Dec 302012
 

Vi bor i samma ort men skillnaden är stor… femhundra meter därifrån jag bor har dom pool

Man kan säga att både de här rapparna har hyfsat styltiga flows. Men man kan inte säga att någon i Sverige har mer känsla och ärlighet i sina rader.

Det är även fantastiskt att se the heart and soul of the streets of Hisingen respektive Bergsjön på en låt tillsammans, speciellt när de kickar hundra procent real talk.

Lani Mo lägger alltid king refränger, och det är kul att se den här gamla Fjärde Världen-producenten, som faktiskt var och nosade på USA-framgångar ett tag, växa fram som den kanske främste uttolkaren av det här vemodiga, typiskt svenska, socialrealistiska gangsta rap-soundet; han ligger nära Masse och Mack Beats, men Matte Caliste brukar välja lite annorlunda samplingar, och framförallt fuxxar han med riktigt tighta trummaskiner (vilket är något vi särskilt uppskattar här).

Dec 182012
 

Håll käften är en av årets absoluta höjdpunkter; för att Sebbe för ovanlighetens skull släpper garden och blir personlig, och då även mer angelägen; för att han rimmar “medelklass” med “brevinkast”; för att han hantverksskickligt böjer, tänjer och trycker in sina rader i mikrofonen med ett flow som påminner mig om Ice Cube och Scarface; för att Matte Caliste återanvänder en utsökt Isaac Hayes-sampling som passar perfekt till låten, osv, osv – men det allra bästa var att Sebbe antydde att han skulle hålla sig borta från battle-scenens “muppverkstad” i framtiden.

Rap handlar i mycket om motsägelser, men att han nu tycks välja en svensk battle rappare – som 2012 väljer att köra på engelska – som första egna tillägg (eller hur nu beslutsprocessen funkar) till #EnAnnanSidaAvSverige är bara förvirrat och svårförståeligt.

Rap är en genre som nästan uteslutande hämtar sin styrka från vad rappare gör med ord och sin egen röst. Det är vad som fått mig att fortsätta lyssna alla dessa år. När en svensk rappar på engelska närmar sig denna styrka noll. Det blir på sin höjd skickligt utförd karaoke. Det kan låta imponerande, men man lyssnar inte mer än en gång.

Idag släppte alltså Crome en fantasifullt namngiven disslåt mot Allyawon som är full av mummel om kuksugande och diverse märkliga slag under bälten som lyssnaren fattar litet av. Lär av 2pac (ja, han samplas nyskapande nog i Shots Fired), som inledde Hit Em Up med att ifrågasätta sin antagonists manlighet, be hans crew att dra åt helvete, och sådär i förbifarten nämna att han knullat hans fru. Dessutom envisades inte 2pac med att rappa på svenska, am I right?

Att Crome inleder ett inlägg i något så fånigt som en svensk battle rap-beef med att exploatera traumatiska upplevelser i sitt eget liv upplever jag bara som smaklöst.

Som tur är har vi en EP från Jocke att se fram emot, och om AliAmmos andra grejer liknar denna låt så kan man i slutändan inte vara annat än jävligt nöjd – även på ett musikaliskt plan – med vad #EnAnnanSidaAvSverige sysslar med.

Oct 082012
 

Jocke, som dödade Kartellens Fortfarande Samma Knas, är tillbaka med ett till betongmanifest.

Gästar gör  någon som kallar sig Ali Ammo. Låten heter frustration. Jag menar, hur tror du det låter?

“… desperata situationer, tinnitus och skottljud.”

Tillsammans med Aje, vars uppväxt och kriminella karriär utgör huvuddelen av boken Gängmedlem, står han nu bakom något de kallar En annan sida av Sverige. “Första gången jag någonsin bloggar så lite tålamod, hehe, ska försöka lägga ett inlägg om dagen runt 18:00″, skriver Jocke själv, och det ser vi fram emot.

Och från Ali Ammos tuba hittar vi en till granithård, grådaskig berättelse från en annan sida av landet.

Sep 122012
 

I Vad Blir Det För Rap #12 lanserar Petter417 begreppet sista-låten-på-skivan-musik, något svensk rap är väldigt bra på; introspektiv, välskriven, gärna samhällskritisk, känslointensiv underdog-rap.

Däremot är vi mindre bra på att göra musik för klubben, vilket möjligen, som herrskapet spekulerar, är en konsekvens av Sveriges brist på strippklubbar, sideshows, osv.

Fortfarande Knas från Kartellens debutskiva är unik. Här finner vi samma socialrealism, samma glöd och samma angelägna, täta texter som i den bästa svensk hiphop. Men skiten låter mer trap, crunk eller hyphy än den tröttkörda boombap som regerat rap-Sverige sedan stenåldern.

Mellan Lil Stars refräng, Masses genialiska produktion, bredbenta verser från förortsrappare som Stoopido, Alpis och Svartvit, en Lani Mo som utmärker sig med sin breda bergsjöitiska men ännu mer som en blivande stjärna, och några av Akis allra bästa rader, är Fortfarande Knas en svettig, klaustrofobiskt tight posse-låt i höjd med saker som Beware eller 2 Deep.

Men det är låtens sista vers som lyfter skiten till en ny nivå. Det är den som jag spelar gång på gång. Jocke från Hisingen lägger det råast av alla.

Vem sa du? Jag frågade folk från Göteborg, och fick inga svar. Jag fortsatte att lyssna, och frågade mig själv: Hur kan en sådan begåvad rappare vara helt okänd?

Idag upptäckte jag att han finns på “the twitter”. Och den andre november uppträder Jocke för första gången, på en välgörenhetsgala till Juliano Anderssons minne tillsammans med Sebbe Staxx, Lani Mo, SödraSidan och XO.

Och på tuben hittar vi mer otålig, oslipad betonglitteratur:

Switch to our mobile site