Nov 282011
 

Vi fuxxar vanligtvis inte med grime.

Men jag fick göra ett undantag då en god vän envisades med att köra upp No Lay-tubar i mitt ansikte… tills jag började förstå. Annars älskar jag brittisk klubbkultur och deras elektroniska musik – jämte rap är det musiken som får upp mig varje morgon – yesterday I fell in love with grime.

Vad vi såg på Inkonst igår, då alltid lika pålitliga All Out Dubstep hade bjudit in No Lay på mikrofontjänst medan de battlade mot Dubstep Bastards, beskrivs bäst som slakt. Det är sällan en artist kommanderar en klubb med sådan självklarhet och närvaro.

Enligt No Lay (från uttrycket no lay lay – straight to the point!) själv så kommer hennes stil från “min omgivning och min kultur. Min mamma var inne på rock, Paul Weller och liknande, medan pappa gillade rare grooves. Jag växte upp med östkustrap: Wu-Tang, Mobb Deep, Nas, och mina två favoriter, Cormega och Tragedy Khadafi.”

Förutom musiken har hon alltid intresserat sig för poesi och spoken word, men solokarriären som grime-artist inleddes 2005 med Unorthodox Daughter, efter att hon tillsammans med Silva, Murray och G-Kid hade startat crewet  Unorthodox ett år tidigare.

“Jag var med på en open mic-grej i West London, med Shystie vid tiden när hon signade med Polydor. Vi freestylade och jag träffade Silva, Murray och G-Kid där. Vi bildade Unorthodox, och några veckor senare spelade vi in videon till No Help No Handouts. Jag är från South London. Jag flyttade till West London 2004 och flyttade tillbaks två år senare, men jag representerar inte en specifik stil eller stadsdel, bara Storbrittanien, punkt!”

“Jag håller fortfarande på att försöka komma till toppen, och vill inte lova en massa som jag inte kan hålla. Därför är min label, No Lay’s World, mest en idé och ett märke än så länge. Jag vill inte ha några artister där ännu.

Mitt råd till en artist som försöker slå igenom är att vara öppensinnad, ha ordning på allt pappersarbete, se till att ha bra folk omkring dig, och arbeta väldigt hårt. Det går att tjäna en del på skivförsäljning och radio, men det mesta kommer från spelningar. Håll koll efter The Gift den 19 dec!”

(No Lay live på Inkonst 26/11 2011… stekhett…)

Vi fortsätter att fråga ut Tricky Kid från All Out Dubstep, som gjorde bra ifrån sig bakom skivspelarna, men framförallt genom den här guldbokningen…

“Jag är från Simrishamn och började DJ:a DNB 1996. Jag flyttade till Stockholm 1999 och körde min första DNB-klubb, Quiet Earth, 2002. Vi spelade mycket Liquid DNB, mycket från Hospital.  2006 bokade jag Skream tillsammans med Daniel Irk, och det var första gången någon i Sverige kunde skriva 100% dubstep på flyern för sin klubb. Senare blev vi All Out Dubstep. För tillfället gör jag beats med Seba, dubstep-liknande grejer i 140 bpm.”

“Jag och Eboi brukar köra som en duo. Han hade aldrig hört dubstep förut, men vi träffades och kickade som kompisar för ett år sedan. Det ledde till Ten Minutes #1 och Ten Minutes #2. Vi öppnade också för 50 Cent när han spelade inför 6-7000 i publiken på den nybyggda bandyarenan i Sandviken. En DJ körde först, sen vi, sen J-son, sen Stockholmssyndromet, sen Lazee och sist 50 Cent. Han gjorde ingen bra show egentligen, ändå var allt mycket professionellt – han är en bra businessman.”

Kolla in No Lay’s Big Trouble In Little London, I Am Future, I Am Legend, Drop Me Out, följ No Lay på Twitter, och kolla in bloggen här.

Oct 122011
 

I sin genomgång av DJ Clues bästa freestyles påminner Upnorthtrips mig om hur bra det här är.

Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.

Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.

Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära  Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!

Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.

And me no love Bush, despise Bin Ladin… It’s like I’m the middle stuck between two fascists… This world’s shallow… I’m prepared for gun action…

Dec 162010
 

Att likt Prodigy med HNIC 2 släppa en video för varje låt på skivan har nästan blivit standard. Lil B:s översvämning av youtube sätter ribban ännu högre.

2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).

Således kom det en hel del grymma videos i år.

Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.

Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.

Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.

Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.

Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)

Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…

Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.

Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.

Danny Brown – Re-Up
I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)

Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.

Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….

Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!

http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc

Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.

Nov 032010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc&hl=en&fs=1&]

Lyssnar intensivt på Z-Ro i dagarna, djupsöker katalogen – eller kataloger, så oöverblickbar och varierad är hans oeuvre. Extra skönt då att få en dagsfärsk och så här tung freestyle. Fuck rykten: den här mannen är långt ifrån slut. Jag har inte mer att lägga till Southern Hospitalitys kommentar: “Just another freestyle from one of the greatest rappers of all time.

Jag hittade också två nya intervjuer. Rother Vandross > The Wizard Of Emerald City, gissar jag.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=LJPTJKbA9Zc&hl=en&fs=1&]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=i57jbNGvPgY&hl=en&fs=1&]

Switch to our mobile site