Apr 162012
 

Det tyckte jag när jag köpte den för snart tjugo år sedan. Det tycker jag fortfarande.

Den där omtalade Coachella-konserten var förutom låtarna från Doggystyle ganska slätstruken, med några rejäla lågvattenmärken i form av en slags virtuell zombie-version av 2pac “live” på scen, Eminem-gästande I Need A Doctor, och ett elgitarr-outro på avslutande Still D.R.E..

Noiset, energin och agressionen från Public Enemy och N.W.A. är inte mycket mot Waka Flocka och Chief Keef. Bomb Squad låter märkbart mesiga när man spelar Bring The Noise jämte Hard In The Paint.

Men ingen ny rap lyckas utstrålar samma cool som Snoop.

Mac Dre, E-40, Too Short, Pimp C och Max B äger visserligen något av samma magnetism och obesvärade stjärnkvalitéer. Men de saknar ett mästerverk i höjd med Doggystyle.

Who Am I?, Gin And Juice och G-Funk Intro och The Shiznit är ännu idag de första låtarna som slängs på om jag råkar köra bil. Den där tvärtjocka, gummiliknande basen som fyller varenda kubikcentimeter av kupén, uppgraderad och förfinad från Parliament och Zapp, är för mig, tillsammans med 808:ans kicks och koklockor, det viktigaste ljudet i musikhistorien.

Några osläppta grejer från Doggystyle-tiden nedan, som ensamma utklassar resten av Snoops karriär:

Mar 302012
 

Gullys två första tapes spelades mycket här… sedan dess har jag endast hållt ett halv öga på hans output då ett mer kommersiellt sound gjort sällskap med en rad mindre talangfulla kollegor på mikrofonen.

Inget fel i sig med autotune och det är berömvärt att han önskar ta med sig sina homies till toppen.

Men vad skönt att höra honom över klassisk Dre som omväxling.

AB f. Young Gully – G Thang Freestyle

Oct 122011
 

I sin genomgång av DJ Clues bästa freestyles påminner Upnorthtrips mig om hur bra det här är.

Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.

Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.

Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära  Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!

Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.

And me no love Bush, despise Bin Ladin… It’s like I’m the middle stuck between two fascists… This world’s shallow… I’m prepared for gun action…

Dec 182010
 

Sam Sneed förtjänar ett bättre öde än att kommas ihåg som snubben Snoop har ihjäl på ett Doggystyle-mellanspel.

Klassisk Dr. Dre-produktion, hårda raps, otroligt catchy refräng. Kom ihåg att jag såg den här på YO! MTV Raps när det begav sig, och hooken har satt kvar i bakhuvet sen dess.

U Better Recognize var med på b-sidan av Natural Born Killaz-promon, men albumet släpptes aldrig, förrän nu då… den 25:e januari kommer Street Scholars.

(För er som inte vet: Death Row Records har auktionerats ut till en medelålders kanadensisk kvinna, och till skillnad från Suge Knight verkar hon faktiskt bry sig om att all denna fantastiska musik släpps.)

Switch to our mobile site