högt.)

3. Squadda B (Det var länge sedan hiphop-beats gav dig så här vidöppna visioner. Men producenten-rapparen Squadda Bambino specialiserar sig även på att lägga den sortens nakna, lågmält intensiva rader som får en att återvända till en artists alster.)

4. Yelawolf (Box Chevy 3 var årets låt och Hometown Hero-remixen årets vers. Bonnagrabben släppte även en del dynga. Varje kväll ber vi till The Ghost Of Eddie Meduza att nerstigandet i Shady Records inte leder till en skitmalström i Catfish Billys katalog.)

5. J-Stalin (Petter417 uttryckte det väl: “han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.”

6. Starlito (Han är nere med DJ Burn One. Han är en produktiv, ödmjuk, teknisk rappare med karaktär.)

7. Big K.R.I.T. (Wuz Here är ett av den senaste tidens starkaste album.)

8. Roach Gigz (Roachy Balboa 1 var ett beundransvärt fokuserat tape. Roachy Balboa 2 visade upp andra sidor av rapparen på ett ovanligt värdigt sätt.)

9. Danny Brown (Är man så här personlig och allsidig så finns det alltid plats för punchline-rappare.)

10. Action Bronson (Traditionalistisk NY-rap på gourmetnivå.)

11. Rittz (En tajt rappare med sviniga rapid fire-texter och DJ Burn One-beats måste vara med här.)

Pratar vi freshman-producenter finns det också en del att uppmärksamma. Vi återkommer.

Jan 142011
 

Young Gully was responsible for one of last year’s best relesases.

With excellent, varied production, raw skills, raw emotion, no fillers, a scene stealing verse from fellow baydestrian Roach Gigz, and a fierce, focused, street level Black Panther mentality not seen since the days of 2pacalypse, Grant Station Project was a tape on fire.

While we wait for the young man’s next move, it’s time to get familiar with his other material. The video below is as a good place to start as any.

http://www.youtube.com/watch?v=k2_RD2jy8O0

New generation crying their heart out on one of my favorite beats from The Jack Artist. So much soul in this.

East coast purists easily get stuck in an 90s sound palette, but I love how the Bay Area pays tribute to the high level energy and futuristic qualities of 80s drum machines, again and again. This is Gully’s anthem.

Young Gully – The Definition Of Gas

Dec 312010
 

Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.

Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.

Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.

Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.

Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.

Onda & Fejs – Volvomusik
… början på nåt stort.”

Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.

Stockholmssyndromet – EttFyraNånstans
Bäst beats i Sverige vid sidan av Masse. I en egen division. Schmutz.

Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….

Earl Sweatshirt – Earl
Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.

Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.

Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.

A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.

The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.

Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.

Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.

I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.

BUBBLARE:

Cory Mo – Its Been About Time
Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!

L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.

Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.

Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.

Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.

Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (han borde hålla sig till beatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.

TRE TYDLIGA TRENDER 2010:

1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.

2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.

3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.

Jun 182010
 

Antartic pads. Programming the 808 inside the fridge. Numeric song titles. The Bay goes 90s Autechre.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/06-d-lo_ft._mistah_fab_young_moses_philthy_rich-18-cr.mp3

An Old School futurist spitting Mad Max themes over Sucker MCs type boom bap. Well, I’ll keep my ears open.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/10-young_gully-the_definition_of_gas-cr.mp3

I love that Raekwon brought Outkast to New York, and recorded with Ill Bill and Yelawolf, and Baltimore to Oakland-transplant DJ Fresh, and everything with much success. All these tracks are from the last dude’s The Tonite Show mixtape.

http://dl.dropbox.com/u/2582462/07-raekwon_ft._mean_doe_green-school-cr.mp3

Speaking of The Bay, this is so classic.
And must listen more to Mac Dre.

Switch to our mobile site