“I paid dues in the street, respect is my receipt / Truth will set you free, except with police“
“Based on a best selling novel
With blood on the bottom of the Grey Goose bottle
You muthafuckas is finished
(…)
This year I’m dancin’ with the devil
Rebel without a cause
Something authentic, enemy of the state
Who said the rich couldn’t relate?
(…)
Alone, like the last Arab with AK’s in the palace in Baghdad
Talkin’ is for lovers, I want powers beyond powers“
Klassisk hardbody-rap från Staten Island över en traditionell soul-sampling. Solomon Childs hade samma sorts enorma självförtroende, stålhårda swagger och förmåga att sätta ihop ord på de mest oväntade sätt som Ghostface och Cappadonna gjorde sig kända för, men på skiva lät han fakiskt bättre ensam än på låtar tillsammans med de andra i Theodore Unit.
Efter att Wu-Tang – och New York i allmänhet – tappade energi och fokus i slutet av 90-talet så var det svårt för alla klanens allierade att bryta sig in i gamet.
Det betyder inte att de saknade talang, eller bra låtar för den delen.
2004 års 718 från Theodore Unit (där vi hittar Mama Can You Hear Me) kan nog sägas vara det sista livstecknet för den här sortens rap, du vet, genomgående fräscha New York-beats som hyfsat okända rappare slaktade. Sen kom soloskivan från Ghostface där Missy Elliot gästade.
Det var sista spiken i den kistan. Ridå för riktig jävla rap från det ruttna äpplet.
Solomon Childs har kämpat vidare sedan dess, med något halvdussin hembrända skivor som få har brytt sig om. Vissa grejer låter bra dock, som den här med Killarmy, eller den här över ett klassiskt RZA-beat. Han gästade även på en riktigt bra låt på Wu-Tang Meets The Indie Culture. När han levererar, då är det inget annat än klassisk, granithård, kompromisslös New York-musik.
Några beats går bort, men en del låter lovande tycker jag…
Jag hoppas det kommer finnas inspelningsutrustning på ålderdomshemmet, för det känns som att Cappa, Ghostface och Styles P kommer vara 80 år gamla och fortfarande spruta Jalapeno över instrumentaler.
The collabos between established Wu-Tang artists on The Swarm were incredible, like Raekwon together with Masta Killah, Inspectah Deck and Street Life, RZA together with Killarmy and Method Man, and Hell Razah with Shyheim (all produced by RZA).
But the lesser known acts were shining, too.
Wu-Syndicate’s contribution did not win you over with esoteric sword swinging, but straight, emotional honesty.
Ruthless Bastards over the version of Ghost Deini that didn’t make it onto Supreme Clientele.
Hell Razah crying over an unorthodox 4th Disciple instrumental. This is the kind of modern New York blues that Nas always strives to but is never able to create.
Hell Razah got more classics, though:
Very strong and personal intro here…
Kickar den för kidsen i sin hemort.
Welcoming you to his hood, together with Shabazz The Disciple.
One of the only dope “bring back real hiphop”-songs ever.
Check out more of his material here.
“I’ve tried hard to forsake love, cuz I’ve seen people leave their heart open just to see their heart broken…”
An emotional pimp soundtrack. That’s #rare.
From Mathematics’ Love, Hell Or Right. Another favourite from that one.
Nah, not about Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.
Without a doubt the best hiphop documentary I’ve ever seen. Revealing and inspiring interviews with Snoop Dogg, Raekwon, RZA, Too Short, B-Real, the real AZ, the real Rick Ross, and others sprinkled throughout.
Narrated by the legendary Tracy “Ice-T” Marrow.
How do you know if a rapper is lying?
Real drug dealers will tell you to not sell drugs, to do better with your life.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag pumpade Wu-Tang varje vecka 2012. Finns så mycket annan rap, ny och gammal. Och Wu är vintermusik, hursomhelst.
Men chansen finns att det kommer en Sunz Of Man-relaterad post snart. Och ganska nyss kunde du höra Fejs erfarenhetsrappa över gruppens klassiska sommarinstrumental här (Decks vers där kan för övrigt vara den bästa av sitt slag – “working hard may help you maintain, to learn to overcame the heartaches and pain“).
Upptäckte att även två ASAP-allierade dudes har gjort sin grej på samma beat. Man blir glad för mindre.
När jag var sjuk förra gången låg jag och plöjde Narduwars intervjuer med de artister som faller mig i smaken, och tänkte… “Ghostface Killah! Vid Allah! Han måste göra en intervju med Tony Starks AKA The Wallabee Champ AKA Ironman AKA Pretty Toney!”
Ännu en gång infriar internätet alla mina önskedrömmar.
Har inte sett den här ännu, men vet redan att det är bra shit… och är mycket spänd på hur Staten Islands mest pålitliga kommer avsluta Narduwars avslutningsgimmick… “doot doola doot do”… “what u think i swing both ways or something? u better wipe that smirk off ur face… ima give u a few seconds!”