Kanske är detta det enda sant värdiga som en New York-rappare kan släppa lös inför stadens nuvarande regim av själlöst södernimiterande.
Roc Marciano skriver utifrån samma position, men är mer Iceberg Slim jämte Kas uppdaterade, nedtonade Gil Scott-Heron. Så traditionellt och sårigt tillbakablickande att den mest futuristiska frågan följer – är det här ens rap längre?
Punchline-tät gatumusik, som trycket av långa, hårda år i inlåsning gett ädelstensskärpa; smutsigt, sarkastiskt men seriöst, över en sträng betongakustik som vi känner igen.
Men det här är inte boombap. Shea Davis är bara en New York-artist (jämte Max B, Stacks Bundles, 50 Cent, D-Block, fan, till och med Killarmy) i vars fotspår dagens ungdom mer framgångsrikt skulle kunna fortsätta – än i den knähögt upptrampade gyttjan bakom Nas och Wu-Tang Clan.
“… the latest leak off the upcoming BAU mixtape, All Is Fair.”
Jo, det är lite deppigt för en gammal East Coast-taliban som mig att Roc Marciano helt jävla ensam (och till viss grad tillsammans med KA och Mr Muthafuckin Exquire) har att förse oss med intressant New York-rap nu.
Och att den trots sin fräschör ändå låter tillbakablickande. Det är inte Marciano man ska klaga på dock, inte när han gör sin grej med sådan stolthet och finess.
Resten av hans hemstad, det är en helt annan story…
Att Cam’rons comeback skulle dröja så.
Å andra sidan kan det nog ta sin tid att inse att galet lo-fi mixtape-omslag och någon slags DMX-influerad blues är den enda vägen framåt…
Lyssna på vad Nas säger här. Eller ännu bättre, slut ögonen och sug upp det här Coltrane-flowet, känsligheten i hur han väljer sina ord och musikaliteten i hur han sätter samman dem.
“I ain’t mad at you, young king, this unsung song is haunting
Along comes a one son called an offspring
The Earth spins, my old earth grin, sung a church hymn
She birthed in September, took my first wind, again, the Earth spins
I jumped in my first Benz…“
Nas är en trasig människa och har inte släppt en anständig skiva sedan Stillmatic men detta här får mig att tänka på hur han istället för att säga att han ska döda och begrava dig sa “we mobbin, puttin niggas in mausoleums” och hur han redan på sin debutvers svor att han skulle smälta mikrofoner tills ljudvågen dör ut.
Jaha, kanske ska man inte räkna bort ASAP helt och hållet?
Allt med det här videon är tok utom det enormt uttjatade Shook Ones-riffandet. För helvete, New York-människor, släpp sargen. Kasta er in i matchen – och med matchen menar jag musikhistoriens nyskapande, framtidstörstande, oförutsägbara malströmmar. Världen är så stor.
Tru Life var en annan självutnämnd New York-Messias som man hoppades mycket på. Tänk om han inte hade åkt in. Men vem vet, hans gode vän Saigon fick efter vissa fördröjningar släppa sin debutskiva precis som han ville ha den – och den var skittråkig. Och då var hans material on the come up klart överlägset Tru Lifes.
Några grejer ur katalogen smattrar dock på likt nyårssmällare på Möllevångstorget…
French Montana är en bra pop-artist – han lägger tillfällesvis mäktiga hooks och väljer nästan jämt jävligt bra produktioner – men ingen bra rappare… alltså rent hantverksmässigt.
Man märker hur mycket han har lärt sig av Max B, men även att han gör sin egen grej av det.
Kul då att silversurfaren, the wavy one ska gästa Montanas debutalbum Excuse My French, trots att han är bakom muren; borde bli en slant till försvarskassan.
Däremot tror jag inte att Sanctuary kommer platsa där. Synd i så fall; skiten är så wavy att jag blir sjösjuk.
Var tvungen att ladda upp då den saknas på tuben, så visa tacksamhet.
Har redan skrivit om Solomon Childs här, men den här låten ger mig så kraftiga Black Rob-vibbar. Och det är tyvärr sällsynt, speciellt i detta millenium. Stilen är han-biter-av-dig-halspulsådern-när-som-helst.
