Sep 062013


… eller vad för nån musik som nu råkar vara deras smak.

Rak bastrumma passar inte med #raplife? Tänk om.

Personligen så har jag länge lyssnat på musik som kan ses som långt mycket bögigare (och även haft turen att slippa ägna mig åt något slags gangsterliv), men att några av rap-genrens hårdaste spelare diggar house, denna den minst hetrosexuella av musikstilar, kommer kanske som en överraskning.

Man har väl inte gjort the knowledge, helt enkelt. Har väl missat Kinesens klassiska inlägg (RIP Kartellens Myspace-blog) där han minns sina deep house-dagar i Barcelona. Har väl inte läst när Diddy (som är son till en Harlem-gangster och hade crips på sin payroll när han rullade med Biggie) inför släppet av sin Last Train To Paris sammanfattade sin tid med den internationella house-eliten med att “what happens in Ibiza, stays in Ibiza“.


Tack vare Swedish House Mafia har genren fått ett fantastiskt dåligt rykte på senaste. Säger man att man gillar house så kollar gemene man oftast på en som om man spottat i deras drink. Är man en uppmärksam läsare av den här sidan så fick man dock saken utredd för snart tre år sedan:

Jag har lyssnat ganska mycket på house, Mike Grant. Inget tut-tut, inget som man står till med v-ringat ner till naveln… riktig house. Jag gillar DJ Rasoul, Kerri Chandler.

Är det något du har lyssnat på förut?

Jag hade en period när jag var ute mycket och blev lite intresserad av house. Sen upptäckte jag hur fett det var när man lyssnade på rätt grejer. Mycket house nu är upphottad Italo Disco. Det finns en energi som gått förlorat. Jag har lyssnat på gangsta rap jävligt länge och den typen av musik, så du kan fatta att jag inte tagit lite E och bara…

Jag tror det finns en gemensam nämnare där som heter funk.

Helt rätt. Det är essensen av all bra musik. Det andra är bara som en melodislinga, inget groove… Det måste vara funkigt.

Med detta sagt är det ingen större överraskning, men förbannat kul, när man läser om Diddys “life-changing” besök på Burning Man-festivalen – och framförallt när man ser den fotografiska dokumentationen av denna resa.




Mar 262010

Med elektronisk dansmusik tillåts en befriande ansiktslöshet träda fram i populärkulturen. Förutom i dansgolvens jagupplösning manifesterar sig anspråkslösheten i låttitlar (varandes dess enda textuella innehål, också musikens viktigaste berättelse) som i Simon Harris Only A Demo.

Jag lyssnade på a-sidan, Here Comes That Sound, och tänkte på hur ännu 1988 den mesta populärmusiken var nertyngt av behovet av en berättelse, i det här fallet vokalsamplingsväggen som först fick vikarera för pop-musikens behov av mänsklig närvaro. Genom att döpa b-sidan till något så anspråklöst som Only A Demo kunde ett långt språng framåt mot minimal och repetativ dansmusik äga rum. Det var sällan man lyckades med sådana här nakna kompositioner på den tiden. Men de har åldrats med värdighet. Hashim – Al Naafiysh (The Soul), Man Parrish – Hip Hop Bebop, Mantronix – Bassline och Simon Harris Only A Demo.

Dec 292009

Expanding on the subject, I bring you some seasonal music.


Yagya – Rigning Tvo

A very beautiful and atmospheric dub-techno track coming from the ice-cold plains of Iceland. You can almost hear the springwater running from the melting ice.

Boo Williams – Summer Love

I’m really starting to get into this more traditional, straight (er, I mean gay) house music.

Anders Ilar – September Nights

A strong expressive quality is rare in electronic music. In a field full of scientists it’s difficult to come across a true poet, someone who really paints landscapes with effects and distorted percussion. September Nights by Sweden’s own Anders Ilar is an accurate portrait of the torn industrial beauty of the Swedish suburb Hisingen Island an autumn night (and Illusions of a Summer Breeze by the same artist qualifies as strongly expressive winter music).

DeepChord Presents Echospace – Winter In Siney

The Coldest Season (fitting name for an album of winter music) is brilliant and magnificent. Starting from the pioneering work of Basic Channel, we move towards colder territories.


Biz Markie – Spring Again

Great video by a great live performer. We need more artists like this, in these coldly segregated days of rap music. It’s difficult to believe he was in the same crew as Kool G Rap and Tragedy.

DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince – Summertime

The anthem for the summer.

Trife Diesel – Stronger Man

Better Late Than Never was one of the stronger releases of 2009. In this beautifully produced track we find our protagonist when summer is over; it’s back to working and studying, trying to better our situation, to become a Stronger Man. It’s time to grow up.

A Tribe Called Quest – We Got The Jazz

My favorite ATCQ track, and one of the best videos ever. N.Y. winter has never looked as cool.

Nov 052009

They say dub is about making space.

That is why it is music for the city, where space has always been missing.

It’s getting more difficult to find somewhere to live. Rents are going up. New spaces are needed.

Dub music, in one form or other, is necessary. This was the conclusion that came to me some years ago, riding the train through the center of Amsterdam with Lee Perry in the headphones. With time it has become clearer and clearer. The effects, echoes and repetitions fit this landscape perfectly. Here is also the need to meditate on the emptiness and the nothingness, which connects to our strong feelings for open spaces; rooftops, parking places, abandoned lots and closed down industrial areas.

Dub music is tradition. The visionary tradition. The tradition of community making, of a social movement. But a tradition needs growth to stay strong. It needs innovators.

Dub Music as expressed by artists such as Maurizio, Safety Scissors, Luke Hess, Christian Bloch, Vladislav Delay and Markus Fürstenberg seems to be designed specifically for the present urban situation to a high degree. Unlike the melancholic expressiveness of alternative rock, rap music’s dreams of private profits, and reggae music’s longing for a rural situation, it can bring a whole new light to a day of grey asphalt and grey buildings.

This music shows the world beyond the despair and dread of our times. It opens up space. For escape and resistance. For possiblities of community. For a coming generation. For the birth of new life.


Jun 162009

Force Tracks releases the ideal meditative urban music. While ambient, drone, noise is the typical soundtrack for sinking into the void of contemplative nothingness, the dubbed-out tech-house and digital disco that Force Tracks has specialized in means meditation in movement, it means contemplating when moving through squares, stores, parks, crowds in streets, it means the increased perception of the urban landscape when riding buses and trains with headphones. House music, generally bouncing along at around 120 bpm (which equals the heart rate of an excited human body), becomes the city’s pulse.

This is not the same landscape as in the futuristic, industrial decay of Detroit, nor the deep bunker dubs of Basic Channel. This is not the wastelands. It is more affirmative than critical in relation to the modern urban landscape. That comes from a technological paradigm, from the fact that we are listening to laptop-techno, dance music that puts the best elements from IDM and glitch upon a finely mechanized funk; the analog assassins have grown up. The Birth Of New Life has become adult. Some days that feels like a good thing.

Listen to:

Andrew WeatherallHypercity

MRI – All That Glitters

SCSI-9 – Digital Russian

Luomo – The Present Lover

Benjamin Wild – With Compliments

Switch to our mobile site