Nov 152012
 

Charlie Christensen fortsatte att göra bra serier även efter Arne Anka. Först tänker man kanske på hans Röde Orm, men även de senare humorgrejerna håller hög kvalitet. Jag kan inte minnas om det var i Filter, Offside eller någon annan tidning som jag läste den, men en av dessa senare strippar har satt outplånliga spår i mitt mentala SD-kort.

Stockholm. Söder antagligen. Någon slags pub. Två svenskar sitter i baren och gör sig lustiga över Brolins senaste fyllerihistorier i svensk press. Tjock är han också. Har hört att hans affärsidéer inte går så bra. Hans bar förlorade serveringstillståndet. Sa jag att han gillar att dricka? Och visst har han lagt på sig på senaste? Plufsig han har blivit. Och lat. Super gör han också. Och så vidare.

Mitt i strippen ställer sig en invandrare upp och tilltalar dem. Vet ni att Brolin är den enda svensken som är med på Maradonas lista över världens hundra bästa spelare någonsin? Han är en spelare med gudomlig känsla. Detta avgör saken. Vid profeten, jag ska flytta tillbaks till Marocko. Ett land som inte kan uppskatta sina egna hjältar är ett dåligt land.

Något sådär minns jag den.

Sedan gammalt vet vi att Frankrike har gett oss planetens bästa rap-video. Och idag hittade jag ytterligare en fransk kandidat till den tronen.

Det är helt logiskt att Zlatan har flyttat till Frankrike.

Det landet har en tradition av att hylla sådant som inte uppskattas i sitt hemland. Se på författare som Henry Miller, William S. Burroughs och Philip K. Dick som vann erkännande i landet efter att först ha svultit, hånats och åtalats i USA. Se på alla jazz-musiker som flyttade till Frankrike för att spela då amerikanska klubbägare såg dem som smutsiga knarkare.

Det värsta är att svensk rap, det som borde vara en kraft mot all svensk jantelag, försiktighet och missunsamhet, inte har gjort ett skit för Zlatan. Inte en hyllningslåt, inte en enda fattig punchline har tillägnats mästaren.

Svenskar är inte stolta, och kan därför inte heller vara stolta över Zlatan (som vanligt sätter vi vårt hopp till kidsen, de är framtiden). Jag avskyr nationsgränser, regeringen, statens institutioner, kungahuset, politiker, och all falsk lojalitet och lydnad som kommer från det, hela den sjuka hjärntvätten… men ändå sedan andra världskrigets slut har amerikansk kultur ätit upp vårt inre, samtidigt som klasskampen steg för steg ersatts av en PK-mentalitet som säger att jag ska skämmas över surströmming, sill, midsommar, Eddie, Kikki, bonnalandet, pilsnerfilm, allt som är “svenskt”.

Att arbeta och gå runt i de här stadskvarteren och aldrig ha några pengar ger mig nog med självhat och uselt självförtroende. Att jag även ska gå runt och hata på min egen kuk, min egen hudfärg och min egen kultur känns inte aktuellt längre.

Hur ska invandrare kunna integreras i ett folk utan ritualer, gemenskap och stolthet? Varför skulle någon vilja ta till sig en mentalitet som handlar om skam, självhat och allmän stelhet och tillrättalagdhet?

Om vi inte får några svenska Zlatan-låtar efter igår så lovar jag att flytta söderut.

Förresten, enormt märkligt att det har uppstått ett missnöjesparti här i landet med fokus på multikultur och antirasism istället för nedskärningar och klasskrig… när klassklyftorna har ökat kraftigt samtidigt som all politik, från KD till V, har handlat om multikultur och antirasism… och att man kan se exakt samma utveckling i andra europeiska länder.

Frågan är inte varför SD är landets tredje eller fjärde största parti, snarare varför de inte är dubbelt så stora – för att de är sådana jävla amatörer eller för att arbetarklassen alltid har en slags naturlig motvilja mot allt som heter rasism och främlingsfientlighet? Tyckare som tycks tro att SD:s framgångar har att göra med elakhet eller brist på intelligens – läs på en smula, tänk efter en gång till, och snälla – håll käften under tiden.

Och till alla journalister och vanliga medborgare som genom åren sagt att Zlatan är överskattad eller att landslaget klarar sig bättre utan honom: sug kuk. Nej förresten, låt mig precisera: sug min kuk. Ät skit och dö era jävla hatare. Fuck era fattiga liv och allt ni står för.

Nov 122012
 

En av Sveriges största har avlidit.

Salazar-bröderna har lagt och fortsätter att lägga grunden för svensk rap, men ingen i Sverige kan sägas ha gjort mer med genren än Gabriel “Gubb” Åberg.

I mitten av 80-talet började han rappa, och 1992 pressade hans grupp upp 500 vinyler av sin första EP. The Brigade’s First Blood ledde till kontrakt med ett tyskt bolag och spelningar runt om i Europa. “Vi spelade med allt från Compton’s Most Wanted till MC Ren, Lord Finesse, Showbiz & AG, till de som i dag är Saian Super Crew. Jag spelade med alla dem, i Hamburg, i Köln, i Basel, i Oslo, flera gånger med Brigade. Jag har stått på samma scen som Afrika Bambaataa. Vi var 22 bast.

1996 kom Northern Lightz, en experimentell skiva med live-musiker. I samband med att den skulle tryckas upp i 30,000 exemplar och en större Europaturné väntade fick gruppens A&R sparken på grund av drogproblem. Det var slutet på det tyska äventyret – tillbaks till Göteborg alltså och några hårda år på gatan, men även låtar tillsammans med 3 Ess.

2000 trycker Gubb upp tolvan Respekt, som förutom titellåten även rymde Verbalt rån och Orala steroider, den sistnämnda med en tidig PstQ-vers. Fyra år senare kommer fullängdaren Hundliv, inspelad på rymmen från svensk polis. 2006 och 2008 kommer Illizit Biznizz volym 1 och 2, två underskattade gatu-tapes som han trycker upp själv hemma i lägenheten. (Bland många andra trycker han även upp skivor för Onda från STHLM Inkasso, som nu i dagarna hade skickat iväg beats till Gubb för ett framtida, gemensamt projekt.)

Som med så mycket annan mäktig och äkta musik så var jag tveksam första gången som jag kom i kontakt med Gubb. Jag hade precis vant mig vid PstQ, vilket inte hade varit helt lätt, och här kom en snubbe med ännu grövre göteborgska och armbågade sig fram över beatet. Det tog ett tag innan jag insåg att Gubb antagligen var Sveriges tekniskt sett mest framstående rappare.

Medan resten av landet på ett närsynt och strikt hantverksmässigt sätt räknade stavelser så experimenterade Gubb med röstläge, betoning, double time-flow, inre rim, färgstark GBG-slang, och ett koncentrerat berättande byggt på skarpa bilder, snabba klipp och starka ordval.

Här levde Kool G Rap, Ice Cube och 50 Cent vidare i den svenska ankdammen, och all respekt till artisten bakom Samhällstjänst, men det var Gubb som var först med blues i svensk rap. Arvet från Houston-rapparen Scarface och dennes återhållsama sätt att låta smärttyngda rader klinga av i den sommarnatten går tydligt att känna igen för den som lyssnar.

> Gubb – Livets visa (prod. Large Money Entertainment)

Gubb slutade inte att utvecklas. Jämte skallar hälften så gamla som honom lät Gubbs musik på 2000-talet fräsch och dynamisk. Han var en av de få i landet som kunde gränsla ett fullvuxet Dirty South-beat utan att kastas av som en vante, och på första Illizit Biznizz-skivan haffade han beats från internationellt erkända, Malmö-baserade Large Money Entertainment och smiskade in dem i sitt eget stall.

Det är spöklikt att lyssna på en rappares musik efter att denne trätt över till den andra sidan. Det är en genre fylld av död och mörker, befolkad av soldater som strider för ljuset, för framgångar, förändring och sin egen fortlevnad. När jag träffade Gubb för vår intervju och senare pratade med honom i telefon så gav han ett ganska slitet och stressat intryck. I en intervju med Göteborgs Fria berättade han öppet kring sina plågor: “Jag har problem med tjejen, bostad och så dricker jag för mycket. Men det är ingenting mot hur jag levde för 10–12 år sedan.” Ändå var han full av planer för framtiden, med collabos och nya skivor. Ända till slutet krigade han för svensk hiphop.

Jag är ingen DJ och har säkert missat en del, men här är mina favoriter från Gubbs katalog: 23 låtar fullkomligt kompromisslös hiphop, 23 psalmer från Göteborgs gator.

Vila i frid, Gabriel “Gubb” Åberg, och tack för musiken. Vi syns på andra sidan.

Switch to our mobile site