Apr 232012
 

21 Grams was one of the dopest, most well-rounded tapes of 2011.

Then Stevie Joe started of 2012 by flipping that waste-of-network-time’s name into a mixtape title pun, incorporating rap life’s two very essentials booty and Buddha into it.

Ass N Kusher is a mixtape, not in the sense of low bitrates and some waste-of-airtime DJ hollering in your ear at a high volume, but it’s mixed together seamlessly. It starts off with LiveWire’s patented electro slaps bulldozing all over the competition, with Stevie Joe not taking his foot off the gas until the seventh song. He’s clearly, as he declares over some next level trap funk on Pu$$y Good, on some “straight to the point, no colorful punchlines / kush and coffee for breakfast, rappers for lunchtime” shit.

Although missing the standout hits of 21 Grams, Ass N Kusher is a varied and very strong tape, and finishes with the nearly eigth minute long for-the-ladies-rap Elevadors Remix (originally a slap by the The Hoodstarz), which I’d describe as cloud rap if it wasn’t so firmly rooted in the electro sound flooding the Bay Area as of late.

BONUS STEVIE JOE VIDEO: Continually impressed by how that “Life’s A Bitch” meme keep travelling into new levels of freshness.

Dec 252011
 

Gott folk, nu släpper Brytburken.se sin lista på 2011 bästa tapes.

I slutet av 2010 så var jag osäker på om 2011 skulle vara ett lika fruktbringande år. Jag älskar helt enkelt när jag har fel. Egentligen skulle jag ha släppt denna listan till igår (som en julklapp till svenska folket) men magen sa att jag skulle vänta en dag till för att se vad Green Ova`s Squadda Bambino hade för sig. Vi börjar med tapesen för 2011 så kanske vi kommer till låtarna lite senare.

2011 har ju varit sjukt fett om man gillar Green Ova, Oakland snubbarna som dök upp på internet från ingenstans och sen bara tog över det. Clams Casino är ju också en kille värd att nämns om man skall snacka 2011 och “cloud rap”.

På den svenska scenen blev ja också överaskad. Gamla rävar som Chapee N Chess dök upp och döda 2011 på svenska tillsammans med deras klick E.C (Ecstra Cheese.) Stockholmssyndromet. Jag är sjukt förväntansfull på vad dessa herrar har i görningen för 2012. Enligt Skizz så kommer iallafall Stockholmssyndromet att leverera hyphy beats..

En speciellt rolig grej detta år är ju att våra vänner Petter417, JuiceManeHugo och Pussymadeofgold har startat podcasten Vad Blir De För Rap,  som har hunnit släppa 3 avsnitt som verkligen är värda att kolla in. Er önskar vi ett exstra based år.

Ok för att ännu en gång prata om Squadda Bambino så dök de upp ett problem idag när han släppte sitt fantastiska tape Back Sellin Crack tidigare idag. De var helt enkelt för bra och eftersom de är 2k11 så kan ja inte ha 12 tapes. Jag var tvungen att peta ett tape. Juicy J no hard fellings i fuxx wit you.

alabama187:
1. Main Attrakionz - 808s and Dark Grapes 2
2. G-Side – The One Cohesive
3. Gucci Mane & Wacka Flocka Flame – Ferrari boys
4. Z-Ro – Meth
5. E-40 - Revenue Retrieving
6. Clams Casino - Instrumentals
7. 2 Chainz – T.R.U. REALigion
8. Asap Rocky  - Live Love ASAP
9. Wooh Da Kid – Krown The King
10. Squadda Bambino – Back Sellin Crack
11. T.Nutty – The Tonite Show (prod Dj Fresh)

- Special s/o:

Western Tink – Hater Fader
Shady Blaze – Blessed or Cursed
Stress – Playlist
Stockholmssyndromet – Underhundar Lp 
Gucci Mane – Writing On The Wall 2
Ludacris – 1.21 Gigawatts (Back To The First Time)
Juicy J – Rubberband Business 2
Sortahuman – Stonergang 
Rittz – White Jesus
Big K.R.I.T – Return Of 4eva
Future – Dirty Sprite 

Lars:
1. Main Attrakionz – 808s and Dark Grapes 2
2. Asap Rocky – Live Love ASAP
3. E-40 – Revenue Retrieving
4. Aleks – Inte längre fiender
5. Clams Casino – Instrumentals
6. Burn One – The Ashtray
7. Lil B – I’m Gay (I’m Happy)
8. G-Side – Cohesive
9. Z-Ro – Meth
10. Labyrint – Labababa
11. Stevie Joe – 21 Grams

- Hedersomnämnanden:
Basgränd Crew – Blandband
Dark Sister – Swag Hag EP
Cousin Fik – Hacksaw Ben Thuggin
Stockholmssyndromet – Underhundar LP
Kartellen – Reflektion
Mohammed Ali – Vi
Lady – Bout Dat Life
Freddie Gibbs – Cold Day In Hell
Shady Blaze – The Shady Bambino Project (eller Blessed Or Cursed eller Rappers Ain’t $​#​!​% Without A Producer)
Mondre M.A.N. – Dope Since 91 (eller Mondrehott)
Squadda B – I Smoke Because I Dont Care About Death
Big KRIT – Return Of 4eva

Soundtracket till mitt 2011 utgjordes till stor del av #greenova, vilket avspeglar sig här. Gå in på deras bandcamp och köp deras tapes – det är billigt, 90% av pengarna går till artisterna, och de förtjänar det, för de arbetar hårt som fan och är en av de få som gör verkligt nyskapande rap nu.

Om jag fick banta ner Revenue Retrieving till en skiva hade det varit årets bästa. Svensk rap hade ett fantastiskt år. Det enda jag saknade var att Stor och Sebbe (Sveriges två bästa rappare) inte fick skina så mycket som de borde ha gjort. Anmärkningsvärt är också att två instrumentala tapes letade sig in här. Om inte Arrabmuziks Electronic Dream hade haft så många ostiga trance-stunder så hade den också platsat.

Kvinnliga rappare representerade i år (varför de utgör en liten procent av denna lista men hälften av planetens befolkning är en fråga vi får återkomma till). Lady gjorde ett tape fyllt med catchy skit och starka koncept och rappade röven av sig. Hennes röst tar ett tag att vänja sig vid – tänk på henne som en kvinnlig Lil Boosie så går det nog bra. Dark Sister släppte en lovande EP med en väldigt egen vidareutveckling av det klassiska Memphis-soundet. Och No-Lay var nog årets bästa live show för min del.

Det har blivit mycket ambientliknande beats i år, men i rap-världen i allmänhet så har trap-soundet dominerat. Bricksquad representerar bäst denna våg (har insett att jag borde kolla upp deras tapes närmare), men personligen har jag lyssnat mer på Livewire-gänget. Att The Mechanix och DJ Fresh ofta låter sina electro-influenser blöda in i mixen i form av handclaps, cowbells och en mer knorrigt fet bas bidrar självklart till detta. Jämte Shady Nate och J. Stalin är Stevie Joe den Livewire-rappare jag pumpat mest. Här står slapsen tätt och sträcker sig stolt mot den heroingrå himlen. Go Back, Fucking Right och Block Beattaz-producerade Bass! (med Freddie Gibbs och G-Side) är spår som jag rekommenderar till hataren.

Jul 082011
 

Ingen diss att Basgränd – som visar sig vara från södra Stockholm, med en dialekt som man vänjer sig vid, låt för låt – skulle vara bonnläppar. Jag ser tvärtemot fram emot famtida glesbygdsrappare som med inlevelse berättar om hembränt och pimpade Volvo 240:s. Och eventuell fulhet vore ett plus, genom att inte se ut som en JC-reklam – vilket är hur jag föreställer mig de där nyanlända rapparna på radion. Hursomhelst – de nöjde sig i alla fall med att kalla mig för “mawfuckan”. Tur att de hade humor. Och inte ville slösa kulor.

(Om du är nere med Basgränd… spela vår skit i din gränd så din gränd blir en Basgränd… )

Det finns inga dåliga låtar på Blandband.

Några sidor har man skissat av från A Tribe Called Quests uppslagsverk (Första raden, Frågorna, Dirr från MPC:n, Ge Mig Mer Bas), men fler svenska rappare skulle klä bättre i sådant än deras nuvarande swaggerprenumeration från amerikanska topplistor… jag menar, svårligen lyckas konkurrenter döda en låt om att sälja mackor på Subway (Ät Din Macka).

Har knorrigheten i ljudbilden delvis hämtats från skweee så är det i så fall en relatvit lyckad – trots Norbergfiaskot – mikrogenre (Chilla Galet, Fucking Awesome, De Tyngaste). De tvekar inte för att sampla obskyr soulpsykedelia (Vad händer len?) eller låta lo-fidyrkande likt Company Flow (Knas, Ge Mig Bas).

Det är knökfullt av fräscha infallsvinklar och de vågar låta som de kommer från. Visst blir det plojigt, ibland, men just det där kan vara syran som löser upp mycken ingrodd keffhet i den svenska rapankdammen.

Håller Blandband längre än mina hittills en handfull genomlyssningar? Jag hoppas burken rullar genom Basgränd snart igen. SWAG!

Jul 072011
 

Som ni ser på framsidan nedan (vad händer Marvin Gaye?) målar den här skivan upp en de svarta amerikanernas allegoriska rörelse från “SLAVERY”, genom vårt nuvarande “MENTAL SLAVERY”, till en tänkt “MENTAL FREEDOM”.

FREEDOM“, kort och gott, alltså ekonomisk och politisk sådan, saknas på bilden – det är också ämnen som Lil B först nu börjat nosa på. Men att han faktiskt gör det, istället för att låta sitt budskap fullständigt lösas upp i en slags menlös new age-sörja, det uppskattas av lyssnaren.

Genom en enorm produktivitet och ett pärlhalsband smart avfyrade PR-skandaler har Lil B omvandlats från den überobskyra Myspace-bizarristen som jag första gången läste om på Cocaineblunts för två år sedan (Noz första sammanfattande intryck är fortfarande den skarpaste analysen av Lil B:s musik) till den kanske mest omtalade – avgjort mest uppfinningsrika – rapparen i världen.

Genom titeln på sin skiva skickar Lil B iväg I’m Gay som en trojansk häst ridandes den hype och homohysteri som han så effektivt har piskat upp de senaste månaderna (har freestylat att han är lesbisk och bög; har sagt att han ska fuck Kanye West in the ass om han inte samarbetar med honom, och mest provocerande; har hotat att göra musik med Lupe Fiasco) – men inuti gömmer sig Brandons version av ett soulfullt, samplingsdrivet och ganska traditionellt hiphop-album.

Många Lil B-låtar är perfekta för att go nuts like pistachios till på klubben, men här väljer han att visa upp en annan sida. Utan större ansträngningar läser man ut hyllningar till rappare som Cormega och Nas mellan raderna – som dock strösslats generöst med typiskt fritt flödande based freestyles-improvisationer.

Att dryfta huruvida Lil B är ironisk eller postironisk eller whatever är fruktlöst då den unge Berkley-rapparen har navigerat bortom den misären. Som vi förut noterat är det även hans sällsynta ärlighet som genererar guld i uppmärksamhetsekonomin.

Mycket på I’m Gay kan avfärdas som överkänslig självhjälpsmusik, men då glömmer man att mycket av den bästa rap är just blödiga motivationsoundtracks (tänker man efter så kan man svårligen säga att exempelvis Z-Ro:s “I’m a sponge soaking up pain trying to come out the rain” är ett exempel på ett mindre smetigt bildspråk). Tidigare världsamvetesförsök från Based God har varit känslomässigt kladdiga, strukturmässigt kluddiga, men här lyckas han genomgående göra fräscha och dynamiska låtar av samma egentliga känsloläge.

They say I can’t do my thing… I’m a build my own lane

1. Det är så mindblowingly synkroniserat och avgrundsbased att man öppnar med en sampling från svenska flumhelgonet Bo Hanssons mest kända skiva att man lätt tror att det bara kan gå utför från här – men trots en del starka rader är Trapped In Prison långt ifrån skivans höjdpunkt.

2. När efterföljande Open Thunder Eternal Slumber inledningsvis förklarar, över en drivande indie rock-loop, att vi befinner oss på motorvägen vid Kaliforniens kust, från Berkley och ner genom Oakland, ser jag religionskritikern – inte ateisten – Lil B framför mig i bilen, på drift enligt hemstadens rebelliska beatniktradition, och han verkar improvisera: “No Sir, I don’t believe in Jesus / you’re a slave to the world and the books of preachers (…) 9 to 5, can’t even pay the bills, we need managing money for the builders and plummers / the waters, the purifiers, the paper, the lumber / I might go to L.A. for the summer/ Venice Beach Music, open up the thunder / Eternal slumber“. När Lil nu B har blivit bättre på att rappa rent tekniskt så har hans budskap och bildspråk också blivit klarare, mer politiskt och mer poetiskt.

3. Game skulle kunna ha passat på The True Meaning eller The Pretty Toney Album. “Please show me who’s your boss, ’cause I’m a tell ‘em that you dudes is lost“. Som titeln antyder så droppar han game: att man bör snacka mindre och lyssna mer, om knarkjobben och fängelserna de har förberett för ghettobarnen, att de har delas upp oss likt apartheid, om hur folk ser på en annorlunda när man flyttar från hooden. Det märks hur mycket Lil B älskar att rappa. Föreläsningen avlutas med ett passande “Brangkadang! Swag! Woop! Woop!

4. Clams Casino tlar sitt bombastiska sound till en ny nivå på Unchain Me, det här projektets Motivation, alltså populärkulturell själarening i hyperemotionell arenarockstöpning. I’m Gay bör tolkas efter sin ålderdomliga betydelse, då det är ett genomgående tema på skivan; Brandon är inte bög, men uppfylld av glädje. Inget ovanligt ämne i rap, men för ovanlighetens skull gläds man med artistens framgångar. Det är ett sublimt ögonblick när han säger att han är “the God MC like Hova” och att hans “grind is over“.

5. Neva Stop Me är till hälften based freestyle, till hälften traditionella lyrics, men textmässig rörighet utesluter inte att det låter jävla bra. Beatet är mer New York-honung och Lil B har övat hårt på sin Pimp C Prison Interview-röst, som klipps in perfekt mellan verserna.

6. Barack Obama-samplingen och pianoloopen på Gon Be Okay är egentligen alldeles för cheesy och nära till hands, men vid “things will never be the same” fuckas ändå mina känslor varje gång. Lil B sysslar egentligen sällan med några slags avantgarde-texter (och här regnar det definitivt klichéer), men vem bryr sig då det alltid är den här fullständigt självutlämnande, självläkande och självhjälpande ärligheten som i slutändan är det mest överskridande ögonblicket?

7. The Wilderness – en till Neva Stop Me, men pampigare. Det är inget fel i att lägga snarlika låtar på samma skiva, det visar bara att man är på rätt spår. “Back then, we was parted by the masters / Gave us religion so we couldn’t move past it (…) And why college… is so expensive? / People wanna learn, but there’s always some fences.” Precis som på Neva Stop Me avslutar han suveränt: “I’m at peace / One love, man, I’ll fix that beef / Can’t nobody do it like that boy Lil B“.

I need to learn my history… ’cause I hate myself.

8. Den som följt Keyboard Kids internetkarriär hittills kan glädjas över att hitta hans typiskt basedworld-drömska I Hate Myself här. Klina datortrummor, metadonkörer och aukustiska gitarrer tränger in i rapparens inre och får ut det bästa ur honom. Låten (som avslutas: “I love myself!“) är en triumf för based-soundet, men även för rörelsens berättelser och budskap. Jämför med rappare som Nas, Killah Priest och Tragedy Khadafi; djupt formulerade budskap, framfört elastiskt och starkt stiliserat, halvimproviserat, mästerligt. Dessa adlibs skär djupare än andra rappares verser. Vare sig man vill det eller inte så kommer många 90-talister att behandla Brandon McCartney som sin 2pac.

9. Get It While Its Good-beatet är kompetent, men tråkigt. Lil B är ökänt dålig på att ge props till sina producenter men jag antar att detta är 9th Wonder? Det börjar åtminstone halvsjungas mot slutet. “Went platinum on the internet.

10. I Seen That Light – OK låt , men en raksträcka på den här berg-och-dal-banan.

11. My Last Chance – mer utfyllnad, trots att Brandon helt obrytt (låter det som) spatserar förbi tillsammans med Luther Vandross studiomusiker och frågar lyssnaren: “Am I just in love with this thing called life? Can I give it a hug?

12. På 1 Time Remix samplar Clams Casino samma studiomusker precis när de peakar i en jam-session. Att Lil B kör över sådana breaks är egentligen inget nytt; vi har Times Blue. Hans sista adlibs avslutar albumet på ett passande sätt:

Give it up one time for the up top! One time for the bottom! One time for the left side! One time for the autumn! One time for the summer! One time for the winter! One time for the… baby girls and the mothers and the sinners, the believers, the underachievers, the dreamers! Everybody in the middle! Everybody on the side! Everybody from the little to the tallest, to the shortest, to people in New Orleans! To people on the East Coast! The West Coast! Down South! Midwest! We the best!

(Till vänster på bilden ser vi den briljante och evigt unge komikern-rapparen Andy Milonakis, som Lil B tidigare samarbetat med.)

Har man enbart hört Lil B helt snabbt innan den här skivan så framstår utvecklingen som enorm. Egentligen har han alltid gjort sådana här låtar, de utgör dock någon procent av en 3,000 låtar bred katalog. Om man väljer, vrakar och ratar, ratar och ratar så skulle man redan kunna ha satt ihop sitt eget I’m Gay – alltså en sammanhållen skiva med hög lägstanivå. Det gör jag här.

Med I’m Gay misslyckas Lil B med att göra ett klassiskt, traditionellt rap-album. Han saknar inte fokus, men formmässig disciplin. Kanske börjar han en dag sitta längre med sina texter och bry sig om att göra omtagningar i studion, för att på så sätt svetta ut allt överflödigt och störande ur sitt redan urstarka bildflöde. Då kommer en verklig klassiker. Det kanske inte är hans avsikt. Kanske representerar det fragmentariska och ADHD-liknande framtiden. Vad jag tycker om I’m Gay om några månader eller år ska bli intressant att se. Nu har jag bara svårt att sluta lyssna.

Nov 192010
 

Goodfellas lät fantastiskt bra de första gångerna, men inte har jag återkommit till den.

Jag gillar namnet på det här tajpet, jag gillar hans slang, jag gillar att han skiner, några beats är riktigt tajta, jag tycker Polo är snyggt – men helheten låter inte särskilt upphetsande.

Vados magnetiska värden ligger endast ett litet snäpp över andra hantverksskickliga icke-stjärnor som Papoose, Lloyd Banks och A-Mafia. Det räcker inte med att känna kvarterets knarklangare och ha memorerat The Big Picture – en rappare måste ha personlighet och en röst som skapar kaos på ditt huvud också.

Lyssna istället på: Max B – Best Of The Wave

Oct 092010
 

http://www.youtube.com/watch?v=Tzp_USvBD5A

Hur kan man hata?

I dagsläget är dom här beatsen det närmaste man kommer känslan från de första låtarna på Straight Outta Compton och 36 Chambers. Kan man inte förstå hiphop som asocial upploppsmusik är det kanske bäst att sluta läsa här.

Hatten av för 19-årige Lex Luger, som står bakom merparten av produktionen.

Waka Flocka Flame är en helt och hållet wack MC – men det har aldrig enbart handlat om idéer och matematik och budskap och rimstrukturer. Hans energi och hur han använder sin röst som ett instrument gör honom till en grym rappare.

Det här är inget helt kompromisslöst album, men till skillnad från det nuvarande industriparadigmet där man endast hittar ett fåtal bra låtar bland en topplistesökande sörja, är det här klubbförsöken som är undantagen på ett förvånansvärt sammanhållet och fokuserat album.

Sep 052010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xckInIvVmOY&hl=en&fs=1&]

cousin fik – no gravity

cousin fik – buffalo feat. e-40 and rankin skroo

E-40 does hella damage. But everything on No Gravity is surprisingly psychical, technical.

Droop-E and others tighten the Bay Area sound further. Cousin Fik gives away the whole album here.

Sick Wid It Records, the Wu-Tang of The Yay Area.

Jul 222010
 

By chance I was listening to Mantronix’ second full length Music Madness the same day as I got Autechre’s ten tracks strong Move Of Ten from Soulseek (sorry Sean & Rob, your fans are broke).

I recall the Brits naming producer Kurtis Mantronik as one of their biggest inspirations when starting out. Listening to each artist’s oeuvre without context it might be difficult to connect the dots. But it’s really the same work, the same attitude, continued. Both stick to the harsh percussion, the sharp edits, the heavily processed sounds, the same adventurous spirit.

Mantronik was one of the few producers in the hiphop scene who was actually concerned with constantly updating the electro formula. On Music Madness he has harmonica and big band jazz samples. In 1986, that is. And while the kicks and snares are as unmerciful as ever, he also reaches towards a more structured, arranged, refined electro thing.

An image that often gets into my head when Autechre is pumped into my ears: the same nameless dude messing around with a drum machine, but fed through a constantly arriving stream of new formulas. It’s all about the studio wizardry, the studio as space shuttle travelling towards sonic landscapes never before seen.

You might say there is a certain romantic pop sensibility in most of the Mantronix catalog. But a track like nth Defuseder.n, with its driving beat and grand atmosphere, is defined by a similar thirst for beauty. It’s all about reaching that next level. New visions in sounds. Autechre stay true to their b-boy roots.

Jun 302010
 

Deepchord presents Echospace – BCN Dub

Deepchord‘s first full length, The Coldest Season from 2006, remains a defining dub techno moment. It’s the ultimate atmospheric album, ideal for the overpowering beauty of cold, desolate arctic landscapes.

This year’s Liumin takes us into other territories. Where Season was meditative, complete-in-itself, this album is adventurous, groove-centered, with samples and street noises masterfully leaked in, layered in the mix discreetly, tastefully, connecting each track to the following. Much more of an urban album, Liumin opens with In Echospace, an atmospheric build-up with a very thinly sketched beat coming in towards the end, and is defined with the following Summer Haze. Like most tracks on here it moves forward in another way, still meditative but not sedative; not desolated, but populated. Water is dripping from faucets, trains are passing by, we hear the wind, records played in the distance, voices in different languages. It makes for the ideal soundtrack for a confused, disoriented walk around town.

Burnt Stage and Firefly are the dreamiest of pulsating-expanding deep house tracks, returning to those melancholic pads that we know and love from Vladislav Delay and Yagya. Sub-Marine, Maglev and Float on the other hand seem to have gotten distracted into rather formulaic undercurrents, aimlessly flowing through the ocean of standard techno sounds. Far from bad, but hardly something that I’ll come back for in the future. The same goes for the entire second disc, which is ambient music built around Japanese field recordings. Some parts are very beautiful, but it needs the right time and place to be appreciated fully. Not the kind of stuff I play daily.

Having already betrayed all expectations of how an Echospace album is supposed to sound, DeepChord are allowed to drift further in the direction of dub music, too. Thus, they can sample. Something it seems like they’ve been waiting years for. Very discreetly they introduce (what I presume is) a classic roots reggae trumpet into BCN Dub, camouflaging it with edits, delay, echo, virtuously creating depth and building atmosphere bit by bit, and not letting the sample play out fully until nine minutes into the song. It’s a beautiful moment, and also a respectful tip of the hat to the dub masters of decades past.

May 252010
 
(Det sena 90-talets uppväxtlighet. Upploppsmusik. Uppfostringsmisslyckanden. Växlandet mellan apatiskt, långsamt, blankt blickande självsvåld och plötslig asocial aggression.)

The Geist of the techno-precariat. Christoph De Babalon captures all that pretty well on If You’re Into It, I’m Out Of It, moving sometimes clumsily and sometimes very effectively between harsh abuse of the Amen-break (Dead Too) and moody musique concrete (Opium, Brilliance), most often combining the two (What You Call A Life, My Confession).

This is perhaps the finest example of the more angst-ridden side of DHR.

Switch to our mobile site