Nov 162009
 

(Del ett och tre)

Hunter01e5mW

Jag håller på att skriva lite om Hunter S. Thompson. Vad jag tänkte fråga dig om är din relation till honom. När började du först läsa honom?

Jag började läsa honom när jag började plugga. Jag började plugga ganska sent, när jag var 26-27.

När var det här?

Det måste ha varit 15 år sen. Mitten av 90-talet.

HST är lättillgänglig idag. Du har filmen Fear And Loathing In Las Vegas, alla vet vem han är. Hade man en annan bild av honom på den tiden?

Det var strictly underground. Jag började skriva när jag var runt 30, men jag hade börjat intressera mig för både journalistik och skrivande och fick tag på en av hans valkampanjsböcker när jag var i London. Det var Better Than Sex eller den som handlar om när Nixon blev…

Fear And Loathing On The Campaign Trail.

Ja, någon av dom. I början var det bara, “Vad fan är det här?” Jag fäste inte så stor vikt vid det faktiskt, jag tyckte det var intressant men inget jag tänkte så mycket på innan filmen dök upp. Efter jag såg den läste jag allt som jag kom över med honom. Det var precis innan jag började journalisthögskolan. Jag tror aldrig jag hade gått klart där om Hunter S. Thompson inte hade funnits. Det var ett förfärligt klimat. Jag tyckte de flesta där var helt galna på nåt sätt. Hela den här grejen om att de gjorde konskevensneutral journalistik och att dom speglade verkligheten, kanske inte objektivt men sakligt. Det kändes förljuget på nåt sätt. Det kändes som: “Jag vill göra tvärtom, jag vill göra som Hunter S. Thompson”. Som bara utgick från vad han själv kände och tyckte i olika situationer, vilket jag tror är vad alla journalister gör. Men några låtsas att “vi är så sakliga och vi tycker ingenting och vi tar inte ställning”. Fast det gör dom i högsta grad. Min främsta koppling till honom är att han har tagit mig igenom journalisthögskolan.

jimgoad

Jag frågade Jim Goad vad han tog från Thompson. Han sa att när han läste till journalist fick HST honom att inse att man kan rapportera och skriva sakligt och med bra faktaunderlag utan att förlora sin personliga stil. Det är väl ungefär som du har sagt här.

Det är skönt att ha samma fragment av en livshisoria som Jim Goad av alla människor. Han verkar väldigt speciell. Jag tycker han växlar mellan att göra helt briljanta saker till att vara mest dum. Särskilt i Shit Magnet som bara handlar om att han misshandlar och sviker sin fru och är otrogen.

En del delar är väldigt bra. Men det är som du säger. Först så får man ha 20 sidor med hans bekymmer med sin psycho-flickvän, och sen har man 50 sidor där han totalkrossar det amerikanska samhällets föreställningar om fängelsesystemet. Det är extremt välresearchat och välformulerat.

Han kanske behöver en redaktör. Han är oerhört begåvad men kan inte låta bli att ha med några sidor som är direkt dumma i alla sina böcker.

Framförallt är han väldigt färgad av det amerikanska samhället tycker jag. Hans samhällssyn är väldigt individualistisk och det finns inget hopp om förbättring.

(Del ett och tre)

<?xml version=”1.0″ encoding=”UTF-8″?>
<PatternClipboard.BlockBuffer doc_version=”0″>
<TrackColumns>
<TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>A-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>F-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>D-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″>
<NoteColumns>
<NoteColumn>
<Note>C-4</Note>
<Instrument>06</Instrument>
</NoteColumn>
</NoteColumns>
</Line>
</Lines>
<ColumnType>NoteColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
<TrackColumn>
<Lines>
<Line index=”0″/>
<Line index=”1″/>
<Line index=”2″/>
<Line index=”3″/>
<Line index=”4″/>
<Line index=”5″/>
<Line index=”6″/>
<Line index=”7″/>
<Line index=”8″/>
<Line index=”9″/>
<Line index=”10″/>
<Line index=”11″/>
<Line index=”12″/>
<Line index=”13″/>
<Line index=”14″/>
<Line index=”15″/>
<Line index=”16″/>
<Line index=”17″/>
<Line index=”18″/>
<Line index=”19″/>
<Line index=”20″/>
<Line index=”21″/>
<Line index=”22″/>
<Line index=”23″/>
<Line index=”24″/>
<Line index=”25″/>
<Line index=”26″/>
<Line index=”27″/>
<Line index=”28″/>
<Line index=”29″/>
<Line index=”30″/>
<Line index=”31″/>
<Line index=”32″/>
<Line index=”33″/>
<Line index=”34″/>
<Line index=”35″/>
<Line index=”36″/>
<Line index=”37″/>
<Line index=”38″/>
<Line index=”39″/>
<Line index=”40″/>
<Line index=”41″/>
<Line index=”42″/>
<Line index=”43″/>
<Line index=”44″/>
<Line index=”45″/>
<Line index=”46″/>
<Line index=”47″/>
<Line index=”48″/>
<Line index=”49″/>
<Line index=”50″/>
<Line index=”51″/>
<Line index=”52″/>
<Line index=”53″/>
<Line index=”54″/>
<Line index=”55″/>
<Line index=”56″/>
<Line index=”57″/>
<Line index=”58″/>
<Line index=”59″/>
<Line index=”60″/>
<Line index=”61″/>
<Line index=”62″/>
</Lines>
<ColumnType>EffectColumn</ColumnType>
</TrackColumn>
</TrackColumn>
</TrackColumns>
</PatternClipboard.BlockBuffer>
Nov 092009
 

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

metropia_poster_large

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Nov 042009
 

De väckte ingen uppmärksamhet

men detta

att de är förkroppsligad vind

betyder att då de förtorkar

förflyttar sig sanddynerna

i en avlägsen öken

vidrörda

av en tunn bris

som en gång klätts i människohud.

(ur Beduinerna, från Mohammed Omars Tregångare)

 

Inte så dåligt. Och ytterligare ett bevis på att politik och lyrik sällan går väl ihop.

Oct 172009
 

Din vän datamaskinen – vad handlar den om? Enligt mig: folkhemmet och datoriseringen. Eller: hur datorteknik influerat våra samhällen. Hur datorer använts för övervakning och kontroll. Men jag kommer också att tänka på den bredare historien om dessa maskiner och dess möten med människor, historien om CCC, Sture Johannesson, hackarna på MIT och Xerox, alla världens datoranvändande tjänstemän, osv. Framförallt handlar det om diskrepansen mellan datorernas kyliga rationalitet och användarnas tillkortakommanden. Men också om den värme som deras kroppar utstrålar.

Pär Thörn verkar i samma fält som bl a Öyvind Fahlström, och verkar faktiskt vara öppet inspirerad av honom (likt Fahlström har han även sysslat en del med ljudexperiment). Men det är roligare att läsa Thörn. Man får inte samma intryck av uppskruvad avantgarde-hybris. Det ligger en varmare slags absurdism i det han skriver, för mer än datorer och teori handlar det om dessa vardagsmänniskors liv. På ett sätt blir det politiskt (det handlar som sagt om en slags “aurafotografering av välfärdsstaten“), men författaren är mil ifrån att skriva läsaren på näsan. Vilket bekräftas av hans inledande uppläsning på Vår Makt-seminariet som jag besöket 2008. De dikter om chefer (det var precis innan Tidsstudiemannen kom ut) han läste upp var inte någon frustande agitation men bara absurda och väldigt roliga.

I slutändan blir det alltså en hel del pluspoäng för honom.

Sep 242009
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cKBqlBnd6X8&hl=en&fs=1&]

Efter att Dogge spelat in klassiker starkt influerad av västkustens berättarstil, Looptroop arbetat fram en blek kopia av vad Non Phixion och Arsonists sysslade med, Ken släppt tio skivor starkt påverkad av New York (hälften boom bap, hälften kommersiellt-känslosamt), Stor gråtit på micken likt Ghostface, och Aki visat att han likt Cormega med lätthet kan kombinera hög teknisk kunnighet med tungt berättande så släpper Stockholmssyndromet lös en video som direkt för tankarna till den smutsigaste södern. Det är Lo-Fi. Det är skita i. Det är beats som påminner om hostmedicin. Det är början på ett nytt kapitel i boken om svensk rap.

Sep 142009
 
(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

jonson

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

om-uppslag_1208_10-11_low

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Jag är så dålig på språk. Jag läser engelska, och på tyska läser jag även fall jag inte kan egentligen.På tyska gillar jag Thomas Kling jättemycket. Han finns på svenska också. På engelska gillar jag Bruce Andrews sen gammalt. Don DeLillo tycker jag om.

Är det han cyberpunk-författaren?

Nej, han skriver realistiska, stora romaner. Traditionella, men han är jättebra.

Det finns mycket science fiction-motiv i dina böcker, men det är inte något du är intresserad av?

Nä, jag läser inte det, tycker det är hopplöst. Jag tror inte på dom där romanerna. Jag gillar inte alls det. Burroughs i så fall.

Sep 112009
 

Efter det att Johan Jönson läst ur sin Efter arbetsschema i Teatermaskinens pirattält på Norbergfestivalen fick jag chansen att ställa några frågor till en av mina absoluta favortitförfattare. Det är mycket som jag missade att ta upp då det hela var oförberett. Jag får tacka  Johan för sina uttömmande svar och sin tid, och jag beklagar eventuella felhörningar (det blev alltså en hel del bakgrunds-techno på inspelningen som ibland dränker rösterna).

norberg

Du är alltså fortfarande involverad i Teatermaskinen?

Ja, igen. Jag har varit borta ett tag, men nu är jag tillbaks.

Senaste pjäsen ni gjorde var för några år sedan?

Ja. Logosfält från 2005. Nu ska vi göra en ny, som jag har skrivit. Zoembient.

Har det något att göra med “ambient” och “zombies”? Termen “zoe”… Vad är det?

Jo. Absolut. Det är från Aristoteles från början. Men den används på många olika ställen. Biologin använder den, och zoologin. Aristoteles använder bio och bios som en sorts subjekt… zoe är mindre subjekt än bio, det är ännu mindre, som en grönsak eller en växt. Att bli en grönsak, som gamlingar kan bli.

Grönsaksblivande handlar det om alltså?

Ja. Det kommer från början från Aristoteles, om jag har förstått det rätt. Att likna något vid en grönsak.

Att likna en människa vid en grönsak till exempel?

Till exempel.

Så det knyter an lite till dina andra teman, äldrevård…

Jo, det är användbart så, och så är det lite skillnad… hela den politiska ???????? använder bio väldigt frekvent och bra, alltså Foucault och Agamben och alla dom. Men zoe är mer ett svagare subjekt. Mindre individuellt, mera – som jag uppfattar det – som växt eller mossa i naturen. Den typen av subjektivitet. Knappt existerande men ändå finns det. Det är livet, men inte så mycket mer.

Jag pratade med någon från Teatermaskinen. Det verkar som de har mycket på gång. De håller på att bygga någon slags Bauhaus, en teaterverkstad?

Ja, jag vet att det ska bli ett hus. Jag har sett ritningen. Det ska bli ett hus mitt i skogen. En toppmodern teaterlokal, och även bostäder.

Och ni ska bjuda in internationella teatergrupper?

Jag tror det. Jag är inte så involverad i det praktiska.

Alla andra (i Teatermaskinen) bor i trakten här, medan du bor i Stockholm. Men du är från Norrland?

Jag är uppväxt utanför Sundsvall.

Vad var din första kontakt med litteratur? Det känns inte som du kommer från de miljöer där man har litteraturen hemma, eller?

Det var nog från skolan… men jag var helt ointresserad. Det var gammeldags litteratur kommer jag ihåg, Carl Snoilsky och sånt fick man läsa.

Din första kontakt, var det genom populärkultur, eller?

Ja. Television. Jag såg författare på TV. Det kom jag ihåg. Dom verkade vara coola. Det verkade vara ett bra jobb, eller snarare – inte ett jobb, man slapp jobba. Jag trodde dom tjänade mycket pengar, och att dom fick knulla mycket.

Vilka såg du då?

Det var olika författare. Såna jag inte tycker om nu. Och allting var helt fel, dom tjänar inga pengar. Jag såg Bruno K. Öijer t ex på TV, och tyckte att han var jättecool. Det här var någon gång mitten på åttiotalet.

Har du någon relation till dom idag?

Nä. Öijer tycker jag är bedrövligt dålig och tråkig. Jag gillar honom inte alls, tycker han är löjlig. Hans senaste bok – jag har ju läst dom där – vad heter den, Svart som silver, den är jättedålig. Det är obegripligt att den kan ha passerat. Den är ojämn och flera dikter är jätte-…

Varför tror du han är så folkkär?

Det får han fundera på. Det ingår ju inte i hans koncept. Han gör så enkla diktomier, anti-intellektuella uppdelningar av goda och onda.

Vad tycker du är intressant idag i Sverige?

Jag tycker det finns mycket bra böcker som kommer ut i Sverige, det är jättemånga som jag tycker om. En gammal författer som heter Lennart Sjögren. Hans första böcker kom på femtiotalet. Han bor på Öland och har gjort det hela sitt liv. Han skriver jättebra böcker. Dikter.

Jag tycker allt du skriver är ganska genomsyrat av någon slags hypermodernism. Det är han också då?

Nej, han är mer traditionell, men jättebra.

Så det är inte så att du bara läser hypermodernism?

Nej, absolut inte. Jag gillar Dante.

Har du planerat att ha musik när du läser dikter?

Jag har gjort det några gånger, med musik på olika sätt. Någon gång har dett gått hyfsat, någon annan gång har det varit katastrofalt dåligt. Jag är ingen artist. Jag bara läser så neutralt som möjligt. Jag kan inte framföra. Hur man ska integrera det med musik vet jag inte riktigt, jag tycker det är svårt. Det kräver en del jobb och jag har inte riktigt tid med det känns det som.

Nä, det är ett till yrke.

Ja, visst. Man måste repa och hålla på. Det tar sin tid. Man måste göra det riktigt tycker jag. En gång läste jag med två noise-musiker i Norge. Det var enklast tänkbara. Jag läste, och så spelade dom, och så läste jag, och så spelade dom, varannan. Vi hade aldrig träffats innan vi stod på scen. Det var kul. Det var ingen estetisk strategi så att säga, det var bara enklast tänkbara. Men det var kul, det var hög och härlig musik så folk fick hålla för öronen.

Jag tycker det är mycket populärkultur i dina böcker, nästan som musikstilar, en del dikter är mer noise, en del drone eller ambient, en del mer kängpunk…

Hårdrock i så fall! Kängpunk lyssnar jag inte på. Jag tycker det är hopplöst. Hårdrock lyssnar jag mycket på, smarta band som Meshuggah, Cult Of Luna, ?????, såna band tycker jag om.

Ska du försöka se lite såna grejer här?

Då har jag åkt tyvärr. Måste åka strax till Stockholm.

Har du tagit mycket inspiration från populärkultur i skrivandet?

Det är svårt att veta var saker och ting kommer ifrån. Men det går inte att bortse från populärkultur.

Men det är ingen musik du har medvetet använt? Något grepp eller så?

Jag är inte musikalisk. Jag kan inget om musik. Men jag lyssnar gärna.

Jag menar som motiv, eller som koncept.

Ja, det har jag gjort, absolut. Om man ser på en låt av Meshuggah som ändrar riktning ofta i låten, byter takt, pauser, mikrotystnader. Det går naturligtvis jättelätt att överföra. Det är mot kollagehållet, inga konstigheter. Men det kan ändå vara bra att påminnas om det, tycker jag. Det är samma med flera av de electro-musiker som jag har sett här. Det är först en tung rytm, och så bygger dom på, bygger på, bygger på. Det är en enkel modernistisk kollageform som tekniken gör väldigt enkel. Men jag tycker fortfarande att det är en fullt gångbar metod. Däremot kan läsarna ha svårt för denna typ av motsättningar i en text. Det är inte alltid det uppskattas. Men jag tycker det är roligt.

Har du tagit något från elektronisk musik?

Ja, en del. Det tror jag.

Har du några favoriter där?

Jag gillar Differnet, dom svenska. Sen gillar jag såklart Merzbow, gamla favoriter. Autechre. Banden här har jag inte hört talas om.

Senaste boken måste du ha hållit på med länge? 800 sidor!

Ja, några år.

Höll du på med den före Collobert Orbital och Restaktivitet?

Ja. Men det är svårt att säga hur länge. Och så har jag lyft in anteckningar från så långt tillbaks som åttiotalet, som jag har fått användning för i den här boken. Om när jag jobbade på fabrik och såna ställen.

Tidigare har du gjort böcker på kanske hundra sidor. Varför så stor nu?

Ja, den blev det på något vis. Det är roligt med tjocka böcker. Jag hade olika partier på olika ställen i datorn, och så satte jag ihop det. “Fan vad mycket det blev! Tänkte inte riktigt på det.” När det blev dags att lämna in tänkte jag, “det är ingen som tar det här… men skit samma, jag lämnar in det”. Men det tog dom.

Det känns som vissa partier är väldigt koncentrerade, och andra är mer repetativa och vardagliga, inte så fyllda med mening, det känns som dom är mer utspädda på något sätt. Var det någon taktik?

Ja, det var det. Dom är idiotiska eller amatöristiska. I nästa bok kommer det ännu mer sådana grejer som jag var intresserad av ett tag. Och det är ofta vardagsgrejer. Men i den nya boken, den kommer i april, är det massa sexuella fantasier som jag använder mig av, på det här amatöristiska sättet, eller det idotiska sättet. Men utan en massa repetitioner, för det är många som använder det repetativa i sådana partier. Genom upprepning är det som om författaren fjärmar sig från de här banala utsagorna. Jag har tagit bort repetitionen mycket, och låter det banala vara kvar.

Har du någon ideologi bakom det?

Naturligtvis. Det finns en radikalt demokratisk tanke bakom att låta varje utsaga få ta plats. Det kan man göra i en bok, inte i samhället, eftersom en bok inte behöver ta ansvar för någonting. Där kan det samsas.

Är L=A=N=G=U=A=G=E-skolan något du känner dig lite besläktad med?

Absolut. Även om det inte är en skola. Men förhoppningsvis går det att utveckla det. Jag tror t ex inte längre att man kan använda ordet “brus”. Det är för enkelt. Man måste utveckla det.

Det här att allting får plats, tror du inte det blir lidande för läsningen?

Vi får se, jag vet inte. Nu är det mest sexuella fantasier och dom är helt normala, det är inga konstigheter. Men jag tyckte ändå att dom är väldigt extrema, trots att dom är så vanliga. Det är inte om bajs och sådant, utan det är helt vanliga heterosexuella fantasier. Men dom är extrema om man tittar närmare.

Men du har använt drömmar tidigare, framförallt i Minnen av kroppar i vila och rörelse. Är det egna drömmar då?

Det är både egna och andras.

Som du har tagit ganska rakt av då?

Nja, det är lite olika. Jag tog från Burroughs-boken och drömmar från andra författare som jag tyckte passade in.

(Del två finns här…)
Aug 112009
 

Lars Hård är en rolig och seriös bok, författad med ett utsökt språk. Vid precis rätt tillfälle ändrar Fridegård tonläge, mycket effektfullt. Det är kär läsning, en sorts refraktär underdog-klassiker. Och det är nästan läskigt: precis som bokens hjälte heter jag Lars, är också lång och ståtlig, har också hjärtklappningar.

Även fall de materiella förutsättningarna har förändrats avsevärt sedan 30-talet har man lätt att känna igen sig i yttre och inre skeenden och sökanden, i huvudpersonens drömmerier och dråpliga förehavanden. Livet är sig likt i all sin komplexitet, då och nu. Världen väller vidare, likgiltig inför oss och vidunderligt vacker. Synnerligen livstroget griper det här berättandet tag i oss genom generationerna.

“Förfölj och stryp den som inte anpassar sig utan envisas att leva som det stiger upp och viskar i honom.”

Att språket är ett maktinstrument bör den som skriver vara alltmer medveten om. I Fridegårds bok fungerar språket mest som en hämnd på samhället, som en slags privat motmakt. Eller skrivandet som reningsakt, att skriva sig bortom sin egen person, som odjurstämjande läkkraft och litterär handpåläggning. Fridegård krånglar aldrig till det, men hans språk bränner i inälvorna. Säkert har det att göra med dess enkelhet och självklarhet, dess inneboende omvälvande kraft som stiger ur en specifik, brännande social situation.

Förutom att vara rolig och seriös, är Lars Hård också den sorgligaste av historier, den om hur de roligaste och driftigaste ur det stora saltet bryts ner av samhällets ekonomiska djävulskap och dess kvävande moraliska överbyggnad. Kvar finnns endast en gråträlad människospillra som vi endsast får en sak av: bitterheten från att uthärda i slavarbetet och misären. Lars Hård överkommer dock på något sätt denna levnadsstämningen. Han ger oss mycket mer.

Samtidigt som det är en ovanligt stark social skildring är det en inåtvänd och religös bok. Fridegård skådar djupt ner i de sociala avgrunderna men tecknar lika skarpt naturens små under och människans inre. Inför motgångar och då han befinner sig i tillvarons helveteshål söker han likt Marcus Aurelius en inre frid och styrka.

“Jag föll i en slags dvala på den hårda lådan. Jag sov, men kände hela tiden hur kotorna ömmade. Så var cellen borta och jag låg i högt gräs med blåklockor och prästkragar i. Högt över gräsets ax och vippor såg jag topparna av några aspar som brusade högtidligt och i hastiga blinkningar visade de vita undersidorna av sina otaliga blad.”

En misstanke som växt inom mig ett tag kommenteras i förbigående: när man vid döden sluts inåt mot ljuset, upplevs tiden upplevs som en illusion – eftersom tiden är en illusion.

“Hela sista tiden var hon som vänd mot någonting annat. Hon kunde klarna ibland och fråga något alldeles oväntat. Efter någon struntsak som låg i en låda, eller efter något som passerat långt tillbaka i tiden. Däremellan såg hon ut att vara helt upptagen av ett annat slag av skådande och lyssnande. Hon pressade ihop läpparna om plågorna och under hennes höga panna samlade sig hennes ande till flyttning från kroppen som redan började falla sönder. Men det visste bara jag.

Det föreföll mig som om varje steg ur livet blev ett steg in i något annat och att hon var förvånad i sin dvala. Häpnad och förvåning har jag sett på många döendes ansikten. Medan jag såg mor gå mot döden blev jag än mer övertygad om att det finns otroliga saker som faller utanför vetenskapen fast den har skarpa glasögon och långt skägg. Saker som inte kan ses i teleskopet men kommer som en dallrande, klar sång genom rymden och sätter allt besläktat i vällustig vibration. Det högsta kom alltid som en gåva och undandrog sig alla billiga, käftande förklaringar.”

Redan 1935, i det sömniga svenska bonnalandet formulerade Fridegård träffande mycket av det som skulle känneteckna den moderna existensen, så som den uppenbarar sig för den genomsnittlige unge mannen. Det riktningslösa grubblandet och de skarpa psykologiska svängningarna känner vi från en Dostojevskij eller en Hamsun. Men Fridegård är faktiskt roligare än Hamsun, och hans humor är hjärtligare än norrmannens uppskruvade absurdism. Särskilt sympatiskt är sättet han lägger alla drifter och defekter från sin egen person (antar jag) i ljuset. Då kan han skratta åt dem och vi med honom. Denna öppenhet är en stor styrka. Det är också med humorn som han utmanar världen och dess ruttenhet. Med några få ord, en kommentar eller en hastig tanke, lyckas han punktera dess varbölder.

Lars Hård är ingen ädel karaktär, men högst komplex och problematisk. Problematisk, därför så modern, för att han väjer för att skriva i svart och vitt, för att han låter skapelsens alla underbart vackra toner träda fram. Modern också på så sätt att allt går att spegla i vår samtid, i våra nutida förutsättningar. Fridegårds illa dolda kärlek till människorna och deras berättelser är förutsättningen i detta länkande som binder samman generationerna.

Switch to our mobile site