Aug 112009
 

5488_116430296122_733371122_2781412_5942151_n

Minimal techno, click house, IDM – pretty much absent this year. The much anticipated skweee battle sort of ran out in the sand, with the majority of the audience leaving before their set was done. An anti-climax if anything. I guess they are better not live. Teatermaskinen represented quite nicely though with cheap food and drinks, tall tales of their new bauhaus, Johan Jönson reading from his latest book, and some industrial acts that I missed. I also missed Danish favorites Rumpistol and Kid Kishore / DJ Hvad, a damn shame. But what was really 2009?

8-bit beats. Role Model and especially Goto80, backed up by the intriguing VJ-wizardry of Raquel Meyers, knocked down all doors and the competition flat to the ground. They’re just getting better, and better. And more than a few happy amateurs could be seen on the camping area performing rituals of black magic with their gameboys.

Breakcore. Broken Note have learned his lessons from Kid Spatula’s epic track Hard Love, stretching them out and employing them for a set of maximum dancefloor action. The Teknoist was a nice surprise, too, and even had the good taste of dropping Bjork’s Joga over some modern electronic brutalism. DJ Producer convinced us that hardcore will never die, dropping riot techno beats while doing old school scratch routines on CD-players. Three pretty great shows. And around the camping area you could hear people blasting new strange hybrids of speedcore and jungle from their soundsystems. The hard music is back.

5488_116428176122_733371122_2781289_684428_n

Acid. B12 won new fans (me included) with a traditionalist, transcendental, 303-based show. Another victory for knob-twiddling shamanism. And with Camp 303 organizing an official stage, there were no shortage of enthusiasts squeezing out the last drop of acid out of their beautiful analog equipment. The best music of the festival could often be found at that stage. But even with that crew becoming an official part of the festival, some of the most innovative and exciting performances could still be found on the camping area.

6120_134681413833_622818833_3228908_3320447_n

Jul 252009
 

Såg precis Carlito live på Möllevångsfestivalen. Då han bara har tre låtar ute (så vitt jag vet), så var han smart nog, att efter ha kört sina hits D Sån DärSäg Pass! och Babylon Brinner (och gjort det bra), låta några andra hungriga rappare ta över. Först körde Ja-da (?) en låt, och det var bra, men sen kom Aki och hans grupp Labyrint på och stal hela kvällen, trots regn och keff ljudtekniker.

Aki är känd från sina verser med Kartellen (bl a sken han starkare än alla på Samma Knas Varje Dag). Det var kul att se han med Labyrint, de har verkligen kemi och vet hur man gör show. Jacco är grym, och dom andra två vill man också se mer av. När Professor P gick på med sina fesljumna amerikanismer efteråt var det som natt och dag. Ett  mixtape är på väg. Och se dom om du har chans.

Carlito har också en EP på gång. Guldburen ska den heta, om jag förstod det rätt.

16356212_200

“tacka emot och hoppas på ett bättre liv i himlen,

men det enda som finns där är sateliter som tar bilder”

Jul 212009
 

This Flogsta Danshall compilation from last year is quite a good introdution to the skweee genre (wikipedia says that the name “was coined by Daniel Savio, one of the originators of the emerging sound. The name refers to the use of vintage synthesizers in the production process, were the aim is to “squeeze out” as interesting sounds as possible“).

The tracks are mostly pretty experimental, with a few more stable electronic funk tracks to keep things interesting (even though they’re also pretty out there). Using the immanent lo-fi aesthetics of the genre to punch out IDM and glitch-like material feels too easy, and not very interesting to listen to. Of those tracks, Eero Johannes’ Finnrexin, from his brilliant self-titled Planet Mu release, gets a pass thanks to its beautiful electronica vibes. Other than that – add some much-needed funk to the recipe or get out of the kitchen!

It is better to take the said dirty south and booty-influences of the genre seriously, crank up the bass, and skweeeze out some ass shaking, titty bouncing, sweat inducing, dance floor bangers. Well, they’re not quite there. Not yet. But with tracks like Drums’ Giants, Randy Barracuda’s Shock The Plankton and Metske’s Street they have written a new chapter in the book of electronic funk. For that I salute them.

2662485971_70c23d91a2_o

You can catch the Flogsta Danshall crew going live against the Harmönia collective at the Norberg festival this summer!

Jun 152009
 

Fredagen den 26e juni slår vi upp portarna för en ny drum n’ bass klubb här i malmö. Stället är Bodoni precis bredvid KB på bergsgatan. Om den här kvällen går bra kommer vi fortsätta att köra en kväll i månaden för att erbjuda malmös dnb törstande skara ett vattenhål att gå till.

Först ut har vi tagit hit vår gode vän Phono som står bakom Leet recordings. Som alltid utlovar han ett set med en massa nya grymma dubs blandat med klassisk dnb. Warm upen står Southern connections troopers Haywire och Camonition för.

Kom dit och supporta!

26e juni
23.00-03.00
Bodoni, Bergsgatan 20
60kr
18år

www.southernconnection.se
http://www.facebook.com/event.php?eid=115208106202

Efterlängtat. Malmö är törstigt!

Jun 012009
 

Det kan vara värt att läsa Roger Ibsens artikel Ingen tjänar på längre straff nu i dagarna när ni lyssnar på Kartellen eller läser i tidningarna om stenkastning i Rosengård.

Där jag växte upp på 1960-talet fanns det vuxna män som vi ungar såg upp till. De flesta var knegare och kunde umgås med ungdomar på fritiden utomhus. Om någon gjorde något dumt tog de tag i det själva. Kan inte minnas att någon ringde polisen. Dessa vuxna ser man inte längre. Ungarna är vilsna. De som rör sig på stan eller över förortstorget på kvällarna är helt andra män med andra värderingar. De “skyddar” småkillarna på sitt sätt och det kan jag förstå. Vem skulle annars göra det? Föräldrarna som sitter hemma framför sin TV? Fältassistenterna som inte längre finns där ute? Det är en tuff värd att växa upp i när vuxna sviker.”

“Mycket av problematiken med kriminalvården är narkotikalagarna.

Dels genom att de hårda straffen för narkotikabrott överbelastar fängelserna och driver upp kostnaden så att vi inte har pengar till en vettig kriminalvård för andra kriminella. Och dels genom att illegaliseringen av drogerna skapar oerhört mycket annan brottslighet som rån, stölder osv.

Problematiken fanns inte förrän politikerna i Nordiska Rådet under inverkan av USAS president Nixon började driva upp straffen för narkotikabrott. Dvs vi har skapat huvuddelen av vår kriminalitet och våra straffade genom att anamma amerikansk narkotikapolitik.”

May 282009
 

“Kompis tjänar cash, går hem och meckar en gås…
han får psykos… psykos? pyskos! psykooosss…”

Ears (vem?) har fått ihop ett sånt beat som man bara trodde Pete Rock eller vad dom från Ghostface-skivorna nu heter vore kapabla till. T o m autone är använt på ett smakfullt sätt, vilket jag trodde var omöjligt.

Att lägga ner sorgligheter över ett upplyftande, solskinande soul-beat är genialiskt, eftersom själva produktionen blir en del av terapin. Och sen har vi texten. Tänk Shunno. Jag har under flera år pratat med kompisar om att Sverige behöver en rappare som förenar det bästa med en Dogge och en Organism 12. Nu är han här, verkar det som. Det är bara till att lyfta på hatten.

En fråga återstår: Varför är Petter och Promoe med på det här mixtapet, när de under de senaste åren upplevts mer som en förbannelse för svensk rap än den välsignelse som Stor måste räknas som?

May 282009
 

Ända sedan Chrille hjälpte till att göra Ainasiz till en av de bästa svenska låtarna någonsin har jag väntat på mer med honom. Väntan verkar vara över. På Masses Gott & Blandat 2 hade han med Långt ifrån OK, och på youtube kan man höra Blöta kläder och framförallt Kårens stolthet, en svensk Bad Lieutenant-rap.

En ny generation håller på att ta över. Masse, produktiv och generös, ligger bakom mycket av detta, och har även producerat Samma knas varje dag som förutom Chrille gästas av Kartellen, Stor, Mohammed Ali och Aki. Den här låten är exemplarisk i sammanhanget.

Kartellen kommer säkert vara med på en kant i den nya ordningen. När man vant sig vid deras flow går det alldeles utmärkt att lyssna på dom som ett svenskt Geto Boys. Och riktig gangsta har alltid gått ihop med politik – jmf Ice-T, Scarface, osv. Kul att Mofo är med på ett hörn (ingen svensk vers ännu dock). Geografisk spridning. Nu när samhället verkligen är på väg med gasen i botten åt helvete behövs det mer sån här musik.

***

Rolig lo-fi-video till Gata upp, gata ner, en av de bästa låtarna från Stors Den nya skolans ledare.

May 262009
 

Jag har varit frånvarande: besökte min hemstad (vilket var ett tag sen sist), låg på sjukhus några dagar, slirade över i Danmark, där jag bl a såg Miss Kittin & The Hacker.

Det var första gången jag var på Vega, men blev inte imponerad. Stället verkar drivas mer av en slags yrkesmässig formalism än något annat (vad det nu skulle vara). Samma sak med konserten. Miss Kittin är den enda pop-stjärna jag bryr mig om, och på skiva trivs hon bäst i sällskap av The Hacker. Inte på scen dock. Inte den här kvällen åtminstone. Visserligen är den kyliga framtoningen en viktig del av musiken, men det såg ut som de mest ville ha det hela överstökat (en jämförelsevis dålig kväll för dom, enligt Youtube). Favoriter som You & Us, The Soundtrack Of Now, Kiss Factory, Electronic City och Emotional Interlude saknades medan menlösa mellannummer som Rayban maldes fram helt glädjelöst. De följde åtminstone mitt råd och skippade den där Elvis-covern. PPPO, som inte är vidare spektakulär på skiva, växte till att bli rent överväldigande live – kvällens höjdpunkt.

Men det var inte främst Miss Kittin jag syftade på med rubriken.

Jag har märkt att de rap-låtar jag tvångsmässigt lyssnat på de senaste veckorna handlar om rap. Meta-rap, på ett eller annat sätt; två svenska nostalgiska tillbakablickar om att förälska sig i konstformen, en som handlar om att lära sig skriva rhymes (som sista låten på Blueprint, fast nervigare) och en hyllningslåt till döda rappare över Dead Presidents-beatet. (Tack snälle, gode Gud att det i alla fall inte rör sig om bittra New York-skallar som gnäller över att södern tagit över, att det är för mycket brudar i videos, att ingen bryr sig om veteraner som inte gjort nåt bra på femton år, osv. Jo, iofs var den där låten med Jadakiss, Saigon och Joell Ortiz som hette Hip Hop bevisligen riktigt bra, men ni vet vad som menas).

Vilken är bäst? Ken Rings Hip Hop eller Stors Min Freestyle?

Ken Ring – Hip Hop

Stor – Min Freestyle

Hip Hop är perfekt; fräsch, samplingsbaserad true-school som gräver in sig i hjärtat och citerar Nas mellan Kens innerligt tillbakablickande verser på ett mycket passande sätt. Masse å andra sidan lägger undan sin nyvunna kärlek för autotune och märkliga svennebanansamplingar och levererar det som TLK-traditionen utlovar; ständigt moderniserad och egensinnig New York-boom bap med Dogge i refrängen och kicks och snares likt betongblock. Ken visar visserligen varför han förtjänar att kallas för Sveriges bästa rappare, men Stors verser visar att troninnehavet inte är säkrat för all framtid. Rimtekniskt är han förbi, vad han gör i studion i framtiden kommer avgöra. Och vilken låt som är bäst får sommaren avgöra.

Playboy Tre – Bleachers

Max Minelli – Dead Rapperz

Likt många andra bra rappare från de södra staterna i USA är behållningen med Playboy Tre inte flerstavigheter, punchlines, battle-raps. Istället är det uttalet, närvaron, hur han rundar av sina stavelser, de ord han väljer att använda, hans ekonomiska uttrycksfullhet som räknas. Här har man inte glömt hur man använder rösten som ett instrument. Som Lil Wayne alltså, fast rakare, smartare.


Playboy Tre, the story of a drunk loner

På en låt som handlar om skriva är det dock passande att texten står i centrum. Hela Bleachers är citerbar, fylld med skarpa bilder och iaktagelser, beslutsamhet, trots, desperation, magsyra och svindel.

” What’s the point in having dreams if you never try?
It’s my story, now everybody knows why…

I’m in an empty gym, beating on the bleachers,

trying to get my lyrics right…

They say I’m doomed… but I got tricks up my sleeve…”

Max Minelli låter mer New York, även när han vill sätta Pimp C på 100-dollarsedeln. Vi får alltså det bästa av två världar (minus videokameran och den 13-åriga flickan). Att lägga Dead Rapperz över Dead Presidents är genialiskt. Resten av hans mixtape är också jävligt fint.

Medan meta-hiphop traditionellt är nostalgistkt förbittrade historier som skvallrar om ett skapande som gått i stå och förlorat självförtroende och självklarhet är dessa fyra exempel fokuserade, hungriga, framåtblickande. Jo, som sagt, den mest intressanta rap-musiken kommer inte från New York längre. Men den regionala spridningen är ett löfte om en pånyttfödelse.

Switch to our mobile site