Apr 122009
 

Artur Lundkvist skriver i inledningen till samlingen Uppfylld av världen om det säregna sätt som Vallejo satte samman sina dikter på… och det är värt att uppmärksamma. Men väldigt betydelsefullt när man läser första hälften av boken, något som för all del är värt att komma ihåg, är hur tyngd hans tidiga poesi är av traditionen, eller mer än av traditionen: dåvarande litterära trender.

(Han skrev inga genialiska ungdomsdikter, raderna struttar runt och tror dom är nåt, försöker vara speciella, gör sig till. Läsaren får inte ut mycket av det, men kritikern kan säkert känna sig smart. Det är just denna tillgjordhet – denna “kallaste avsiktlighet” – som sticker i ögonen, som är så outhärdlig. Vad som upplevs som långtråkigt i Vallejos poesi är troligen tidstypiskt. Kanske var det på något sätt litteraturhistoriskt kriminellt att skriva klart och kort då? Finast av allt var uppenbarligen att gå i cirklar runt raderna och vifta med armarna och låtsassvettas, som om man sökte plocka ner de exakt rätta orden från själva atmosfärens elektriska urladdningar. Den automatiska skriften, i vars spår så mycket smörja skrivits, spökar igen. Detta gäller Vallejo såväl som Neruda, Lorca, och alla andra uppstyltade modernistpoeter som jag har glömt namnet på. Det handlar om en brist på det som är grunden för nyskapande inom vilket fält som helst: inre nödvändighet och självklarhet, det desperata tillvägagångssätt som räddade Majakovskij, Diktionius och den sene Vallejo från att drunkna i sin egen generations sterila strömningar.)

Vallejo föddes 1892 i Santiago de Chuco, en liten nordperuansk stad, och dog i Paris 1938. 1918 gavs hans första diktsamling, Los Heraldos Negros, ut. Två år senare sätts han i fängelse, “anklagad för inblandning i politiska oroligheter“. 1922 kom Trilce, och även fall Lundkvist påstår att litet skiljer dessa två första samlingarna från den poesi han skrev åren före han dog, förutom “sin ännu mer stegrade förtvivlan och svartsyn, sin ännu hänsynslösare direkthet och skärpa i motsättningarna, den förbittrade dialektiken”, så är det gott att ännu tydligare understryka de sexton år av landsflykt, tillfälligt journalist- och lärararbete, politisk förföljelse, tuberkulos och ytterligare fattigdom som skiljer dom åt i ton och i ämne.

España, aparta de mí este cáliz (1937) och den postumt utgivna Mänskliga dikter (1939) är anledningen till att man idag läser Vallejo, dom förutan vore han säkerligen ganska bortglömd. Här träder den tätaste, mest hjärtskärande poesi man överhuvudtaget kan läsa efter ett tag fram från de vita sidornas trycksvärta.

Den första diktsamlingen, som skrevs under intryck från spanska inbördeskriget, skär djupast. Han berättar om den dödade kamraten – “de har dödat honom, tvingat honom att dö” – Pedro Rojas.

“Visiterande honom som död överraskade de
i hans kropp en större kropp, lämpad
för världens själ,
och i hans rock en död sked.”


Ur Spansk bild av döden:

“Ropa på den! Man måste följa den
ända till foten av fiendens pansarvagnar,
för döden är ett väsen skapat av kraft,
vars början och slut jag bär inpräglade
i mina illusioners huvud,
trots att den är utsatt för samma vanliga fara
som du känner till
och trots att den låtsas inte känna igen mig.”


Ur Fältslag:

“I Madrid, Bilbao, Santandér,
bombades kyrkogårdarna,
och de odödliga döda
med vaksamma ben och eviga skuldror i sina gravar,
de odödliga döda, när de kände, hörde, såg
hur lågt det onda sjunkit, och hur döda
de vilda mördarbanden blivit,”


Idag tycker jag mycket mindre om livet…
från Mänskliga dikter är potentiellt fantastisk, skiktad med starka, orginella bilder, men även med överflödiga upprepningar och utropstecken som bromsar upp diktens tyngd! De nio odjuren är mer uppstramad, och starkare.

“Och olyckligtvis
växer lidandet i världen för varje sekund,
växer trettio minuter i sekunden, steg för steg,
och lidandets natur är fördubblat lidande
och martyriets villkor, köttätande, glupskt,
är lidande, fördubblat lidande
och det renaste gräsets uppgift är
fördubblat lidande
och livets goda innebär fördubblat lidande.”

Sedan Vreden, på något sätt både mer konkret och abstrakt, men eldigare, taggigare.

“Vreden som bryter ner det goda till tvivel,
tvivlet till tre likadana bågar
och bågen sedan till oväntade gravar;
den fattiges vrede
har ett stål mot två dolkar.”

Framme i full frihet, i prosapoetisk form, är han som klarast och starkast, som i den bitvis iskalla Det finns en invalid…, den sorgsna Timmarnas våldsamhet, eller Upptäckten av livet.

“Aldrig förrän nu har det funnits liv. Aldrig förrän nu har folk gått förbi. Aldrig förrän nu har det funnits hus och gator, luft och horisont. Om min vän Peyriet komme just nu skulle jag säga honom att jag inte känner honom och att vi måste börja på nytt. När, i själva verket, har jag lärt känna min vän Peyriet? I dag skulle bli första gången som vi lär känna varandra. Jag skulle säga honom att han skulle gå och återkomma och se på mig som om han inte kände mig, det vill säga för första gången.”

“Hur kort tid jag har levt! Min födelse är så nära att det inte finns någon måttstock för att räkna ut min ålder. Jag är ju just född! Jag har ännu inte levt! Mina herrar, jag är så liten att dagen knappt får rum i mig.”

***

fragmenta, etc. har lagt upp den här dikten av César Vallejo.

 Leave a Reply

(required)

(required)

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Switch to our mobile site