Jul 042011
 

Den fräckhet med vilken 50 Cent gjorde om ett av Wu-Tang Clans starkaste anthems till G-Unit Thats Whats Up är idag den standard som nya rappare arbetar med.

Enligt sitt lands lagar får Oakland-rapparna Main Attrakionz inte ta sig en sup ännu, men kallar sig för Best Duo Ever. Läser man låtlistan till Squadda B:s I Smoke Because I Dont Care About Death kan man tro att Pete Rock, DR Period och Fizzy Womack är inblandade – att förklara att det handlar om freestyles över gamla New York-beats duger inte numera.

Squadda B och Mondre M.A.N. har rappat tillsammans sedan de var tio (det märks), men saknar ändå respekt för traditionella uppfattningar om hur rap görs bäst: av lokalt sammansvetsade crews, helst efter idealet om en rappare och en producent. På senare släpp har mer och mer utrymme upplåtits åt crowdsourcade internetproduktioner (musiker som även är fans skickar alltså beats till dem), gärna av det mer äventyrliga slaget. Vad som eventuellt saknas i studioteknisk perfektion vägs upp av nya musikaliska perspektiv. Formatmässigt befinner vi oss ljusår från Afrika Bambaataas vinylsessions; ändå känns allt bekant.

Tillsammans med Clams Casino är det den förut okände Nem270 som har bidragit till flest minnesvärda Greenova-bangers. Från rulla-runt-i-din- polares-bil-slappern Ice Nites, de djupt elektroniska Loud Pack och Top Hat, den förfinade psykedeliaswaggern på Movie och Zoned Out Macking, det Richard D. James-liknande outro-beatet till Kissing On My Syrup, till det som har blivit en Greenova-specialare – kombinationen söndriga röstsamplingar och minimala datortrummor, på Teddy Gram, Dear Mama, Slave Story, Respect.

Nem270 välsignade burken med instrumentaler till några av de nämnda låtarna, samt en osläppt Main Attrakionz-låt.

“Kan du först berätta lite om dig själv.

Jag är 24 år gammal. Född i Bosnien, har levt i Kanada under större delen av mitt liv; Saskatoon/Saskatchewan. Flyttade till Ottawa för några år sedan.

Hur var hiphop-scenen i Saskatoon / Saskatchewan, och Ottawa?

Vet inte riktigt om det fanns någon, men många från mitt high school gillade Atmosphere, vilket jag och min bror inte tål, hehe… och det fanns av någon anledning en del som var helt inne på Anticon och MF Doom-grejer, och att göra skumma lo-fi-beats och raps. Jag såg Blackalicious där, och Abstract Rude. Men nej, det hände inte så mycket med rap i Saskatoon. Det fanns mycket rave och en stor experimentell scen där av någon anledning, men inte mycket mer. Nu i Ottawa kan jag se bättre konserter, häromdagen såg jag Big KRIT, och Araabmuzik var här också. Det finns en rappare här också från Pittsburgh, han heter Cashtro Crosby. Jag arbetar med honom nu; kolla in honom på Tumblr eller Twittter.

När började du göra musik?

Jag har gjort musik länge. Beats började jag nog med när jag var runt 16. Hade spelat med några band före det och och ville egentligen göra grejer själv, så jag laddade ner ett demo för Fruity Loops och har mest meckat runt med det sedan dess.

Arbetar du vanligtvis med samplingar eller gillar du att skweeza ut det mesta möjliga ur en VST-synthesizer?

Det skiftar mellan VST och samplingar. Jag gillar när båda kan samsas i en låt, som Ice Nites, som blandar röstsampling och VST-synthar ganska fint. Trummorna är oftast samplingar från andra producenters kits. Du vet hur man kan ladda ner Lex Luger-kitet… jag använder mest sådana, lägger dem i lager eller meckar runt med dem. Så jag antar att jag alltid använder samplingar trots att melodierna oftast är VST-baserade.

Vad spelade du för sorts musik i band förut?

Som barn, runt 12 eller 13 år gammal, spelade jag i Nu Metal-band, typ Limp Bizkit och sånt. Det utvecklades till olika sorters rock tills alla inblandade bestämde sig för att göra annat. Sedan spelade jag också i ett galet band som hette Milkhorse. Men då hade jag redan gjort beats ett tag och dj:at dem live några gånger under namnet Tapenga. Efter det har jag bara fokuserat på beats.

Hur hookade du med Main Attrakionz?

Jag höll på att maila beats till rappare i slutet av 2010, tror jag, och det gick inte så bra. De som svarade spelade aldrig in något i slutändan, så inget hände egentligen. Jag bestämde mig för att maila Main Attrakionz utan några som helst förväntningar. Jag var redan ett fan och gillade mycket av de mixtapes de hade släppt dittills; 63 Mainey, 808:s & Dark Grapes, och Best Duo Ever. Jag laddade ner och lyssnade på dem hela förra sommaren. Jag mailade dem och Squadda skickade tillbaks Loud Pack dagen efter; andra gången som någon rappade över mina beats (första gången var precis efter high school, och det blev inte speciellt bra)… men det var riktigt spännande och jag är fortfarande inne på att jobba med dem.

Att göra ett beat som Zoned Out Mackin, och sen se det komma ut som en färdig låt, och folk som reagerar på det – kan du beskriva den känslan?

Jag menar, det är då jag för ett ögonblick förstår varför jag spenderar så mycket tid med det här. Varje gång jag får tillbaks ett beat från Main Attrakionz eller andra är det alltid mind blowing och det känns som jag får en present. Alla samarbeten och all feedback blir bara bättre och bättre än vad jag tror när jag skickar ut skiten.

Ljuden på Mondre MAN’s Movie påminner mig starkt om ljudpaletten i mycket minimal house – inspireras du något av elektronisk musik?

Jag kommer nog alltid vara inne på klassiska IDM-grejer, som Aphex Twin, Boards of Canada, Fennesz, Gas, en del Squarepusher och Tim Hecker. Jag gillar Ricardo Villalobos av någon anledning. Han är en seriös producent och jag kollar alltid in hans nya släpp.

Gör du själv elektronisk musik ibland, eller endast hiphop-beats?

Det är oftast hiphop, men jag meckar runt med andra stilar hela tiden. Under en kort period försökte jag göra mer dansanta beats utan röst men det blev inte riktigt som jag ville.

Industrin har förändrats mycket de senaste åren – tror du att du kommer leva på musik i framtiden?

Jag har ingen aning om vad som kommer hända med den biten. Jag skulle vilja ha det här som en karriär men det verkar inte vara så enkelt. Jag fortsätter att skicka beats till folk, lägger upp låtarna på nätet, och ser vad som händer.

Vad kommer härnäst från Nem270?

Lite grejer med Mondre M.A.N. har spelats in. Förhoppningsvis mer med Main Attrakionz. Det verkar som om Lil B kommer att använda fler av mina beats, och några andra, men jag borde inte säga något innan allt är klart. Jag har ett helt tape med Shady Blaze på gång också. Vi hoppas kunna leverera något verkligt genomarbetat för alla de som har visat intresse.”

Jan 212011
 

Så här förväntade jag mig absolut inte att en första remix på Fulla Shit skulle låta. Men inte klaga när det låter som om Richard D. James hade fått sina smutsiga rabarber på orginalet – frånsett att dagens AFX vore omäktig en så här officiell remix.

[bandcamp track=3128589607 bgcol=FFFFFF linkcol=4285BB size=venti]

Ethereals övriga material är kanske inte exakt efter Burn Ones beskrivning – “a whole lot more heat” – men garanterat oväntat för att komma från det här campet och chillat med några välbehövliga doser lo-fi.

Apr 112010
 

It’s rarely worthwhile to listen to dubstep outside of a live environment. Most canonical tracks are too boring for headphone-listening. It’s functional music, made for mixing. Dubstep needs a DJ and overdimensioned speakers more than any other genre. But what’s called dubstep is arbitrary. Burial is filed away as dubstep, but sounds more like Massive Attack over a twostep beat. Conclusion: it’s only when you add other genres that dubstep becomes headphones-worthy. Like those thugstep-blends. Or Digital Mystikz’ absolutely brilliant What Won’t You Do For Love remix.

Ikonika arrives in the field of dubstep (or Hyperdub, as her label would call it) through structures and sounds from IDM and 8-bit music. That means that the arrangements and sounds are interesting enough for headphones and livingrooms. It’s Dubstep that qualifies as both listening and dance music.

Quarta 330 is another group that master the space between dustep and 8-bit. But I prefer their varied livesets over their releases (which I suppose demand a bit more patience from the listener). Another artist coming close to this sound is Joy Orbison. I especially like Wet Look. But then we’re getting even further away from the traditional sound of dubstep, which is fine I guess. Ideally, dubstep is more a method, a kind of creative launching pad, than a specific style of music.

Aug 112009
 

5488_116430296122_733371122_2781412_5942151_n

Minimal techno, click house, IDM – pretty much absent this year. The much anticipated skweee battle sort of ran out in the sand, with the majority of the audience leaving before their set was done. An anti-climax if anything. I guess they are better not live. Teatermaskinen represented quite nicely though with cheap food and drinks, tall tales of their new bauhaus, Johan Jönson reading from his latest book, and some industrial acts that I missed. I also missed Danish favorites Rumpistol and Kid Kishore / DJ Hvad, a damn shame. But what was really 2009?

8-bit beats. Role Model and especially Goto80, backed up by the intriguing VJ-wizardry of Raquel Meyers, knocked down all doors and the competition flat to the ground. They’re just getting better, and better. And more than a few happy amateurs could be seen on the camping area performing rituals of black magic with their gameboys.

Breakcore. Broken Note have learned his lessons from Kid Spatula’s epic track Hard Love, stretching them out and employing them for a set of maximum dancefloor action. The Teknoist was a nice surprise, too, and even had the good taste of dropping Bjork’s Joga over some modern electronic brutalism. DJ Producer convinced us that hardcore will never die, dropping riot techno beats while doing old school scratch routines on CD-players. Three pretty great shows. And around the camping area you could hear people blasting new strange hybrids of speedcore and jungle from their soundsystems. The hard music is back.

5488_116428176122_733371122_2781289_684428_n

Acid. B12 won new fans (me included) with a traditionalist, transcendental, 303-based show. Another victory for knob-twiddling shamanism. And with Camp 303 organizing an official stage, there were no shortage of enthusiasts squeezing out the last drop of acid out of their beautiful analog equipment. The best music of the festival could often be found at that stage. But even with that crew becoming an official part of the festival, some of the most innovative and exciting performances could still be found on the camping area.

6120_134681413833_622818833_3228908_3320447_n

May 092009
 

Which is the strongest track on the Analord-series?

AFX – Where’s Your Girlfriend

Much of that project reminds me of a favourite from Drukqs.

Aphex Twin – Vordhosbn

Richard’s machines play together with the same kind of warmth and joyful improvisation that you’d expect from a jazz band that’s known each other for a thousand years. Perhaps he’s the Hansson & Karlsson of IDM? Erik Satie as a bedroom producer? The white Miles Davis?

Is this his best track ever?

Apehx Twin – Polynomial-C

You get the impression that he made a thousand similar ones before arriving at this amazing discovery. It’s so simple, so cinematic, so perfect. If I have this in the headphones when leaving home, it will be a good day.

In some of his music, especially the meditative tracks from SAWII, there is a strong arhaic, collectively subconscious, nearly religious feeling. You almost believe him when he says he composed that album in a state of lucid dreaming. It’s fitting that John Peel interviews him at this place.

Aphex Twin – Stone In Focus


inget representerar bättre den förhöjda livskänslan som hör samman med den rena upptäckarglädjen i hemdatornätverkens generationer

Switch to our mobile site