Feb 182011
 

http://www.youtube.com/watch?v=8CyMuBi-kH8

(I assume you’ve already seen this one – I just wanna make sure.)

Showmanship has improved. And I guess The Roots are a better live option than rapping over non-instrumentals, but sound man should have swagged shit out with bass and distortion so as to resemble the original version. Tuba guy kills it, though. Zombie girl is a nice touch. They definitely should demand smoke machines for future show. But what is that tweeting white dude doing on stage?

Anyway, new blood in rap music and an epic win in general. WOLF GANG!

Jun 062010
 

Breaking Bad tells the story of a chemistry teacher in Alberquerque, Arizona who passes through a crisis and breaks bad. Unable to deal with being diagnosed with cancer when already having problems supporting his family, he starts cooking methamphetamine, to pay both for his medical treatment and future mortgage payments and college fees.

What happens when a nerdy family father enters the drug market as a manufacturer? There are X number of consequences for a choice like that. When the script writers have explored them all, they too pass through a crisis. How will they continue with their story without losing steam?

The remarkable thing about Breaking Bad: they don’t. They come out on the other side. They intensify. Success comes thanks to their loyalty to the inner logic of their basic story. And from a realistic passion when drawing the characters, their situations, their desperate actions, the consequences that come back to haunt them. Gender roles and illegal economics are explored with the cold preciseness of a coroner.

TV have taken cinema’s dominating role in expanding the viewers consciousness and creating communities and a sort of intellectual exodus. The rituals of cultural transformation have moved from the cinema palace to bedrooms, from the movie projectors to laptops and broadband connections.

Television networks give script writers more freedom than Hollywood. With them more talent migrates. There are more  good TV-shows than movies out recently, which is surprising and fascinating. A new blockbuster always disappoints (lest we’re talking those Batman-movies), but not a TV-series – if a friend recommends it, take her word for it.

Shorter pieces are more fitting for a fragmentized world, a world with an increasing attention shortage. A TV-series is more open for the new, the critical, for our daily problems. It gives space to broader, more radical views of society. But while we’re celebrating this, let’s also remember that our attention economy is a place fully submerged into PR, marketing, advertisement images; a world 360 degrees subordinated, where everybody is whoring out their bodies and their innermost thoughts 24 seven.

Jun 052010
 

Ser på Aktuellt att utställandet av ADHD enligt en undersökning har med social bakgrund att göra, vilket är väldigt överraskande.

Barn är inte korkade. De märker saker. Växer du upp med vetskapen att samhället inte är utformat för såna som dig har du självklart inte lika mycket motivation att sitta tyst och stilla och lyssna på vad läraren säger. Speciellt om du kommer från ett mindre stabilt hem, eller från en miljö som saknar akademisk tradition.

En kompis berättar för mig att den amfetaminliknande medicin som skolan gav honom gjorde det jätteroligt att utföra tråkiga, monotona uppgifter. Istället för att omforma skolan så den rymmer barn med olika erfarenheter föreslår vi att den tjackutfodringen utökas till strejkande arbetare, kritiska journalister, hemmafruar som gnäller för mycket och andra med koncentrationssvårigheter.

OK, siffrorna säger att det kanske finns det nåt rent biologiskt som spökar för hälften av barnen. Men i resten av fallen är det snarare samhället som borde tala med en barnpsykolog.

 Posted by at 07:46  Tagged with: ,
Apr 142010
 

I would say that Twin Peaks, GITS-SAC and The X-files are my favorite TV-shows of all times.

So here comes Fringe, which a friend described as a modern version of The X-files. Which it is, in a way. It revolves around the same themes. But while Mulder and Scully many times dealt with the supernatural, monsters and general hocus pocus, Fringe has a more scientific leaning (even though we’re talking pretty fucking weird science). While The X-files was a serialized detective story mixed up with some romantic comedy to make it tick, Fringe is basically a cop show, based around the same kind of  structure that we know from Hill Street Blues to The Wire. But with a modern, toyotist twist.

Fringe is, of course, nowhere nearly as monumental as The X-Files. The protagonist is hardly as magnetic as Mulder or Scully. And just like in The X-files some episodes are rather silly. But in general it hits home runs. It really grabs you, and it moves fast. When I get some time I’ll finish watching all the seasons.

May 302009
 

Hans Isakssons film- och TV-analyser är antagligen de bästa av sitt slag i Sverige. I större mändger blir dock hans gammelsocialistiska driv ganska tröttande (han tackar Mao Zedong, av alla personer, i förordet). Men hans resonemang har den förtjänsten att de ofta är både träffande och djupgående, och även om man inte kan stämma in i allt, så skärps ens eget tänkande betydligt under och efter läsningen. Och han har gott om humor. Att det sociala bereds så mycket plats på bekostnad av billigt psykologiserande och filmtekniskt mumbojumbo är uppfriskande, åtminstone för någon som likt jag står oförstående inför de hantverksmässiga mysterierna och all cineatisk terminologi, och tänker på film mer som gladiatorspel och lägereldsberättande.

Isaksson har alltså medvetenhetens fnask i korshåret. Höjdpunkter är bl a Om gangster på bio (en analys i samma anda som det inledande Bertold Brecht-citatet: “Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren“), hyllningarna till Ken Loachs Raining Stones och Riff-raff (“De – vi – har blivit invandrare i eget samhälle, tillfälliga gäster i vad som bort vara det egna hemmet“), och Något om TV och idrott i vår tid, varur vi plockar två intressanta citat.

“Dåtidens överhet var mycket medveten om att man genom att organisera industrisamhällets spänningar och våldsutbrott, ge dem fasta regler och överföra dem i symbolhandlingar på för ändamålet färdigställda arenor skulle kunna förskaffa sig ett modernt motmedel mot upprorsstämningar bland massorna.”

“Lagidrotter där, liksom i football, de naturliga avbrotten är talrika, t ex ishockey och baseboll, har haft lätt att TV-anpassa sig. En av orsakerna till att den europeiska fotbollen haft så svårt att slå igenom i USA uppges vara dess relativt långa spelsekvenser som försvårar marknadsanpassningen och verkar nerkylande på sponsorer.”

Sammanfattningsvis: – Oavsett om det handlar om Kubrick, Bunuel, Schindler’s List, Åsa-Nisse eller Leif “Loket” Olsson, är det mesta i 24 lögner i sekunden intressant och ytterst välskrivet. Den rekommenderas till alla som suttit framför dumburken någon gång eller kanske t o m har haft oturen att lurats med på bio.

May 292009
 

In my younger teens I watched television obsessively, with a religious devotion. The TV was on and I was in front of it, even when there was nothing on. Not these days. There’s one on the floor next to the table, unplugged. I can connect it to my laptop for watching movies, but that does not happen much anymore.

So I spent some days in the hospital recently, and what is to do there, when you don’t have a head to read? Well, you can watch television. My brain still swimming against the blissful tides of highly addictive opiates pumped into my blood during surgery, I caught something about the drug situation in Europe, the main message being that cocaine is flooding the continent in unprecedented ways. They followed that with a debate between a British and a Swedish politician. I came to the following conclusions.

(1) Not having watched TV for some time, I found it irritating being unable to control the speed and layout of the show. I missed links to relevant information, unable to deepen my knowledge and understanding of the subject. TV just doesn’t seem very practical.

(2) Cocaine is getting bigger. It’s not exotic like ten years ago. A major argument for legalization (or at least decriminalization) of cocaine is to make it less sexy. Cocaine, a lame drug that turns the nicest human being into the greediest and most moronic douchebag imaginable, a substance not part of European traditions in the same way as alcohol, solely has the rock n’ roll buzz as its selling point. When those crazy hipster kids enter that bathroom their brain actually believe they become the Ziggy Stardust going up their nose. It’s a punk rock, Miles Davis, Al Pacino-bathed-in-a-Giorgio-Moroder-soundtrack kind of trip, which would lose much of its appeal if the powder was supplied by an ordinary pharmacy. At least it would take away the initiative from the cocaine cartels completely.

If you believe these statistics, the rock n’ roll argument might also apply to cannabis. Talking with the Dutch youth while traveling through their country, I was struck with their relaxed and distinctively unromantic attitude towards the herb. In the US, the home of the drug scare, kids know that ganja is the coolest thing ever. As part of their coming of age ritual the normal teenager samples weed before alcohol. And stoner culture is damn close to being the norm.

(3) The televised debate centered around the way the drug problem should be tackled. A British politician represented the policy of harm reduction, while Swedish politician Sofia Modigh dismissed The Netherlands’ (successful) policies, claiming that drug related deaths are difficult to measure, and that statistics relating them are irrelevant. If you read page 84 and onwards in the 2008 Annual report: the state of the drugs problem in Europe, issued by The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, you realize that to determine if indeed the drug, the social situation, the mental health of the user, or something else was the lethal factor in the death can be a difficult task, and that the statistics should be used with caution, but you also understand that they have tightened their policies to make the data usable. The figures are too reliable to be ignored, especially when page 86 shows that Sweden has twice as many people dying from drugs as The Netherlands, and that the report from 1995 shows the figure to be ten times as high.

(4) The great problem with The War On Drugs is that it’s a war on people. Occasional ganja puffers, if caught with the substance, are branded as criminals and outsiders. The negative social cycles connected to a drug crime conviction and the social isolation that follows are never accounted for as problems. Instead we get a new army of robots repeating the same absurdities, “a drug is a drug“, “there is no difference between weed and heroin“, “marijuana leads to heroin addiction“. Human beings will always want to get fucked up in the head, for one reason or the other, yet these fundamentalists still dream about The Drug Free Society.

If you use heroin you have probably tried cannabis. That does not mean that cannabis leads to heroin use. It’s not even logical to reason that way. If there were no cannabis, people would still die from heroin. And there would be school massacres even without Marilyn Manson. Poverty, social alienation, unemployment and the following boredom and hopelessness lead to hard substance abuse in a much higher degree than weed. Politicians would never think of banning poverty though, especially if they’re Christian Democrats. It’s easier to point the finger at marijuana smokers (and muslims, both being traditional scapegoats of modern society. Much more than islamist ideology, poverty leads to antisocial behavior such as throwing rocks on fire trucks. It’s no coincidence that this always happens in the poorest areas – as noted by Skumrask). It’s the worst kind of political correctness, more concerned with maintaining a shiny social façade than with human lives. This comedy is not even funny. What’s funny is that we’re pulling longer and longer shifts so we can pay Sofia Modigh’s salary. That’s black comedy.

(5) Swedes, especially politicians, tend to think that what is Swedish is superior. Sometimes it’s justified. Not with their moralist, contra-productive drug policies that they seek to export to the rest of the European Union, though. There is also the education system and job market that’s unable to suck up the competence of highly educated immigrants. The Swedish ideology of tolerance and openness is painted upon one of the most close minded peoples of the world, covering a reality hidden from the media but clearly felt by any foreigner trying to make her way into Swedish society. Another reason why The Swedish System is going straight down the toilet.

Prejudice and discrimination are not evil ideas that needs to be debated and “enlightened” away, they have their roots in a social situation, in economics. Integrating peoples from all parts of the world into the Swedish monoculture is not an easy job, especially in this climate of ever more aggressive capitalism, and all this uptight, liberal and left wing political correctness is definitely in the way of real improvements. If you are afraid to offend people, how can you then tell the truth? And if we can’t talk openly, how are we then going to make things better?

Jun 082007
 

sin s k Myspace-blogg svarar Ill Bill en läsare som i CNN-svallvågorna efter den senaste skolskjutningen fått för sig att The Anatomy Of A School Shooting inte längre är en cool låt. Braunstein adresserar e-mailaren kyligt och utvecklar den analys som han tidigare lagt fram över en Necro-produktion, och gör det bra.

De flesta av Runkbåsets stamgäster är dock redan medvetna om att denna auditiva resa inte kan mäta sig med folkfantasins verkliga häxmästare när det gäller skärpa och djup i de analytiska verktygen. Den skarpaste kritiken mot slapp vapenhantering hämtas fortfarande från Beverly Hills-avsnittet där Scott tragiskt råkar skjuta ihjäl sig.

Må hans klantiga nörd-själ vila i fred.

May 272007
 

“Sadness over a bird killed, but no sadness over a fish killed.
Lucky are those with voices.” (Suitou Ryokuu – Meiji Era)

En uppföljare måste dubbla insatsen, och slå på stort. För Gudfadern bröt man upp berättarkronologin och plockade in Robert De Niro, och för de första uppföljarna till Alien och Terminator dundrade James Cameron på med massor av action, specialeffekter, och enkelt stora scener. Man öste på, och lyckades skapa filmer som på vissa nivåer är bättre än föregångaren.

Likt i T2 finns det i Ghost In The Shell 2: Innocence scener som framkallar ett högteknologiskt “sense of wonder”. Den första filmens talangfullt dragna linjer och väl avvägda ytor samsas med uppgraderade ljuseffekter och allmänt 3d-bögeri (ibland lyckat, ibland mindre lyckat), som ökar på den underbart täta och djupa Blade Runner-atmosfären (blandningen av ny och gammal rekvisita, dock-byggandet och identitetsproblematiken är annat som GITS:2 har gemensamt med Ridley Scotts mästerverk).

Här är bakgrundsbruset de nödvändiga myterna om framtida maskinmartyrer, deras offrande av den mänskliga kroppens integritet och enhetlighet för nya kroppar, nya medvetanden, nya äktenskap, och nytt liv utan skuld. Bättre alltså att fanatiska privatpersoner utför detta kartläggningsarbete, än fanatiska företag och myndigheter. Manusförfattarna ökar på med blandad Konfuciansk visdom, europeisk mytologi och nutida japanska cyberpunk-linjer dragna till framtida extremer, och väger upp det med massor av saftig action och en fördjupad psykologisk gestaltning, främst kring Batous karaktär. Men det lämnas en del lösa trådar i historievävandet, och linjer som borde knutits ihop lämnas outforskade, vilket löper mot GITS-universumets inre logik. Det slappa skrivandet här konstraterar skarpt mot första filmens mästerliga handlag och Stand Alone Complex-seriens disciplinerade pusslande.

Trots invändningar äger GITS:2 ett starkt genomföljande av sina grundidéer. Det är en häpnadsväckande animerad långfilm om den problematik som vi kommer att möta när vi träder in i en ny oskuldens tid.

Dec 202005
 

… and where does the new-born go from here? The net is vast and infinite.

Jag trodde inte att TV-serien Stand Alone Complex-serien skulle vara lika majestätisk som filmen den baseras på, men så är det sannerligen.

Mycket lite av den visionära kraften från filmen Ghost In The Shell är förlorad – snarare känns vyerna breddade, och inkluderande karaktärsbakgrunder och ämnesfördjupning; manusarbetet är intelligent handhavande med flyktingfrågor, terrorism, transhumanism, medierna, maktkamper mellan regeringsgrupper, osv.

Amerikansk animation får mig att tänka på äppelpaj, coca cola och en profithungrig sago-recycling; japansk animation för tankarna till snabbnudlar, designerdroger och en modern, mycket professionell mytproduktion.

Jag älskar det här. Det känns som jag läser mitt DNA under mikroskop.

Höjdpunkter i den här serien är bl a när Togusa får i uppdrag att åka till Tokyo och man förstår på hans reaktion att Tokyo numera än en gång är ett utbränt atombombslandskap; The Laughing Man-memen; Taxi Driver-hyllningen; Saitous krigsberättelse; byrakråten som väljer att behålla sitt grovt ärrade ansikte efter sin olycka, trots att artificiell vävnad är standard.

 Posted by at 20:11  Tagged with: ,

Switch to our mobile site