> BRYTBURKEN.SE

För ett år sedan hörde Petter417  av sig och påstod att Aftonbladet Kultur ville göra en specialvecka om svensk hiphop, och att han hade tipsat om mig.

Den satsningen rann ut i sanden (svårt att hitta fler skribenter på min nivå, antar jag), och min text har sedan dess legat och mognat ut som ett dyrt jävla vin. Rök nåt jöns, och god läsning.

När kommer svensk rap berätta för oss om hembränt och höbalar i stället för om hasch och höghus?

Lantisrappare är inget okänt fenomen, men de har mest plojat eller härmat storstäderna, saknat stolthet, stil. Fortfarande handlar svensk hiphop mest om Stockholm – som ännu i dag försöker låta som New York.

Lillebrorskomplex leder sällan till bra musik. Det vet Jorik Otterbjörk, uppväxt i Flurkmark, två mil norr om Umeå. Han släpper lokalt färgad, starkt experimentell hiphop under namnet Eberhard KCCH.

“Jag gjorde mer vanlig rap innan men var så sjukt kass på det”, säger han när jag pratar med honom, och fortsätter: “Jag tror steget över till att sluta låtsas hänger ihop med ett religiöst uppvaknande som fick mig att omformulera vad som var viktigt. Då började jag gräva där jag stod, vilket även påverkade min musik. Jag hittade ett eget språk, äntligen, vilket väl är syftet med rap.”

När The Latin Kings berättade om hur de själva “kom hit för att svettas och blöda” och “städa toaletter och kontor åt rika” förevigade de alla de familjer som lämnat sina hemländer för ett bättre liv. Men då en grupp lyftes fram förblev en annan osynlig. Skitjobben har invandrare gemensamt med de som anlände till förorten från landet. Och med de som stannade kvar där. Nu påbörjar även de sina kapitel i sagan om svensk hiphop. Men de är få, och det har tagit lång tid.
Trappadon, från gruppen Trappmusik, bor i Malmö sedan nio år men växte upp utanför Umeå. Han minns hur han fann sig själv musikaliskt:

“Någon påpekade att de inte kunde höra att det var jag som rappade. Efter det bestämde jag mig för att köra lite lugnare så att norrländskan får tid att skina igenom.” Det passade bra ihop med den södern-rap som han älskade, och med dess själfulla, jordnära berättarstil som för rapparen närmare vardagslivet. “Att det finns så lite rap från landsbygden beror kanske på att få människor känner någon samhörighet med hur hiphop porträtteras i nöjesmedia. Landsbygden har inte samma sex appeal för musikjournalister som exotiseringen av ghettot och gatan.”

Onda från Sthlm Inkasso fyller i: “Svensk media har alltid behandlat rap som en fluga som kanske snart går över och framför allt som ett storstadsfenomen. När amerikansk rap från mindre ställen i södern började dyka upp här runt 1999 så garvade dom som hade ‘koll’ bara. När det gäller metal, rock och punk så är det grundläggande att det bästa kommer från små samhällen.”

New York är hiphopens hemstad, men i dag är den mesta rap som spelas på radio där från Atlanta. Tack vare grupper och artister som Outkats, UGK och 8ball & MJG har det blivit “cool to be country”. Kartan har ritats om, och den typiske alfahane-rapparen sippar inte längre öl på en parkbänk, utan hostmedicin i en Cadillac. För Onda har tjugo år i Stockholms förorter inte suddat ut uppväxten på bruksorten i Norrland. En natt drömde han att han gjorde en skiva som hette “Volvomusik”. Han vaknade och messade kollegan Fejs, och tillsammans spelade de in ett av de senaste årens mest intressanta svenska släpp.

“Det finns så mycket som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, mjukisbyxor, känslan av att det är vi mot dom.” För Onda var det en uppenbarelse att höra stilbildande UGK, från småstaden Port Arthur i Texas. Rap som representerade landet. Trots gruppens enorma popularitet i USA är det få här i Sverige som har inspirerats av deras stränga men tillbakalutade funk och berättelser om hårda tider, droger, Gud och klassiska bilmodeller.

En av dem är Franzoa, från Sorsele i Lappland, numera bosatt i Umeå: “Det tog till 2009 innan jag fick reda på hur feta dom var där nere. I Texas så kör de ett tema, sen handlar varje vers om det. Så kör jag också helst, så det föll jag för direkt. De kör sin egen dialekt och står för det.” Misstron mot Stockholms rapscen handlar mindre om en konflikt mellan stad och landsbygd än om vilka som har fått representera huvudstaden, menar han: “Jag är hardcore när det gäller att hålla ute överklassen från hiphop, och folk som har det bra och bara vill rappa för skoj. Det går inte att stoppa men jag tänker inte delta i det.” Har landsbygdsrapen i Sverige en framtid? Finns det en scen utanför storstäderna om tio år? Franzoa är försiktigt positiv: “Folk här uppe har redan tagit efter min grej. Det är skithippt här i stan märker jag. Rappare med rötter i Lappland stoltserar med det mycket mer nu.”

Fröken B växte upp i Ulricehamn och har efter en mellanlandning i Linköping gjort sig ett namn på Göteborgs rapscen med sin tekniska, samhällskritiska och varierade rap. Hon menar att när hiphop växer och blir mer mainstream så når den ut till mindre städer på ett helt annat sätt, och fler börjar göra sin grej: “Det gör också att det blir mer accepterat att göra det på sitt sätt, utan att ta hänsyn till hur en rappare ska vara och vad den ska prata om.”

Bobbo, från kollektivet DBS, bor kvar i Staffanstorp i Skåne där han också är uppvuxen. Han gör smutsig hiphop med småstadskänsla, och inspireras mycket av den amerikanska södern. Han påpekar dock att “scenen, kontakterna och marknaden alltid utgår från städerna. Vill man nå ut på riktigt får man nog snällt ta och flytta.” Där finns en poäng. I Sverige saknas det lantliga metropoler som Houston och Atlanta. Men kanske får vi snart se svenska motsvarigheter till Huntsville och Vallejo: mindre städer med unika, självförsörjande hiphopscener. När G-Side från Alabama turnerade i Sverige 2012 intygade de för tidningen Frihet att glesbygd är samma sak överallt:

“Kiruna var som hemma för oss. Folk gled runt i klassiska bilar och spelade hög musik i hemmabyggda högtalare. Precis som i Huntsville.” I P3 Souls sammanfattning av hiphopåret 2013 nämner Trappadon att deras musik kanske främst uppskattas av 30-plussare, men att han har stora förhoppningar på Sveriges lastbilschaufförer och EPA-traktorkungar på landsbygden. Franzoa påminner oss att vi inte riktigt är där ännu: “I min by lever alla kvar i Iron Maiden-perioden och har vuxna förebilder och vuxna lyssnar inte på ‘svart musik’, fast de fattar inte att rock och blues är det också.”

Svensk landsbygdsrap har en bit kvar, men förutsättningarna finns där. Sverige har alltid varit snabb på att anamma amerikansk kultur, även på landet, och raggarna har redan gett oss passande bilar att pumpa musiken i. Förorten och bruksorten sjunger egentligen samma sång. Om en plats där tiden står stilla, och inget finns att göra. Där alla landets rikedomar skapas, som sedan samlas någon annanstans. Slitna byggnader och grusvägar som leder ingenstans. Missbruk och organiserad kriminalitet. Företag flyr betongen och bruksorter, och de som byggt upp landet förklaras överflödiga. Posten stänger både här och där. Riskkapitalister fyndar vårdcentraler och naturen våldtas. En rörelse som förenar kämpande glesbygd och kämpande förort skulle kunna möblera om rejält i nationen. Kampen är i grunden en och samma. Och rap är dess naturliga soundtrack.”