Vad nu, min favoritrappare över en av mina favoritlåtar med French Montana? Oväntat men logiskt; för fyra år sedan kom den fantastiska Look Me In The Eyes med Max B, och nu ser vi tydligt att The Jackas nätverkande och känsla för kvalitet var på väg att ta hans karriär till en ny nivå, på riktigt.
French Montana är en bra pop-artist – han lägger tillfällesvis mäktiga hooks och väljer nästan jämt jävligt bra produktioner – men ingen bra rappare… alltså rent hantverksmässigt.
Man märker hur mycket han har lärt sig av Max B, men även att han gör sin egen grej av det.
Kul då att silversurfaren, the wavy one ska gästa Montanas debutalbum Excuse My French, trots att han är bakom muren; borde bli en slant till försvarskassan.
Däremot tror jag inte att Sanctuary kommer platsa där. Synd i så fall; skiten är så wavy att jag blir sjösjuk.
The same year that ASAP Mob – the new hype and hope of New York rap – served us two surprisingly atrocious songs with their idols Jim Jones and Raekwon, a Bay Area veteran did more or less the opposite. On The Sentence we find two historically important and close-to-classic records featuring N.Y. legends.
The Jacka does not receive the attention that he deserves. His pen writes both hits and introspective scriptures, infectious hooks over throbbing club music, as well as pain verbalized over very distinctive, etheral, left field production (yes, seeking out them really different sounding slaps is a speciality of his).
Why is he not more widely recognized?
Maybe because he, in a sense, already is a finished product. He knows his market. He knows his art. He’s rich from shows and selling tapes all over the west coast and the midwest. He doesn’t need the industry. They can’t control him like an artist lacking in either the streets or the music side of things. And they know that he knows that they know this, you know.
The Jacka has a way of bringing out the best out of otherwise unknown artists, as well as Bay Area favorites both old (like Too Short and E-40) and new (like J. Stalin and Lil Rue). But even then the collabos on his latest album – The Sentence slipped under my radar at first, since web promotion is neglected and record stores ’round my parts never keep his albums on display, not that I ever visit record stores – stand out.
With Havoc and Prodigy beefing, and continuing to disappoint as solo acts, M.O.B. is a breath of fresh air. It might be the last Mobb Deep song we will ever get, and surely the last good one. How did they end up here? How did the song turn out so organic?
Beat-wise it’s a logical continuation from Murda Muzik, before their sound took a turn for the worse. It’s energetic and electronic, but with a distinctive New York feel. And it fits perfectly with the rest of The Jacka’s catalog.
As if snatching up the last pre-beef verses from the iconic Queensbridge duo wasn’t enough, through some miracle The Jacka also got Max B out of prison, flew him over to the Bay Area, made him lay down some bars in the studio, and then flew him back to the East Coast and back to prison.
That’s what it sounds like at least. I know someone is on the twitter trying to sell verses from Bigavelli, but Look Into My Eyes really sounds like a song where both rappers were present in the studio. It’s not just new rhymes from the Wavy One himself, we get two whole verses from him over an incredible, Jeffro-sounding instrumental.
Underbart skönt att höra the wavy one på radion, och att han verkar vara i god form.
Hoppas innerligt att han får ihop pengar till sitt försvar så han slipper ruttna i fängelset. Vad är det, 75 års instängning han hotas med?
Å ena sidan, varför gick ingen rik rappare (French Montana?) in med pengar så han slapp försvaras av en public defender? Å andra sidan är det väl så som Hell Rell säger… hade han inte bränt så stora summor på the high life så hade han haft råd till det själv.
“the doctor peed on you when you was born, you ugly motherfucker“
Max B kickar det fulare än när Hova lämnade en använd kondom i barnstolen, efter att knullat Nas fru i dennes bil…
Gud välsigne användaren TheBestDocumentaries för att denne laddade upp hela Charge It To The Wave-DVD:n för några veckor sedan.
Med Max B i fängelse är det som om en stor del av rap-New Yorks historia slitits bort.
Det känns så fel. Håll silversurfaren i era kvällsböner tills han åter ser den fria världen och äntligen kan set this rap game right.
Rap med lång inlärningskurva, alltså musik som det tar ett tag att inse storheten med, men när man väl fattat aldrig lämnar ens blodomlopp – för mig: Z-Ro, E-40, Main Attrakionz, Wu-Tang Clan… och Max B… jämte hela den dipsetska undervegetationen egentligen.
Men varför har ingen nämnt att Biggavel är en pionjär inom cloud rap?
Hela Quarantine-tapet rullar på lika obekymrat, som en föregångare till ASAP Rockys geografiskt eklektiska men tajt sammanhållna swagger; det kränger från blaxploitation-soundtracks till RnB till g-funk till Just Blaze-liknande Uptown-anthems till jazz-samplingar till elektroniska ljudbilder, från ogenerat sängkammarprat till iskalla hallick-oneliners – men Max B tappar aldrig balansen. Quarantine är ett jämnt släpp i en katalog vars vildvuxenhet nog ligger bakom lite av den här långa inlärningskurvan som jag nämner i inledningen.
Men bry dig inte om det för mycket. Lär dig bara att surfa mellan de bärande vågorna, och du kommer att välsignas mångfaldigat.
