Styrkan i Torsten Ekboms Bildstorm träder fram främst i ämnesvalen -bl a ges en hel del utrymme åt den i historieskrivningen annars så nedtonade musiken och arkitekturen. Istället för att älta de största stjärnorna, Picasso, Breton, Dali, Miro, Lorca, Majakovskij, osv. kastas ljus på namn som man inte allra först tänker på i anknytning till uppslagsordet Modernism: Satie, de Chirico, Roussel, Schönberg, Egon Schiele, Alvar Aalto, och helt oväntade amerikaner som Burroughs och Georg Herriman (skaparen av Krazy Kat, seriekonstens kanske främsta verk).
Det är inte enbart idolporträtt som tecknas. Cage får sitt för några av sina uppenbara fånigheter. Vi får veta att Le Corbusier förutom en elitistisk, stadslivshatande stadsplanerare även var en Mussolini-slickande femtekolonnare. Frank Lloyd Wright målas upp som en annan briljant arkitekt och utopiskt reaktionär stadsplanerare. Värdefullt i det här sammanhanget är Ekboms breda kunnande, att han kan göra de rätta kopplingarna och ge oss balanserade analyser och värdeomdömen. Som exempelvis i anknytning till den amerikanske landskapskonstnären Robert Smithson:
“Robert Smithson sympatiserade nog snarare med de okända stenåldersarkitekter som byggde den väldiga kullen Silbury Hill i Wiltshire, de megalitiska stensättningarna, jordkonstens sanna föregångare. Konstnären som mytskapare är kanske den roll som återstår när de sista krystade postmodernisterna bleknar bort på tomhetens museum.”
Författaren betonar flera gånger den sociala situationens betydelse för kulturlivet och konstens uttryck, och speciellt intressant är belysandet av nya estetiska landvinningar ut teknologihistorisk synvinkel.
“Revolutionens färgsprakande, brusande stormvåg vällde fram genom de moderna storstäderna. En ström av revolutionerande uppfinningar bröt fram decennierna kring sekelskiftet: telefonen, atlantiska telegrafkablar, trådlös telegrafi, radion, fonografen, röntgenbilden, filmen, rotationspressen, automobilen, flygplanet.
Stephen Kern visar i en uppslagsrik idéhistorisk studie, “The Culture of Time and Space 1880-1918″ (1983), hur alla dessa uppfinningar och tekniska genombrott skapade en ny upplevelse av tid och rum. Den linjära tiden och det enhetliga rummet bröts sönder i fragment av filmmontaget och de nya kommunikationerna. Det var teknikens omvälvning av tiden och rummet som speglades i kubism och simultanism.
Vilken chock måste det inte ha varit för den första biopubliken som i Georges Méliès filmer upptäckte att det går att köra tiden baklänges: en simhoppare dyker upp ur vattnet och landar elegant på trampolinen! Modernismen är samtida med sådana upplevelser. “Idéer om tid, rörelse, hastighet låg i luften”, som Marcel Duchamp säger i samtalen med Pierre Cabanne.
Den kanadensiska konsthistorikern Marta Braun skriver i en fascinerande studie, Picturing Time (1992), om de uppfinnare och fotografer som på 1870-talet löste det tekniska problemet att fotografera tid och rörelse: fåglarnas flykt, insektsvingarnas rörelser, fäktare och boxare, galopperande hästar. Mest kända har amerikanen Eadweard Muybridges foton av människor i rörelse blivit, men det var fransmannen Étienne-Jules Marey som fulländade tekniken med sin “fusil photographique” 1882, fotogeväret som tog 12 bilder i sekunden, och kronofotografiet – rörelsen fångad i alla sina detaljer på en enda bild i ett flimmer av överlappande gestalter.
Dessa bilder studerades nogsamt av avantgardet. Marcel Duchamps genombrottsmålning fran 1912, Nu descendant un escalier, är en ganska trogen replik av Mareys kronofotografier: ‘I en av Mareys böcker såg jag hur han tecknade fäktare och galopperande hästar med ett system av punkter som avbildade de olika rörelserna. Det var sa jag fick idén till Naken går nedför en trappa.’
Även futuristerna byggde sina rörelsestudier på Mareys foton, exempelvis Giacomo Ballas studie av Flicka som springer på en balkong från 1912. Ben och kropp reducerade till ett sönderbrutet staket av spjälor och räta vinklar snubblande över varandra.
Mareys kronofotografier var, som Marta Braun skriver, de första bilderna sedan renässansen som bröt med centralperspektivet. Ögat fick ställa om sig till ett nytt och komplicerat seende: en bild där de perspektiviska flyktpunkterna gled undan i ett rörligt kontinuum, där olika tidpunkter komprimerades simultant i en serie bilder. Det var en verklig revolution av bildtänkandet som snart skulle fullföljas i kubism och futurism.”
Öyvind Fahlströms surrealistiska diktsamlingar och romaner, den abstrakta expressionismen, och även hans konkreta poesi upplevs idag som småtråkig. De sammansatta, abstrakta men samtidigt idéladdade världskaparmålningarna som tar sin början med Opera (1953-55) – hans första riktigt intressanta målning, en som tar sin radikalt annorlunda form från Fahlströms inköp av den i Sverige nyligen introducerade filtpennan (som också bidrog kraftigt till grafittins breddning) – är behållningen; nyskapande och mind-blowing än idag.
Fahlström älskade serier och använde dem i sina målningar. Vid samma tid odlade Lasse O’Månnson på tidningen MAD en sorts humor som osökt för tankarna till Kafka, Beckett, Ionesco (och som var direkt influerade av dem). Den sjuka humorn och den radikala konsten var två tendenser i tiden, men som levde i skilda världar. Därför känns det skönt när man ser dessa två världar – fint och fult, hög- och lågkultur, målning och serier – blandas samman, inte på Lichtensteins eller Keith Harings lufttunna, blodfattiga nivå, men på ett självklart och kärleksfullt sätt. De verk som Fahlström och några i hans närhet har lämnat efter sig från den här perioden äger samma hjärnsvallande, formsäkra skaparglädje som de tecknarmästarna på MAD representerade.
Kalas på MAD (58-59), med sin rundade, rytmiska kantighet, påminner i sin detaljrikedom, i sin blandnings- och plagiatvilja och i sin virtuositet om en modern grafittimålning.
Flera av Fahlströms senare målningar är infuerade av olika sorters av spel, med utskärda figurer, en låst föränderlighet (med flyttbara magnettecken, antagligen inspirerade av Yaacov Agams transformabla målningar), egna regelsystem och symbolvärldar. De förebådar senare tids datorspelestetik inom konst och film (exempelvis Cory Arcangels och Jodis återanvändande av Super Mario och Wolfentstein 3D, Matrix-trilogins och Elephants shoot ‘em up-estetik, The Sims-husen i A Scanner Darkly).
(Öyvind Fahlström, C.I.A. Monopoly, 1971)
Filtpennan, serietidningar, massproducerade sällskapsspel, alla populärkulturella fenomen som genljöd i Fahlströms målande. För hans abstrakta Ade-Ledic-Nander II (målningen som Joakim Pirinen hittade Socker-Conny i) var SF den stora inspirationen. Han snöade in på sitt världskapande till den grad att han kompletterade målningen med en 30-sidig kombinerad skapelseberättelse-personregister.
“Ur Cages vidöppna estetik hämtade Fahlström något han kallade “livsmaterialet”, dvs insikten att ingenting kunde stängas ute från konsten. Jakten på material kunde börja var som helst, den krävde en ständig uppmärksamhet och beredskap. /…/ Om det var något som Fahlström lärde av amerikanerna var det denna förbehållslösa öppenhet och mottaglighet.” (s. 214 i Bildstorm)
Fahlström framstår efter flytten till New York 1961 som intressantare än de amerikaner som inspirerade honom (Cage, Rauschenberg, Oldenburg) - kanske för att han var så framgångsrik med att kombinera det europeiska och det amerikanska. I det täta, säregna seriekalaset Sitting… six months later (1962) påminns man om den olycksbådande moderniteten i Ernsts, Duchamps och Picabias målningar under Dadas storhetstid, vetenskaplighetens och krigsspelens löfte om katastrof, elektricitetens våldsamhet och likgiltighet, samtidigt som målningen har “den typiska bjärta seriekoloriten, mycket djupare och kraftigare än den dämpade pastellkoloriten från Ade-Ledic-Nander II“.
Även filosofins historia och tänkandets betydelse för konsten lyfts fram av Ekbom. Satie, som var långt framme på många kanter, nämns som “den förste tonsättaren som drog konsekvenserna av sitt tvivel på den konstnärliga Sanningen. De andra försökte ersätta det förlorade med nya sanningar och dogmer. Satie skruvar ner anspråken och demonterar musiken i delsanningar, skärvor, fragment. Kabarémusik, slagdängor, valser, atonala ackordstudier, stränga Bachfugor och koraler. Musik som står alldeles stilla, musik som dansar i ragtimerytmer, barockparodier, sakral musik, hädisk musik, avantgardistisk, nyklassisk…” (s. 52).
Detta utmärkta exempel på högmodernism är också en encyklopedisk definition på postmodernism: blandandet av högt och lågt, den enda berättelsens (Sanningens) död. Sådana exempel gör Ekboms bok intressant. För den som endast är flyktigt bekant med modernismens historieskrivning borde stora delar av Bildstorm vara fantastisk läsning.
