Oct 022010
 

Imorgon är det presidentval i Brasilien. I Sverige har man de senaste åren bara haft anledning att deppa, men på andra sidan klotet verkar saker faktiskt rulla i rätt riktning. Dags att fira en smula. Öppna en iskall och häll upp till alla vännerna i sådana där små glas som man föredrar i Brasilien. Pumpa Tim Maia tills grannarna klagar. Säg åt dom att bete sig som folk, “ta ett glas du med - it’s celebration, bitches“.

Då loppet inte har varit lika jämnt som i det svenska valet har jag inte heller följt det som besatt. Sedan ett tag tillbaka har Dilma från PT, det socialdemokratiska regeringspartiet (Lula har suttit två säsonger nu, och jag har varit lite oroligt för att partiet skulle ha svårt att skaka fram en vettig kandidat), legat på nära hälften av rösterna – följt av högeralternativet på runt 25 och de grönas kandidat på runt 10 procent.

Det ser alltså ut som att regeringen fortsätter med sitt omfattande progressiva arbete. Till skillnad från andra latinamerikaska vänsterbossar har det varit svårt att anklaga Lula för populism eller maktfylla (Gud vet att media har gjort sitt bästa). Sprungen ur fackföreningarna, med en knegarstart på Volvo-fabriken utanför São Paulo, är han en socialdemokrat av klassiskt snitt, med en starkt tro på representativ makt, parlamentariska processer, sociala reformer. Obama kanske är hälften svart, men Lula växte upp i extrem fattigdom, ofta utan mat på bordet – så vitt jag vet en världsunik klassresa. (Filmen om honom är dock en smetbomb, välgjord men helt och hållet typisk för den tandlösa, tillrättalagda, receptbaserade kultur som produceras för en utländsk marknad.)

Under PT-regeringen har 24 av Brasiliens 130 miljoner invånare lämnat den extrema fattigdomen, program mot hunger och ohälsa – bland annat det kontroversiella piratkopierandet av HIV-medicin - har nått framgångar, och man har visat hela världen vad en framsynt kulturpolitik kan innebära – men en rejäl satsning på utbildning har uteblivit.

Brasilien har fortfarande bland världens allra brantaste klassklyftor, vilket märks i det skolsystem som cementerar dem. Rika skickar sina barn till privata grundskolor, medan de vars föräldrar inte har råd med avgifterna, som ofta ligger en bit över en minimilön, går till kommunala skolor. Även om man är ambitös och har läshuvud är det svårt att lära sig där, i en problemfylld och kaotisk studiemiljö, med underkvalificerade lärare, enorma klasser, obefintliga resurser. Man kommer sedan att sakna kunskapen för de statliga universiteten, som är de bästa, mest prestigefyllda och svårast att komma in på. De rikas ungar är såklart bättre förberedda.

Med en grundlig reform av skolsystemet skulle den nertrampade underklassen lättare kunna resa sig, ekonomiskt och mentalt. Detta skulle även utmana korruptionen, det andra stora hindret för landets utveckling. En läskunnig (alfabetiseringen i Brasilien ligger på runt 50%) och välutbildad befolkning har lättare att ifrågasätta medias lögner. Politiker som har stulit av offentliga medel skulle inte omväljas lika lätt. I delstaten Alagoas har exempelvis ex-presidenten Fernando Collor chans att vinna guvenörspostenläs här om hur det gick till när han blev president.

In the 1980s, democracy returned to Brazil, but not to the media.  Even without the government pressure to censor or conform, Globo continued with the same ideological mindset under which it had been nurtured and developed.  The most famous case is the presidential election of 1989, where Globo essentially created Fernando Collor, and built him up to be the “sane, rational moderate” as contrasted with the “radical, dangerous” Lula.  To reinforce this narrative, the network went so far as to adjust the lighting at the presidential debate to cast Lula in dark (“scary”) shadows.  Beyond that, they even edited the broadcast in order to make Lula’s answers seem less coherent and more frightening.  All of this manipulation worked, and Collor was able to win by a margin of 53%-47%.

Utbildningsreformer är även nödvändiga för att den ekonomiska utvecklingen, som så här långt i mycket har baserats på billig arbetskraft och rika naturtillgångar, ska hålla i sig.

Brazil, the emerging economic giant of Latin America and the world 8th largest economy, has proved to experience a stable and increasing economic growth in the recent past. But it is still controversial to many people that whether this growth in Brazilian economy has translated into human development, that is whether a mere growth in GDP has helped progress in reducing poverty and income inequality, in improving education, health, and access of general people to opportunities to realize their human potentials.

Det finns även viktiga kulturella komponenter i underordningen, främst den reaktionära och pengatokiga evangeliska rörelsen, som utgör ett större hot nu när man allt mer söker politisk representation. Dessutom lider det mångkulturella Brasilien svårt av rasism, åtminstone strukturellt sett; en svart arbetare tjänar 41 % av vad en genomsnittlig vit arbetare tjänar, och det är ovanligt att se svarta representerade på högre poster.

Att få en ändring på allt detta kommer ta tid. Men att PT fortsätter vad de startat är åtminstone ett första steg på vägen. Möjligen kommer Dilma få under 50% i morgondagens val, vilket leder till en andra omgång mellan henne och högerkandidaten Serra den 30:e oktober. Att han skulle vinna där är dock ganska otroligt. Kanske är det dags att emigrera en gång för alla nu.

Sep 282010
 

Jag älskar Racionais MCs. De är Wu-Tang Clan och 2pac ihoprullade i en grupp. I Brasilien axlar de både N.W.A.:s och Public Enemy:s roller, med reality raps hårdare än allt amerikanskt. OK – på par med Keep Your Head Up och The Saga. Där ligger nivån. Produktion och historieberättande smälter ofta ihop till en cinematisk helhet; rysningar utmed ryggraden, nackhåren reser sig.

Jag placerade deras Vida É Desafio på trettonde plats bland 00-talets 100 bästa låtar, men idag förtjänar den några steg uppåt. För det här är tidlös musik.

It’s necessary to always believe in the possibility of the dream,
that the sky is the limit and that you are unbeatable.
The bad times will pass, it’s just a phase,
and the suffering only adds to your courage

(min kackiga översättning av öppningsraderna)

Nu är de tillbaka för ett nytt album. I videon nedanför förklarar Mano Brown hur Racionais MCs spelar in, och  knackar runt på en MPC 3000.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=0t4ulU2JFsY&hl=en&fs=1&]

Jul 222010
 

Var på en ödetomt i Malmös industriområde i förrgår och såg en dokumentär från ödetomternas ödetomt, den halvt avindustrialiserade, mytologisk-amerikanska metropolen Detroit. I samarbete med Doc Lounge hade Folkets bio smällt upp en fet duk vid korsningen mellan Nobelvägen och Industrigatan för att visa Grown In Detroit, en dokumentär som både pekar bakåt och framåt.

Detroits befolkning har halverats de senaste femtio åren. Rasupplopp och arbetsbrist i och med stängda bilfabriker har lett till att människor flyr staden. Stora områden av Detroit är övergivna. Gräs växer högt där det förut har stått hus. Jag läser en turists beskrivning av hur han sitter i timmar vid ett trafikljus i de här områdena och läser en bok – utan att se en enda bil. Eller en enda människa.

Fotografierna av detta urbana förfall har alltid fascinerat mig. Som att se in i framtiden. Så kommer alla städer att se ut snart. Detroit är ett spöke som jagar stadsinvånaren, ett ställe som likt Nevada-öknen och Tjernobyls skogar ständigt återkommer i mina tankar. Som i förrgår, innan jag fick höra om den här visningen, då jag av en slump klickade in på det här bildspelet.

Hard times inspires great music brukar man säga, och motorstadens invånare har heroiskt satt sin axel mot historiens kugghjul och pressat det yttersta ur efterkrigstiden: Motown (objektivt sett världens viktigaste populärmusik… säger du Bob Marley så frågar jag dig: vem gjorde de jamaicanska artisterna före honom covers på?), The Stooges, MC5, Parliament-Funkadelic, Derrick May, Juan Atkins, Carl Craig, Jeff Mills, monumentala institutioner som Underground Resistance.

Samma krigsskådeplatskänsla som man ser i foton från Detroit kan man höra i Funkadelics syradränkta gitarreffekter och skärande rundgång. Samma kalla ödslighet, samma känsla av urbant förfall råder där som i den mekaniska och repetitiva musik som man döpte till techno. Det låg nära till hands för Juan Atkins och Derrick May att på 80-talet skapa en slags cyberpunkmusik, eftersom de varje dag såg ut över ett slags cyberpunklandskap.

Levnadsförhållandena i Detroit ligger en bit under exempelvis Limhamn eller Lidingö. Endast på senare år har Oakland och St. Louis lyckats peta ner Detroit från förstaplatsen bland landets mest våldsamma städer. Den avsaknad av boendetäthet och socialt liv och rörelse som Jane Jacobs varnade för i The Death and Life of Great American Cities gör sig påmind. Spritaffärrer är vanligare än mataffärer. I dokumentären får vi veta att 90% av flickorna hoppar av high school när de blir med barn. Varför plugga vidare när det inte finns några jobb? Alla dessa ungdomar utan inkomster. All denna jord som ligger övergiven. Varför inte göra det bästa av situationen?

På Catherine Ferguson Academy, en av tre special-high schools i USA för tonårsmammor, fick en lärare idén att eleverna skulle lära sig att både bruka den övergivna jorden och sälja det som produceras. Som man gjorde på samma ställe några generationer tillbaks. Dels är det ett sätt att försörja sig. Dels börjar staden leva igen. Dels får Detroit tillgång till bättre mat (Internets Celebreties Bodega-kortfilm nosar på samma problem). Jag menar vad annat kan man göra?

Filmen visar oss en tillbakagång som ger visst framtidshopp.

Mat- och hälsofrågan måste såklart dras längre än till de småskaliga lösningar som presenteras i Grown In Detroit. Varför är exempelvis inte all mat som säljs ekologisk och KRAV- och rättvisemärkt? Vi behöver större perspektiv. Men det är inte den ideologiska förträffligheten som intresserar oss i den här filmen. Lösningar finns inte här, men det ställs nödvändiga frågor.

Precis som i Det stundande upproret, som jag kom att tänka på efter filmen. Den senaste veckan har det i den pågående studiecirkeln kring den boken förts ett intressant samtal om det urbana. Vad är stadens framtid? Vad ska det komma av all denna mark och alla dessa människor som förklarats överflödiga? En brännhet fråga. Hur ska arbetskraft som bortrationaliserats kunna kontrolleras? Arbetsförmedlingens åtgärder kan omöjligen vara tillräckliga i långa loppet.

Storstädernas fattigare delar i Sverige präglas inte av en lika långt driven ödslighet och övergivenhet som i Detroit. Men vi har att göra med en arbetslöshet och kanske främst en bostadsbrist som är förkrossande för den uppväxande generationen.

Rostsverige är ett fantastiskt fotoarkiv från övergivna städer och samhällen runt om i Sverige. Frågan som inställer sig när man kollar igenom bilderna av dessa ödsliga och säreget sköna platser: Varför ockuperar man inte dessa byggnader? Och odlar jorden? En del skulle säkerligen föredra detta framför att ruttna bort i betongförorterna. Städernas centraliserande kraft håller på att tappa fart. Eller åtminstone ändra riktning. Utvecklingen tecknar en våg som redan har vänt. Men vilken väg tar vi nu?

Frågan som måste ställas är givetvis vad som ersätter den borttynande uppdelningen mellan stad och landsbygd. Vilka nya mobiliteter, vilka förtätningar och förglesningar, vilka ljud och vilka tystnader.

Brasilien ska ha VM 2014. Två år senare organiserar man OS. Båda spektaklen ska äga rum i Rio de Janeiro. Minns hur man inför OS i Atlanta 1996 “städade upp” innerstan genom att helt enkelt bussa bort alla icke önskvärda – uteliggarna, knarkarna, galningarna, hororna, langarna – till stadens marginaler. I Rio De Janeiro ligger de enorma kåkstäderna mitt inne i centrum. Helt inpå Copacabana. Hur ska man kunna rensa upp där? Visserligen har Lula-regeringen genomfört en rad reformer för att få favelan på fötter, men det är en piss i havet. Misären är överväldigande. De strukturella problemen sitter djupt.

En äldre bekant kommer med en oväntad infallsvinkel när jag diskuterar detta med honom. Regeringen har börjat så smått med att hjälpa sluminvånarna att köpa lägenheter billigare, men vet du hur mycket detta program skulle kosta i större skala? Bättre i så fall att man erbjuder hjälp att flytta ut på landet, där det finns enorma områden mark som är nästintill övergivna. Börja odla, börja producera. Varför inte? Frågan är dock hur det ska gå till – genom statlig planering, statliga subventioner, gräsrotsalternativ, alternativa samhällsbyggen, ockupationer?

I Brasilien hade jag privilegiet att en bit utanför Rio De Janeiro besöka en Quilombo, ett kollektivt samhälle med långa traditioner som skapats av före detta slavar. När ekonomin i Brasilien skiftade fokus från socker till guld, eller om det var till kaffe, hände det som så att ägarna övergav plantaget och lämnade slavarna kvar. Som bestämde sig för att gemensamt fortsätta bruka jorden. Idag har regeringen erkänt dom som rättmättiga ägare avmarken och den flod som flyter därigenom. Det finns idag över tusen liknande quilombos utspridda över Brasilien.

Visserligen är det ett jävla slit att hålla igång självförsörjningen. Men jag har aldrig förut träffat så trevliga och hjälpsamma människor. Till skillnad från i slummen finns ingen kriminalitet, inga poliser, ingen går hungrig, och man behöver inte gå runt och vänta på att träffas av en förlupen kula från knarkgerillornas vilda västernliknande shootouts eller polisernas räder (och oroar du dig för en kulturell retardering i detta samhälle på runt 500 personer kan jag intyga att man rappar bättre här än i din förort).

Quilombos och liknande projekt är fortfarande en marginell företeelse. Industriarbetaren utgör ännu majoritet i ekonomin, även fall han inte längre på traditionellt vis dansar det löpande bandets ballet. Men för en allt större andel av befolkning erbjuder städerna inga bostäder och få möjligheter till försörjning. Det vore mer praktiskt att verka i glesbygden.

En romantisk tillbakagång till småskalighet och teknikfientlighet är inte att rekommendera. Men vi måste vara beredda på denna våg som kommer, beredda på att bredda, variera, sprida och intensifiera kamperna. Städer kommer att glesas ut och glesbygder befolkas. En Exodus, en utveckling näraliggande poeten Lars Mikael Raattamaas uttalande om att “det skulle bli en otroligt mäktig kraft om människor i förort, landsbygd och småstäder skulle slå sig samman politiskt” vore önskvärt, en utvidgning från Marx fokus på städernas utbildade och välorganiserade industriproletariat. Framförallt: vill man en samhällsförändring måste man ställa sig de frågor som Johannes Nilsson är inne på i sina skarpa reflektioner kring Det Stundande Upproret.

Sist men inte minst har den osynliga kommittén i sin övergripande analys helt och hållet förbisett det faktum att Maktens i första hand inte härskar genom våld, utan genom vårat samtycke, som i sin tur bottnar i vårat beroende. De är visserligen inne och nosar på detta faktum när de konstaterar att det är ett stort problem att två procent av befolkningen förser resten med deras näring. Detta innebär att all makt i slutändan ligger hos dem som distribuerar denna näring bland folket. Säg att den osynliga kommitténs kamplystna gemenskaper lyckas i sin föresats att ta över gatan fullständigt i två dagar, tre, fyra… när tror ni svälten sätter in? Vem ska leverera maten? Militären? En bunt sverigedemokratiska bönder?

Apr 162010
 

Suba – Tantos Desejos

DJ Marky and Makoto – Long Distance São Paolo Tokyo

Tillbaks i São Paulo. En av världens verkliga storstäder. Den samlade aktiviteten hos 20 miljoner människor. Någon slags elektricitet i luften. Kanske för att man kan köra i timmar åt vilket håll som helst och inte se annat än urban bebyggelse. Kanske för att jag kan ta mig upp i den högsta byggnaden och ändå inte se bortom det utbredande stadskaoset. Kanske för att elledningnarna hänger uppsträckta, ihopkorsande hur som helst över gatorna.

Jag återkommer ständigt till första gången jag var här. Vi kör över nån bro. En enorm ansamling av höghus framför oss. På väg in i centrum av sydamerikas största stad. En enorm stadskärna. Jag kollar åt vänster. Bortom centrum. En liknande ansamling av höghus. Ett till centrum. Och till höger, längre bort, ett till centrum. Och bortom det ett till. Och bakom mig ett till centrum. Och ännu ett stadscentrum. Eller möjligen inget egentligt centrum alls.

Som de skriver på Wikipedia:

São Paulo had lacked any city plan before 1889, and no zoning law was passed until 1972. Indeed, well into the 20th century much of the city retained a colonial aspect, with narrow unpaved streets, shabby buildings, and a few old churches of Jesuit and Franciscan styles.

En ovanligt hög andel av byggnaderna i São Paulo, och Brasilien i stort, är konstruerade utanför stadsplanen, alltså utan bygglov och av invånarna själva (en siffra som i Sverige är löjligt nära noll). Jag talar inte enbart om kåkstäderna som omsluter staden. Även arkitekturen i centrum är brokig och oförutsägbar. Kaotisk självorganisering. Innergården där min kompis bor och som jag just nu blickar ut över har definitivt nåt Blade Runner över sig. Olika sorters hus på alla sidor, andra byggnader sedda mellan gliporna, folk tvättar kläder, slitna fasader, neon-skyltar, krossade ölflaskor, vingliga gångar, improviserade tillbyggen, snutsirener i bakgrunden, och det regnar också.

Ny grafitti på höghusen. Tjocka, vita ränder, likt kritstreck, bildar kuvert,
pusselbitar, labyrinter mot högre nivåer av abstraktion. Sprickor. Ledningar. Godtyckliga uppdelningar av byggnaderna. Klichén om gatan som en konstutställning är här mer levande än någon annanstans.

Den trendkänsliga… vänta, fel ord, den trendstörda stadsungdomen är mänsklighetens hopplösa. Planetens förlorade själar. Flera kriser behövs innan de kan återfå något mått av stil och själslig hälsa, antar jag. Se på deras fula, skitdyra kläder. (Även här existerar den skandinaviska praktiken att klä sig fulare än vad man är. Litar man mindre på sin kropp och sin spegelbild? Handlar det om en brist på självförtroende, som föder svartsjuka, eller om en djupare själslig och masspsykologisk kris? Bristen på självförtroende kanske är Lutheransk? Den kristendomens lätthet att integreras i den statskapitalistiska produktionen-konsumtionen. Vi i Sverige är ideologiskt sett betydligt mer kristna än socialister.) Se på deras osäkra leenden och svartsjuka blickar. Deras borgerligt-konforma sätt att ständigt jämföra sig med den andre. Lyssna på deras tal, fyllt med sadistiskt skvaller och falska nyheter. Alltså de skitnödiga rapporter om påstått orginella företeelser som är omedvetna om föregångarna och inte vill lära sig. Där man jagar efter orginalitet och äkthet på samma sätt som man jagar efter profit bör man minnas Stanley Kubrick, som sa ungefär att han aldrig brydde sig om vara orginell, när det kommer nån med nåt nytt att säga blir han ofta tvunget att säga det i en ny form. Så sluta stressa.)

Vi var precis på bageriet (den ordagranna översättningen från portugisiskans “padaria”, alltså ett ställe där man köper färskt bröd) ett kvarter bort och åt en rejäl lunch. Här hittar vi allt som är fel med Sverige. På en padaria köper man cigg och bröd och mjölk, ost och kakor och bakelser. Hamburgare. Alltså kommer alla hit. Och man pratar med varandra. Och framför allt kan man sitta och dricka en öl här. En sådan ständigt integrerande trottoarkultur saknas i Sverige. Ett bageri – eller konditori kanske är rätt ord – i Sverige är ett ställe där folk med för mycket pengar köper frukostbullar. Man umgås definitivt inte där.

Mellan höghusen och högtalare, långt nere på marken, på gårdarna: växter i krukor, mossa i springor, palmer och träd över gatorna. Staden vaknar. Staden växer kontinuerligt. Stannar aldrig. São Paulo liknar sig självt även denna gång. Världens bästa skylines. Världens bästa grafitti. Ett av världens bästa uteliv.

Tunnelbanan börjar bli alldeles förfärlig här. Jag menar, den är lika vacker som i vilken annan stad, men vid rush hour liknar det Tokyo. Man pressas bokstavligen in i vagnarna – alltså av personalen som jobbar där – likt ris och rå fisk i alggräs. Vi anländer med nattbussen från Curitiba, och mellan halv åtta och halv nio får vi snällt vänta på att kön utanför
vagnarna ska avta. Även när det lugnat ner sig trycks det på ordentligt vid de större knytpunkterna. Det är svårt att hålla sig upprät. Människor som boskap. Som ansjovis i metallburkar.

Apr 132010
 

I Curitiba, beläget en sex timmars bussresa söder om São Paulo, förnimmer jag flera gånger en känsla av ett brasilianskt Göteborg. Halvvägs till Brasilia. Som är Brasiliens Stockholm. Som Lars Gustafsson skriver i De andras närvaro:

Ett fruktbart sätt att betrakta staden är informationsteoretiskt. En alltför överblickbar stad blir steril. Den kan inte bära ett normalt stadsliv. De fasaväckande stadsplaneringsexperimenten i Brasiliens huvudstad Brasilia, som egentligen, i likhet med Tensta och Farsta inte är något annat än tillämpningen av Le Corbusiers hat mot gaturummet, mot gyttret, blir informationsfattiga och försvagar stadens kreativitet.

Det handlar om uppenbarelser av det moderna. Blicka ut över Göteborgs och Stockholms förorter där “för många har levt i en falsk värld i hela sitt liv, fast medan minuterna passerar förbi (…) och lever som ett nummer under deras arkiv“. Minns att Burroughs beskrev Skandinaviens socialdemokratier som kontrollsystem vida överlägsna stalinismen. Stadsplaneringen kanske är den viktigaste pusselbiten i det systemet. Allt som är vackert eller visuellt häpnadsväckande i São Paulo, som har sin grund i det kaotiska, oförutsägbara, självorganiserande, är i Curitiba uppordnat, hårt doserat – och förlorar därmed mycket av sin charm. Ett Göteborg med skyltar på portugisiska och blandat palmer med barrträd. Ett brasilianskt Mölndal.

Jag har aldrig blivit så väl bemött av lokalbefolkningen som i Recife. I andra ändan av landet, i det tröga södern, är det tvärtom. Direkt när vi stiger av bussen får vi en utskällning för att vi saknar några helt onödiga bagagelappar. Vi får genast veta att här är det ordning och reda, och efter ett tag även våra väskor. Jag skiter i om bussarna går på tid. Den södra delen av Brasilien levererar det jag avskyr med Sverige. Slutenheten och den grågörande stadsplaneringen. Den provensiella andan. Misstänksamheten mot det utanför. Regionens hjärta är fabrikerna och tillväxten. Staden är ett bevis på att ekonomisk utveckling har lite att göra med kulturell dito.

Levnadsstandarden är högre och man sorterar sina sopor, men det är fortfarande samma feodala (feodalt i den meningen att man pga av låga löner kan slösa med arbetskraft; därför är det så vanligt i Brasilien med kokerskor, hemhjälp och att gå till skönhetssalongen för att fixa naglarna) låglöneordning i affärer, etc – en person i kassan och fem som låtsas arbeta.

Jag antar att man likt i svenska städer måste vara hårt selektiv. Att strosa runt planlöst blir ingen glad av. Man måste veta vart man ska. Bra då att vi blev tipsade om Super Vegetariano. Förutom frånvaron av hälsohets och blonda dreads är inte det bästa den billiga, underbart goda vegetariska maten, men det faktum att det känns som att besöka sin farfars 70-talskök (om det vore beläget mitt i centrum, innanför ett funky budgethotell): urblekta fototavlor på frukt och grönsaker, easy-versioner av David Bowie i bakgrunden, helbrunt möblemang, rustika inredningsdetaljer och världens gemytligaste stämning. I’m a sucker för lo-fi 70-talsvibbar.

Det är omöjligt att hitta något om det egentliga utelivet på internet. Inget genom google, twitter, youtube eller facebook. Det egentliga Curitiba är off the net. Använder de personsökare här? Brevduvor? Fanzines? Flaskpost? Det visar sig att det inte heller AFK finns något egentligt uteliv. Ingen elektronisk musik. Ingen svart musik. Bara keffa rockklubbar och psytrance. Man får alltså göra som när man bodde i Bergsjön och på Hisingen: ladda ner kvalitativa tv-serier, laga god mat med goa vänner, dricka kaffe, vin, konjak, köpa vinyl, plöja second hand-affärer, hänga i parken. Där vi besöker Museu Oscar Niemeyer, uppfört i den store brasilianske arkitektens ära. En del OK grejer utställda, som Guayasamin och kaklets historia. Tittar in i en något dom kallar för “sculpture garden”, men jag tänker direkt “fängelsegård”. En genialisk planlösning som ger ett förkrossande totalitärt intryck.

Jag går in i muséet igen och kollar på en dokumentärloop om Niemeyer. Även på gamla dar hyllar arkitekten Lucio Costas stadsplanering i Brasilia (självklart hyllar han även sin arkitektur). Hans kyrkliknande byggnader vill påminna oss om en sak: arktitekten är Gud. Han har skapat denna ödsliga värld, dessa kliniskt planlagda städer och byggnader som vi tryckts in i.

Apr 112010
 

Gal Costas första skiva bekräftar min tes att 60-talets Brasilien höll sina öron och huvuden vidöppna. Dels flöt hippie-träskfebern och ett senmodernistiskt högrtyck in över landet, dels är Brasilien redan pga kulturblandningen till sin natur mycket eklektiskt, dels tryckte diktaturtider på. Huvudvärkstabletter hjälper inte. Det måste ut. Snabbt. Allt på en gång. Bisarreriets och nybrytandets lägstanivå var naturligt högre.

Gal Costa sjunger ungdomligt och gudomligt. Och ja, det handlar om den anländande generationen, den modernitet som även här vecklades ut mellan betongbyggnader, coca cola-flaskor och studioeffekter.

På första låten sjunger hon att hon är ensam och förälskad, ett oidentifierbart flygande objekt, hon ska skriva en låt om kärlek och spela in det på en “disco voador”. (Ett flygande tefat, egentligen “flygande skiva”; man använder alltså samma ord för tefat och vinyl… ytterligare en sympatisk feature i portugisiskan.) De flesta spåren på den här skivan är mycket väl producerade för att effektfullt lyfta fram denna fritt framåtblickande vision. Det är en hyfsat omistlig del av den brasilianska muiskhistorien. Speciellt covern av Jorge Bens Que Pena, speciellt då Jorge Ben själv gästar. “Han är en ros, andra är basilika.” När Brasiliens största sjunger om kärlek, jag menar: det finns inte bättre musik.

Gal Costa f. Jorge Ben – Que Pen

Mar 022010
 

As mentioned before: Recife is Brazil’s New Orleans (not just in both cities being equally close to total social chaos) – the home of enormous musical innovation and weird Afro-American religions. This is mostly a thing of the past. Still, I see the world’s most futuristic tags here (I couldn’t find any of them googling, sadly, and a friend claimed that it’s plain stupid for a white-skinned, blue-eyed person to walk around with a camera here – just take my word for it; the letters are much more complex and cleverly put together than anything I saw when wandering endlessly, mouth-open amongst the rune-like letters of the pixadores of São Paulo). That the great hope in American Rap represents New Orleans and named his first EP Style Wars surely means something as well. Erik Davis came correct in his Dub, Scratch, and the Black Star, drawing a line from the carnivals of Brazil to the soundsystems of Jamaica and further on to the Style Wars of Philadelphia, Bronx, and so on.

Such style wars show up in various guises across the African diaspora, from the taunts and “disses” of rappers to the yearly carnival competitions of Trinidad and Brazil, when various roving “bands” try to top each other and woo the crowd with music, dance, and costume. As Lee Perry said, “Competition must be in the music to make it go.”

Olinda, neighboring town of Recife, reminds me of São Luiz do Paratinga, but it’s bigger, more beautiful, and the carnaval is much better. Chico Science grew up here and learned hiphop on these streets, moving from the James Brown-parties of his childhood to breakdance and rap. This is also where he died, in a car accident during the carnaval in 1997.

We can understand the carnival through Batailles as a social system against profits and accumulation. As Potlatch. But also as refusal of work. The carnival also struggles to preserve the unique North-Eastern Brazilian culture. It’s in this light we should see the aggressive commercialization of the Carnival in Recife.

Frevo: carnival music concentrated on metal section, bass, percussion, call and response. Much faster than the music I’m used to from São Luiz do Paratinga. Most of it too cheezy and carnivalesque for my tastes, but the 19 man strong Spok played a jazz-influenced frevo that blew my brain to bits.

I saw Siba e a Fuloresta twice; should have made that three shows. He reminded me of Fela Kuti, with the generous musical backup, the call and response-singing, the way that riffs and grooves float into each other unexpectedly, and very fittingly.

Otto and Cordel do Fogo Encantado were disappointments. Former membership in Nação Zumbi and Mundo Livre S/A doesn’t guarantee anything obviously, except a taste-free mess of beach rock and regional influences. The guys in Cordel do Fogo Encantado seemed to be nice people, and they delivered a very raw underdog story to the audience (that becomes extra powerful in Recife, the fourth worst city in the world talking quality of life, a place where the class struggles are intensified to the point of absurdity) – but as time passes I have less and less patience for music involving elements of theater, clowns and stand up poetry.

It feels wrong writing about the carnival as a musical event. It’s much more than that. For me it was more important to see the city itself and the north-eastern Brazilian culture. The people were as friendly as could be and the level of violence and general fucked-upness was at an admirable low. If you’re not too into maracatu, coco, frevo or ciranda then Recife perhaps is not the best place in Brazil for music. Not for clubs and shows. Not for bastard forms of modern dance music anyway. And not if you’re content with hitting up random spots in the tourist areas. The important musical activity always seem to take place outside of the center of the city, in spaces where you need to know people to get there. Adventurous hybrid scenes must have continued in Recife since the days of Chico Science. Somewhere. Perhaps I can get back to this in the future.

The musical highlight of the Carnaval was Nação Zumbi. A free show in the outskirts of Recife was a very different experience from the two times I saw them in São Paulo. People screaming every word to the songs and jumping up and down, about a meter up in the air. Sweating like in a sauna. The air turning into uncut electricity.

They have improved as musicians. Still, the start comes off stiff – perhaps because they play mostly post-Chico material. His intensity and idiosyncratic lyrics has left a hole in the group. But you can do nothing but admire and respect the way that the group have carried on after his death. Each album gives us new takes on the same musical problem: how to bring the fertility of the mangue-swamps into the information Society. When I go through old live videos at the Chico Science Memorial the day after I realize that in a way their sound was weaker in the beginning. The live recording of the title track of their first album is missing that weight that bulldozered right through me the night before. Just like with Kraftwerk their old material is not something to rush through live. They understand that they’re dealing with holy material that must be perfected and updated as much as new technology and improved skills will allow. And Jorge du Peixe’s deeper voice fits the message better. “From the mud to chaos, from chaos to the mud / A robbed man is never fooled again”.

Nação Zumbi can go on forever. Like Rolling Stones. Like Kraftwerk. I just hope that they tour and record more frequently than their German predecessors.

The longing for an intensified Style Wars. Also here, in the worlds of blogs. A problem, somewhat Scandinavian-centric (I’d like to imagine that the internet is used a at least a little bit different in other parts of the planet): exaggerated politeness, insufficient drive to make contact. Shyness and inwardness disguised as good manners. I thirst for a community beyond the screens and a day when techno party-organizers kick over each others speakers. Taliban Style Wars.
Mar 012010
 

Utomlands tänker jag ofta på Sverige. Det blir att man jämför med stället man är på och betraktar ens hemland ur ett större perspektiv, i mer allmäna termer: Varifrån kommer vi? Vad har förändrats? Vart är vi på väg?

Här är i Brasilien verkar saker och ting faktiskt peka uppåt, med oljefynd, stundade OS och fotbolls-VM, en ekonomi nästintill opåverkad av krisen, och en socialdemokratisk regering som vill utrota svälten och rensa upp i slummen. Detta medan man i Sverige föredrar att flörta med förmoderna, feodala förhållanden; ökad underdånighet, övervakning, främlingsfientlighet, fattigdom, och så vidare rakt ner i gyttjan som man för ungefär ett sekel sedan lyckades kräla upp ur.

Jag har för mig att det ganska snart sker någon slags omröstning som avgör vem som styr Sverige under de kommande fyra åren. Ryktet säger dock att det saknas vettiga alternativ. Och det viktiga, alltså hur produktionen och reproduktionen av det vardagliga livet ska gå till, verkar inte påverkas i någon större utsträckning.

“Högern kör över arbetarklassen på utsidan,
och
Lars Nylén kör över dom på insidan.
Fittorna vill att det ska svida.
Det är lätt att vara sadist om man aldrig fått lida.”

Ännu en gång är det i musiken som nyheterna förmedlas (eftersom “det som ännu inte kan sägas, möjligen kan sjungas” (eller i det här fallet, rappas)). Tillsammans med ett fåtal bloggar är det i min mening Kartellen som bäst har tecknat historien om ett förändrat Sverige. Allt från FRA till försämringar i försäkringskassan träder fram i deras musik. Men framförallt hjälper de oss med något väldigt viktigt, nämligen att förstå hur kriminalitet och utanförskap fungerar. De anlägger det helhetsperspektiv som är så viktigt men som alltid är frånvarande i massmedia och i politikernas föreställningsvärld.

Ett hårdare samhällsklimat skapas inte främst genom enskilda människors brottsliga handlingar, men genom de politiska reformer som främjar sådant asocialt beteende. Men det är individen som ställs inför rätta, aldrig systemet.

Liberala reformer lovar oss MER frihet, men ger oss endast MINDRE socialdemokrati. Om man skär ner anslagen till social verksamhet som ex. fritidsgårdar så leder inte detta till att kidsen får ökad frihet att själv skapa sin vardag. Det innebär bara att liberalerna i praktiken lägger ut denna sociala verksamhet på andra grupper. Grupper som är oskiljaktiga från liberal politik och som alltid är redo att ta över.

Genom ett intensifierande av socialdemokraternas nedskärningspolitik har högern sått fröna till olika sorters gängverksamhet och en morgondagens maffia. Och det enda botemedlet de känner till är olika versioner av kontrollsamhället. På introt till Kartellens senaste mixtape ställs en relevant fråga:

‘”Håller vi på att skapa nånting som vi ännu inte har?”

Nov 152009
 

B000F7CLLO

The two songs I’m posting below is all you need to understand why Tim Maia is better than Jorge Ben.

In truth, there are days for both. It’s like comparing Tupac Shakur and Rakim Allah. Jorge Ben and Rakim being the great architechts, while Tim Maia and Tupac Shakur were without comparison, bleeding on the microphone with pure iconic soul power. Bigger than life. Their light shone far into the dark corners of the world.

Tim Maia packed many styles, and this time we find him on his Otis Redding shit, like a force of nature, unstoppable, untoppable, unfuckwithable. Tim Maia was also the preffered taste of the Brazil’s finest rap group, who sampled Ela Partiu for one of the deepest storytelling tracks ever.

Tim Maia – Ela Partiu

Tim Maia – Eu Amo Voce

Nov 082009
 

tim-maia-em-19711

Just like every other sunday, today is Tim Maia sunday…

If you go look on the youtube for clips with the great Soul singer and man of Funk, mostly 80s and 90s shit will come up, and seriously… those weren’t good times for Soul and Funk. Even though Tim Maia sang as good as ever, the musical backdrop suffers from the placebo syndrome. That’s why I bring to you these two wonderful 70s clips.

First we have an energetic performance from 1971 with psychedelic visual tricks and singing in english.

The second and most important clip is a medley from 1974 that finishes of with my personal favorites Azul Da Cor Do Mar and Imunização Racional (Que Beleza). Apart from the sound engineer almost completely cutting out the metal section this clip is straight manna from the desert skies.

Switch to our mobile site