Det var ett perfekt soundtrack för den sortens smärtfyllda erfarenhetslitteratur som han hade specialiserat sig på; samma introverta, varsamt sammansatta, dämpade men våldsamt känslostormande ögonblicksbilder som vi känner igen från Scarface, Z-Ro, Beanie Siegel, eller från hanssamarbetspartnerfrånQueensbridge Housing Projects Cormega (AKA Mega Montana, AKA dont front on me shorty your man’s working for me, AKA Im a reflection of the drama within, AKA världens bästa rappare).
The Jacka är farsa till 90% av de yngre rapparna från norra Kalifornien. Hans diskriminerande produktionsval inspirerar ännu den anländande generation att gå sin egen väg musikmässigt, särskilt nu när något Lex Luger-liknande är i det närmaste obligatoriskt för unga, hungriga rappare som vill sitta ner vid smörgåsbordet.
(jag vet… det är sent… men @alabama187 är ännu värre slacker och M.I.A., så jag får bestämma allt själv helt enkelt…)
OFFICIELLA… 2011… THE MOST HEAVIEST RAPS N SLAPS…!
ASAP Rocky – Demons
E-40 - Lil Grimy Nigga
Shady Nate – Front Cover
Stevie Joe – Go Back
G-Side – Came Up
Lil B – I Hate Myself
Squadda B – Oakland State Of Mind
Big KRIT – Save My Soul
Shady Blaze -Dreamin
On-Ree feat Abidaz, Marshall Arts & C.U.P. – Ba!
Kartellen – Fortfarande Knas
Stockholmssyndromet – Kärlek
Aleks – Fruängen
Bästa pop-remix:
No Lay – Someone Like You
Årets icke-raplåtar:
Zomby – Witch Hunt
R. Kelly – Shut Up
Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.
En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.
Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.
(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)
Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.
Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.
Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.
Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.
Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.
Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.
Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.
Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.
Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.
Så genialiskt men ändå så nära till hands att sampla Satie för en kort bit realityrotad cloud rap, så rätt på så många sätt.
Erik Satie och Squadda Bambino, båda innovativa, torrt bitska musiker, som skänkte sin mäktiga musik till världen med en aura av lågmäldhet och en viss förkrossande sorgsenhet och livströtthet.
“I wake up capital H in front of the headache.
I need a medic ‘cuz I’m crazy from selling rocks at nighttime,
and that’s below minimum wage, it’s not right.
I see the old lady missing all her teeth,
probably ‘cuz the shit she smoke back in the eighties.
(…)
Yeah, I’m all skin and bones, the money is short.
We got enough for weed, drink and Newports.“
Like all brand new soundscapes, Bay Area rap duo Main Attrakionz gives the listener that initial resistance, and the very humble, firmly grounded type of lyricism that Mondre excels at, even more so than rapping partner Squadda B, makes the digestion process even more time-consuming. But the reward is greater.
I didn’t think much of this release at first – it sort of got lost amongst all the other tapes from Greenova this year – but I find myself coming back. It’s brilliant in a lowkey, understated sort of way (business as usual for this camp). Mondre M.A.N. (short for Main Attrakionz Nigga) does everything right, from opening up over a Chronic 2001 classic, to the Lex Luger-like trap slaps, to the soulful boombap throwbacks (the one above and three more provided by internet producer EPMDenny) where the young rapper just very calmly pours all of his heart out.
That a twenty year old independent rapper without capital and connections, who usually looks uncomfortable on camera and seems to care little for trends or making friends in the industry, dominates my playlist like this, talking about little else than weed smoke and looking out for his crew and closest family, all in a very laidback and dead serious tone of voice – all that just feels heartwarming and inspiring.
When you speak from the heart all the cars and diamonds and bitches and industry bullshit and media hype disappears. It doesn’t have to sound too futuristic. The rhymes don’t have to be that complex. That gorgeous piano sample has even been used before (by Ro Blvd for his remix of Nas’ Hope – which can’t even be found on the ‘tube so I might as well do the world a favor and make it available for you by clicking this link right here). It’s still the best rap music out right now.
“We aint got shit yet, I give a shit less. Compared to where we’re going nigga, we aint shit yet“.
Squadda Bambino stops by and decidedly annihalites this one, with simple and damaging lines, spreading his naked soul all over the dusty instrumental. No fancy swag, no clever wordplay, no trendy catchphrases, just one hundred percent heart.
If you are very talented, have rapped together for the last decade, have learnt from all the greats before you – from all over the country – and work their influences into your music in innovative ways, and at the same time stay very true to where you come from, then this is what it might sound like.
Hade burken haft bättre budget så vet du att vi hade varit där. Obligatorisk närvaro för 08:or. Fotograferingstvång!
Yelawolf är inblandad i några av de bästalåtarna från förra året, en av de få nu verksamma rapparna som knäcker extra som magiker… för hur förklarar man annars att han gör om sletna Pink Floyd- och Sheryl Crow(!)-dängor… till klassik rap (likt även Z-Ro och Cormega gjort, med annat oväntatmittfåresmör – och Squadda B har gjort sina egnaversioner)!?
Men som The Martoralist redan påpekat – det borde inte vara möjligt att en så lökig låt blir bra bara för att man strösslar på lite laidback Alabama-rap. Stockholm, ikväll får ni ta reda på hur han bär sig åt.
Få rappare undviker klichéer och rappar från hjärtat. Jag menar inte som en självömkande Kenta West eller Kid Cutie eller vem fan men den riktigt äkta skiten som Squadda B har börjat pissa in som sitt territorium på låtar som Young As Fuck, Fakest Year Ever och Who Am I.
Jag har inte tid att transkribera alla den här låtens hårda rader, men lyssna noga.
Också: Beautiful Lou vet uppenbarligen hur man slänger en futuristisk slap.
Jag rekommenderar dig att pumpa #greenova nu så slipper du vänta två år tills ovan nämnda fröknar eller “svenska musikjournalister” viftar med OK-flaggan.
Herr Jones berättar att han har jobbat riktigt hårt med detta mixtapet. och att detta är första gången han sköter produktion, mixning och promotion själv.
Alla spår på tapet är producerade av Thizzle Jones förutom 2. Muder Boy Anthem är en av dom.
Förutom Thizzle Jones så kan vi vänta oss gäst inhopp av Green Ova medlemmarna, Play Boy och Tattie.Bo. Vi kan även se fram emot mer samarbeten med Squadda Bambino och Mondra Man också kända som Main Attrakionz.
Samt några rappers vid namn E Da Ref, il hitta, RobEl, T.T och Lil Larry alla med rötterna i Oaklands underground scen..
Utöver Murder Boy Anthem så har Thizzle Jones släppt två låtar singlar till sitt kommande tape Gorilla Music.
XXL är ingen tastemaker. Inkluderandet av vissa rappare på deras årliga nykomlingslista känns lika fresh som 4-sidorsannonserna för Ja Rules kompisrappare i The Source runt millenieskiftet – men uppmuntrar tillandrainventeringar.
Meek Mill har imponerat, men jag har inte fastnat. Samma med Vado, som har släppt någrahårdalåtar men likt A-Mafia i slutändan är en kompetent gaturappare med ett uttjatat NY-swagger.
Resten av listan skriver sig själv, trogna läsare överraskas inte.
1. Lil B (har påverkat rap, och kulturen i större mening, så djupt att det förtjänar ett eget kapitel. Gräddan av hans oöverblickliga katalog skulle kunna ha stelnat till en klassisk skiva – men du behöver inte gilla en enda låt för att lämna plats åt honom här.)
3. Squadda B (Det var länge sedan hiphop-beats gav dig så här vidöppna visioner. Men producenten-rapparen Squadda Bambino specialiserar sig även på att lägga den sortens nakna, lågmält intensiva rader som får en att återvända till en artists alster.)
4. Yelawolf (Box Chevy 3 var årets låt och Hometown Hero-remixen årets vers. Bonnagrabben släppte även en del dynga. Varje kväll ber vi till The Ghost Of Eddie Meduza att nerstigandet i Shady Records inte leder till en skitmalström i Catfish Billys katalog.)
Squadda B and Mondre Man are dope, but not the most technically advanced rappers out there, and vocals generally mixed down way deep in the track adds to their low-key swagger.
So when affiliate Shady Blaze brings that machine gun spit to Squadda Bambino’s bass heavy production that etheral, ambient, smoked-out Greenover sound that we know and love turns into a whole other monster.
