Gal Costas första skiva bekräftar min tes att 60-talets Brasilien höll sina öron och huvuden vidöppna. Dels flöt hippie-träskfebern och ett senmodernistiskt högrtyck in över landet, dels är Brasilien redan pga kulturblandningen till sin natur mycket eklektiskt, dels tryckte diktaturtider på. Huvudvärkstabletter hjälper inte. Det måste ut. Snabbt. Allt på en gång. Bisarreriets och nybrytandets lägstanivå var naturligt högre.
Gal Costa sjunger ungdomligt och gudomligt. Och ja, det handlar om den anländande generationen, den modernitet som även här vecklades ut mellan betongbyggnader, coca cola-flaskor och studioeffekter.
På första låten sjunger hon att hon är ensam och förälskad, ett oidentifierbart flygande objekt, hon ska skriva en låt om kärlek och spela in det på en “disco voador”. (Ett flygande tefat, egentligen “flygande skiva”; man använder alltså samma ord för tefat och vinyl… ytterligare en sympatisk feature i portugisiskan.) De flesta spåren på den här skivan är mycket väl producerade för att effektfullt lyfta fram denna fritt framåtblickande vision. Det är en hyfsat omistlig del av den brasilianska muiskhistorien. Speciellt covern av Jorge Bens Que Pena, speciellt då Jorge Ben själv gästar. “Han är en ros, andra är basilika.” När Brasiliens största sjunger om kärlek, jag menar: det finns inte bättre musik.
