Det finns så många tråkiga politiska rappare. Paris är inte en av dem.
Nazi-metaforer FTW. Antifascism är självförsvar, och self-defense is common sense. Shout out Huey P Newton Gun Club, alla doomsday preppers, och alla tokar som svassar runt i Sveriges skogar med studsaren.
Det tyckte jag när jag köpte den för snart tjugo år sedan. Det tycker jag fortfarande.
Den där omtalade Coachella-konserten var förutom låtarna från Doggystyle ganska slätstruken, med några rejäla lågvattenmärken i form av en slags virtuell zombie-version av 2pac “live” på scen, Eminem-gästande I Need A Doctor, och ett elgitarr-outro på avslutande Still D.R.E..
Noiset, energin och agressionen från Public Enemy och N.W.A. är inte mycket mot Waka Flocka och Chief Keef. Bomb Squad låter märkbart mesiga när man spelar Bring The Noise jämte Hard In The Paint.
Men ingen ny rap lyckas utstrålar samma cool som Snoop.
Mac Dre, E-40, Too Short, Pimp C och Max B äger visserligen något av samma magnetism och obesvärade stjärnkvalitéer. Men de saknar ett mästerverk i höjd med Doggystyle.
Who Am I?, Gin And Juice och G-Funk Intro och The Shiznit är ännu idag de första låtarna som slängs på om jag råkar köra bil. Den där tvärtjocka, gummiliknande basen som fyller varenda kubikcentimeter av kupén, uppgraderad och förfinad från Parliament och Zapp, är för mig, tillsammans med 808:ans kicks och koklockor, det viktigaste ljudet i musikhistorien.
Några osläppta grejer från Doggystyle-tiden nedan, som ensamma utklassar resten av Snoops karriär: