Conversations with William S. Burroughs (quotes)

Feb 152012

“Jim McMenamin: What’s behind the lack of governmental research into this area – Drug Enforcement Administration repression?

Burroughs: Certainly. The DEA doesn’t want to see an effective treatment for narcotics. My God, where would they be if there weren’t any drug addicts?” (p. 176)

“Also, in Egyptian hieroglyphics, while they do have a verb ‘is’, it’s not used the way we use the ‘is’ of identity. They don’t say, ‘He is my sun’ or ‘The sun is in the sky’ but ‘He as my son’ or ‘Sun in sky’. They don’t have to say ‘is’ – they make much less use of the ‘is’ of identity which, as Alfred Korzybski said, is one of the big fuck-ups of Western language. Something ‘is’ something, with the implication that there is some sort of eternal status being conveyed.” (p. 184)

“I wonder if young people today have any wishes. No, it’s not that they aren’t willing to take risks, exactly. There aren’t any risks to be taken. Danger is a very rare commodity in these times, monopolized by intelligence agencies and stuntmen.” (p. 185)

“L.A. Weekly: Do you watch television?

Burroughs: Oh yes. I watch The X-Files. And on Discovery, they often have good natural-history programs. There’s the leaping lemurs and madagascars and, uh, Easter Island.” (p. 225)

(William S. Burroughs reading The Redneck Manifesto.)

För eget och vänners bruk

Uncategorized No Responses »

Jul 102010

Ena halvan av Spotrunnaz fast med massor av plantor.

Rap-stjärnor röker weed och det är helt i sin ordning. Då super de mindre, svinar mindre. Mårten Sakwandas gräsproduktion förebyggde, och skulle fortsätta förebygga, om inte lagen vore så trång, ett flertal fyllebråk, fyllevåldtäkter och allmänt jobbig stämning. Mycket mindre minnesluckor. Mer musiker mastrandes mästerverk.

En betydande del av cannabishandeln består av detta – hemmaodlare som säljer till kompisar. Ingen maffia. Inga överdoser. Inga kids som far illa. Ungefär så.

Denna andel inhemska odlare bör öka. De internationella narkotikanätverken är inte det bästa alternativet. Bort med maffiamakt, fram med lägre priser, bättre kvalitet, beskattade vinster. Bort med långa transportsträckor, fram med ekologisk odling. En avkriminalisering skulle även dämpa knarkromantiken, och det ödesdigra sociala utanförskap som följer med bruket. För att inte nämna det legala utanförskapet, och de samhälleliga kostnaderna, om man åker fast.

Motargumentet: svenskarna är inte mogna en avkriminalisering. De kommer löpa amok. Reefer madness 2010. In da Sweeden. Bruket kommer att öka? Den statistik som jag kollat på angående legalisering - och även ren logik - säger mig att folk stoppar i sig ungefär vilka preparat dom vill, oavsett lagstiftning. Så har det varit sedan man livnärde sig på rötter och mammutstek. Nyfikenhet och njutningslystnad är starkare än statens lagar. Och den här misstron mot pöbeln har historiskt sett gjort mer skada än alla droger i världen. När är folkhemmets Sverige redo att bli avdomesticerat?

Däremot spelar tillgång och efterfrågan, och framförallt den sociala situationen, kraftigt in på hur vi använder droger. Utanförskap och ekonomisk knapphet är som bekant ett gott underlag för missbruk. Klassfritt Samhälle – det vore ett riksförbund värt namnet.

Youthful Expression

Uncategorized No Responses »

Jul 082010

Youthful expression is vital for the health of rap.

New York and Houston veterans still bring it hard, making sure rap music survive – but where are the younger cats?

While reading Yes Yes Y’all – an account of the birth of hip-hop culture in the seventies, made up of interviews with the people who made it happen – I see all the scene’s innovators being sixteen, eighteen, at most twenty (and the first time Grand Wizard Theodore showed the world his art of scratching he needed to stand on a milk crate so he could reach the turntables). Just like later innovators LL Cool J and A Tribe Called Quest and Snoop and Mobb Deep when they made their marks in the game.

The last decade can be seen as a transition period for rap music. The mixtape dominated as a compromise between the golden era album format and the locally based, globally and instantly spread, viral forms of distribution that are now establishing themselves (Youtube, Twitter and beyond). Most mixtape rappers still saw their goal as a major label contract and a big shot produced full length. But it was a long road to walk. Most got chewed up by the machine, and the few who made it had become fully media trained and business minded on their way. Music turned stale. Youthful expression went away for a decade.

Fresh and innovative rap music is rarely made by adults. It’s never born in the meeting rooms of record companies. It’s still based on teenagers in dead end areas messing around with new technology. Just like when Flash and Theodore defined modern music in the urban wastelands of South Bronx some 35 years ago. Like Golden State based Lil B and The Pack, Main Attrakionz, Odd Future. Who are catching up with the development of music and the spin of the world better than anybody in the business. In fashion. Subject matter. In rap style. In graphic profile. In media presence. And most importantly in beats. They are that next step that the RZA saw but was unable to take successfully – from analog to digital.

Tapes by 22 year old Roach Gigz and 23 year old Wiz Khalifa feel like some of the year’s best.

Kush & OJ. A whole mixtape about weed smoke and orange juice. Cannabis usage is, as we all know, tricky subject matter. It turns easily into college, stoner jock, nerd shit. But if the production stays somewhere between Warren G’s first album and the already mentioned cloud rap names, we can all be safe. No mustard stains on these samples. The few failed tracks here channel indie pop/rock, but as song structure, not as sample material, which is unfortunate.

THC-themed tracks can slap hard. Especially if in the same vein as Freddie Gibbs’ Higher Learning (Exhale). Not rambling about being confused and having the munchies and doing stupid shit, but about feeling good and growing, enjoying life, planning for the future, seeing things more clear than ever.

Higher Learning (Exhale)

Drogsocialister?

Uncategorized No Responses »

Apr 162010

Det är en bra titel. Långt ifrån ideal, men långt bättre än drogliberal. Förhoppningsvis associeras det till en tredje position bortom fanatikerdrömmen om “ett narkotikafritt samhälle” och bortom nyliberalernas bekväma ordande om att helt enkelt och snabbt släppa allt knark fritt.

Den liberala utopin förutsätter som vanligt jämlika spelare – vilket bl a kapitalansamlandet och arvsrätten som vanligt omöjliggör. Hursomhelst. Tvärtemot vad de sa till dig i skolan är det stor skillnad på knark och knark. William S. Burroughs gillade småpojkar och hyste många märkliga åsikter, men som heroinist under flera decennier och väl bevandrad i naturvetenskaperna visste han vad han pratade om. Trots en stark förespråkare av personlig frihet var han var tveksam till drogernas legalisering, speciellt heroin, som enligt honom har sådana egenskaper att drogen snabbt skulle konkurrera ut allt annat på en liberaliserad marknad. En nation av heroinister istället för alkoholister?

Att göra droganvändare kriminella löser inga problem, och bygger bara ut existerande kontrollsystem och skapar mutationer av dessa. Det är dock tveksamt om det vore bättre med ett knarkets fria marknad. Droger och kommersiella krafter tror jag personligen inte utgör goda danspartners. Dekriminaliseringen måste vara ett socialt projekt, ett samordnande mellan missbrukarbehandling, minskad brukarrepression och ökad upplysning. Målet måste vara minskat missbruk, färre överdoser och minskad knarkrelaterad kriminalitet, men även minskad hysteri kring droger.

Skräckpropaganda gör intet gott. En hälsosam konsekvens av dekriminaliseringen i Holland som jag upplevde när jag var där var att ungdomarna inte såg ganja som något coolt och exoktiskt. De hade en avslappnad, nykter attityd till drogen. Och färre röker där. Möjligen för att det är lagligt. Jämför med USA och ni hittar omvända förhållanden. En liknande attitydförändring till rock n’ roll-drogen kokain vore önskvärt. En avexotisering.

Vi behöver relatera till droger, inte bara som individer, ensamma i mörkret, men som ett samhälle. Ta ecstasy, en typisk partydrog. Kan vi i offentlighetens ljus, bortom det drogromantiska skimret, möjligtvis inse att man blir fullständigt motbjudande under påverkan, och förpassa MDMA till historiens sophög? En legalisering skulle antagligen sänka efterfrågan. Om jag minns rätt ger även ecstasy bestående hjärnskador vid brukande oftare än varannan vecka.

Kokain är annorlunda. Visst är det också en partydrog. Men se på Spanien och Italien där maffian har lyckats få ner priserna och gjort koks allestädes närvarande. Man snortar för att festa, men också för att koppla av, för att döda lite tid, för att umgås på vardagskvällarna eller på lunchen – och för att arbeta. Likt i Nordamerika där företrädelsevis den vita arbetarklassen röker crystal meth för att kunna hålla två eller tre anställningar i luften.

Och här i Brasilien träffar jag en polis som berättar att det är vanligt, och uppenbarligen hyfsat accepterat, bland hans kollegor att dra några linor på skiftet för att “vara på alerten”. Enligt mig har även en starkt destruktiv drog som crack en viktig samhällelig funktion. Även de utslagna, zombie-liknande missbrukarna är nyttiga, som ett varnande exempel för en halvdesperat arbetarklass. “Erat öde – om ni inte rätar in er i leden”. Crack och heroin är lika viktigt för disciplinen som arbetslösheten. Och pundaren är en nödvändig och skräckinjagande “annan” i det borgerliga säkerhetssamhället nu när både juden, zigenaren, juden och utlänningen är out of style.

Television, The War On Drugs, The Swedish System: Sofia Modigh makes a fool of herself on the idiot box

Uncategorized No Responses »

May 292009

In my younger teens I watched television obsessively, with a religious devotion. The TV was on and I was in front of it, even when there was nothing on. Not these days. There’s one on the floor next to the table, unplugged. I can connect it to my laptop for watching movies, but that does not happen much anymore.

So I spent some days in the hospital recently, and what is to do there, when you don’t have a head to read? Well, you can watch television. My brain still swimming against the blissful tides of highly addictive opiates pumped into my blood during surgery, I caught something about the drug situation in Europe, the main message being that cocaine is flooding the continent in unprecedented ways. They followed that with a debate between a British and a Swedish politician. I came to the following conclusions.

(1) Not having watched TV for some time, I found it irritating being unable to control the speed and layout of the show. I missed links to relevant information, unable to deepen my knowledge and understanding of the subject. TV just doesn’t seem very practical.

(2) Cocaine is getting bigger. It’s not exotic like ten years ago. A major argument for legalization (or at least decriminalization) of cocaine is to make it less sexy. Cocaine, a lame drug that turns the nicest human being into the greediest and most moronic douchebag imaginable, a substance not part of European traditions in the same way as alcohol, solely has the rock n’ roll buzz as its selling point. When those crazy hipster kids enter that bathroom their brain actually believe they become the Ziggy Stardust going up their nose. It’s a punk rock, Miles Davis, Al Pacino-bathed-in-a-Giorgio-Moroder-soundtrack kind of trip, which would lose much of its appeal if the powder was supplied by an ordinary pharmacy. At least it would take away the initiative from the cocaine cartels completely.

If you believe these statistics, the rock n’ roll argument might also apply to cannabis. Talking with the Dutch youth while traveling through their country, I was struck with their relaxed and distinctively unromantic attitude towards the herb. In the US, the home of the drug scare, kids know that ganja is the coolest thing ever. As part of their coming of age ritual the normal teenager samples weed before alcohol. And stoner culture is damn close to being the norm.

(3) The televised debate centered around the way the drug problem should be tackled. A British politician represented the policy of harm reduction, while Swedish politician Sofia Modigh dismissed The Netherlands’ (successful) policies, claiming that drug related deaths are difficult to measure, and that statistics relating them are irrelevant. If you read page 84 and onwards in the 2008 Annual report: the state of the drugs problem in Europe, issued by The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, you realize that to determine if indeed the drug, the social situation, the mental health of the user, or something else was the lethal factor in the death can be a difficult task, and that the statistics should be used with caution, but you also understand that they have tightened their policies to make the data usable. The figures are too reliable to be ignored, especially when page 86 shows that Sweden has twice as many people dying from drugs as The Netherlands, and that the report from 1995 shows the figure to be ten times as high.

(4) The great problem with The War On Drugs is that it’s a war on people. Occasional ganja puffers, if caught with the substance, are branded as criminals and outsiders. The negative social cycles connected to a drug crime conviction and the social isolation that follows are never accounted for as problems. Instead we get a new army of robots repeating the same absurdities, “a drug is a drug“, “there is no difference between weed and heroin“, “marijuana leads to heroin addiction“. Human beings will always want to get fucked up in the head, for one reason or the other, yet these fundamentalists still dream about The Drug Free Society.

If you use heroin you have probably tried cannabis. That does not mean that cannabis leads to heroin use. It’s not even logical to reason that way. If there were no cannabis, people would still die from heroin. And there would be school massacres even without Marilyn Manson. Poverty, social alienation, unemployment and the following boredom and hopelessness lead to hard substance abuse in a much higher degree than weed. Politicians would never think of banning poverty though, especially if they’re Christian Democrats. It’s easier to point the finger at marijuana smokers (and muslims , both being traditional scapegoats of modern society. Much more than islamist ideology, poverty leads to antisocial behavior such as throwing rocks on fire trucks. It’s no coincidence that this always happens in the poorest areas – as noted by Skumrask). It’s the worst kind of political correctness, more concerned with maintaining a shiny social façade than with human lives. This comedy is not even funny. What’s funny is that we’re pulling longer and longer shifts so we can pay Sofia Modigh’s salary. That’s black comedy.

(5) Swedes, especially politicians, tend to think that what is Swedish is superior. Sometimes it’s justified. Not with their moralist, contra-productive drug policies that they seek to export to the rest of the European Union, though. There is also the education system and job market that’s unable to suck up the competence of highly educated immigrants. The Swedish ideology of tolerance and openness is painted upon one of the most close minded peoples of the world, covering a reality hidden from the media but clearly felt by any foreigner trying to make her way into Swedish society. Another reason why The Swedish System is going straight down the toilet.

Prejudice and discrimination are not evil ideas that needs to be debated and “enlightened” away, they have their roots in a social situation, in economics. Integrating peoples from all parts of the world into the Swedish monoculture is not an easy job, especially in this climate of ever more aggressive capitalism, and all this uptight, liberal and left wing political correctness is definitely in the way of real improvements. If you are afraid to offend people, how can you then tell the truth? And if we can’t talk openly, how are we then going to make things better?

Aldous Huxleys – Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

Uncategorized 1 Response »

Jan 262007

“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD.”

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer, som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd antiborgerlig tendens – om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse”.

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens “självklarheter” har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet – men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

“… what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply”.

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

“I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning”.

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer matigt. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur “the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning” – men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av “vision-inducing art”, den estetiska verksamhet som påminner oss om “that Other World which lies at the back of every mind”, och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, “the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus”, teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som är förtjusta i trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk. Och framförallt: att människan någonsin skulle vara nykter är lögn. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger självplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan, som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.

(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.