… eller vad för nån musik som nu råkar vara deras smak.
Rak bastrumma passar inte med #raplife? Tänk om.
Personligen så har jag länge lyssnat på musik som kan ses som långt mycket bögigare (och även haft turen att slippa ägna mig åt något slags gangsterliv), men att några av rap-genrens hårdaste spelare diggar house, denna den minst hetrosexuella av musikstilar, kommer kanske som en överraskning.
Man har väl inte gjort the knowledge, helt enkelt. Har väl missat Kinesens klassiska inlägg (RIP Kartellens Myspace-blog) där han minns sina deep house-dagar i Barcelona. Har väl inte läst när Diddy (som är son till en Harlem-gangster och hade crips på sin payroll när han rullade med Biggie) inför släppet av sin Last Train To Paris sammanfattade sin tid med den internationella house-eliten med att “what happens in Ibiza, stays in Ibiza“.
(VAD ÄR HOUSE?!)
Tack vare Swedish House Mafia har genren fått ett fantastiskt dåligt rykte på senaste. Säger man att man gillar house så kollar gemene man oftast på en som om man spottat i deras drink. Är man en uppmärksam läsare av den här sidan så fick man dock saken utredd för snart tre år sedan:
Jag hade en period när jag var ute mycket och blev lite intresserad av house. Sen upptäckte jag hur fett det var när man lyssnade på rätt grejer. Mycket house nu är upphottad Italo Disco. Det finns en energi som gått förlorat. Jag har lyssnat på gangsta rap jävligt länge och den typen av musik, så du kan fatta att jag inte tagit lite E och bara…
Jag tror det finns en gemensam nämnare där som heter funk.
Helt rätt. Det är essensen av all bra musik. Det andra är bara som en melodislinga, inget groove… Det måste vara funkigt.“
Med detta sagt är det ingen större överraskning, men förbannat kul, när man läser om Diddys “life-changing” besök på Burning Man-festivalen – och framförallt när man ser den fotografiska dokumentationen av denna resa.
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
BUBBLARE:
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (hanbordehållasigtillbeatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
TRE TYDLIGA TRENDER 2010:
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
