Jag vet att det är sent för en genomgång av 2004… men jag har varit upptagen.
Nu kan det sammanfattas med att den självgode bitern Nas fortfarande är en av de bästa på att rappa och en av de sämsta på att välja beats, att det har varit mycket meningslöst beefande i mittfåran (för att sälja mer skivor, antar jag), att Mobb Deep släppte en till medioker skiva – och att det trots det kommit en hel del bra material.
Ett viktigt släpp var Cormegas ojämna samlingsplatta Legal Hustle – några låtar har såna där plastiga synthar, såna där klickiga, icke-hårda trummor, och Legal Hustle-artisterna Dona och Miz är inte alltid så roliga – men Beuatiful Mind, och låtarna med AZ, M.O.P., Large Professor, och Vybz Kartel är riktigt feta – och Tony/Montana med Ghostface är sinnessjuk.
Ghostface tog sig för övrigt samman efter halvljumna Bulletproof Wallets och släppte The Pretty Tony Album, ett album med bara den där Missy Elliot-låten som svag punkt. Biscuits, Be This Way, It’s Over och Run är det ingen som tjafsar med – för tillfället äger han och Cormega New York. Ghost bryr sig inte, han skiter med toadörren öppen för alla sina kvinnor, och Save Me Dear, Holla, Tooken Back och Love, är vuxen hiphop som få mäter sig med.
En av dom skulle kunna vara veteranen Masta Ace, som följde upp Disposable Arts med ännu en konceptplatta, och gjorde det minst lika bra som förra gången. Som förut lyckades han få strålande produktion utan att anlita stora namn (9th Wonder och DJ Spinna är väl de mest kända – med varsitt spår) – Koolade Croatia, här med Beautiful, och Khrysis, med Da Grind, är för mig okända producenter som på A Long Hot Summer ger oss hiphop som kort sagt är – underbart vacker. Man kan fråga sig varför Ace har hängt med så länge medan så många andra fallit – något ligger det i att han har uppdaterat sitt flyt och sin produktion till dagens standard, samtidigt som han har kvar den gamla skolans punchlines, språkkärlek, ärlighet – och viktigast av allt har nåt att berätta.
När en Wu-Tang-medlem släpper ett debutalbum är det oftast bra grejer. Masta Killah fick vänta över 10 år sen han spelade in sitt bidrag till Da Mystery Of Chess Boxin’ från fängelset, och när han äntligen fick skina hela No Said Date igenom är det, med undantag för några tveksamma låtar, kanske ingen Liquid Swords eller Only Built 4 Cuban Linx – men helt klart något av det bästa som Wu-Tang släppt ifrån sig de senaste åren.
Jedi Mind Tricks Legacy Of Blood är bättre än förra skivan, och som vanligt har dom grymma gäster – den här gången GZA, Killah Priest och Sean Price. Det enda som stör mig är att Vinnie Paz ska tro på Allah så JÄVLA MYCKET, att han ska döda alla otrogna kristna så JÄVLA MYCKET så JÄVLA MÅNGA GÅNGER i varenda vers – “that’s right, daddy, YOU FUCKING CRUMBS! WHAT?!?!”, och att han ibland bara kör samma rimmönster om och om igen, men vad fan – oftast funkar det bra. Och Stoupe verkar ha slängt bort syntharna, eller vad det nu var som låg bakom den där plasten från halva Visions Of Ghandi, och plockat fram sin sampler och en hög dammig vinyl igen.
“You don’t like listening to death rap, well I do
There’s nothing like beautiful music for you to die to”
2004 släppte Necro sitt tredje soloalbum, och till en början är jag tveksam, det låter inte lika sjukt som jag förväntade mig… men efter hand märker jag att jag trycker in skivan i min stereo mest varje dag, och efter hand växer de bättre låtarna fram i mig. Jag minns från en intervju med Necro att han definierar en klassiker som en platta med åtta bangers – med det, låt oss kontrollera statusen för The Pre-Fix For Death…
Det börjar vackert med Beautiful Music For You To Die To… klassisk låt, en liten programförklaring – döden är fortfarande vad Necro, sitt namn troget, koncentrerar sig på. Nästa låt, The Dispensation Of Life And Death är i samma stil, och lika bra. Produktionsmässigt är Necro en jävla maskin – han har på allvar börjat klättra mot toppen, och befinner sig för närvarande en liten bit under Primo, Dre, RZA, Muggs, och Pete Rock. Frågan är – hur långt bär det innan han gjort sitt?
Nästa riktiga stänkare hittar vi inte förrän på spår 8, en låt om uppväxten i Brooklyn – Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Beatet påminner en smula om klassikern Black Helicopters, och för refrängen samplas ingen mindre än Charles Manson. 86 Measures Of Game är en överraskning – jag har aldrig fattat grejen med Necros sex-rhymes, men det här får mig att se fram emot The Sexorcist – och beatet är perfekt. Kanniballåten Human Consumption är en koncept-låt i samma ådra som Dead Body Disposal, och Food For Thought är även det en smart ihopsatt koncept-låt, över ännu ett perfekt beat. På Death Rap får Sabac Red från Non Phixion visa att han också kan sin hardcore, självklart över fläckfri produktion.
Jag vet inte om det är för att Necro är p g a lathet, brådska, eller bara hejdlös experimentdrift – men låter som Kill That Shit, Nirvana (och posse-låtarna som alltid brukar vara så bra!), Evil Shit (vad fan är det med vocodern i slutet? Det låter skit!), och You Did It… dom drabbar mig inte. Självklart måste all jävla metal få sin skopa skit också. Watch Your Back låter okej, men snubben som gör refrängen låter som en idiot i det här sammanhanget. Beatet för Push It To The Limit är det verkligen inget fel på, men refrängen smälter in sjukt dåligt. Att låta en hes metal-snubbe skrika över ett pampigt hiphop-beat är en dålig idé, att lägga in opera-sång bakom honom är en sämre – hardcore-remixen låter dock helt okej. Titellåten låter bara kass, och på Empowered får Sid Wilson från Slipknot visa varför han är en värdelös scratchare. På Insaneology funkar metal-inslagen, och därmed har vi en låt som kan mäta sig med The CIA Is Still Trying To Kill Me.
Sammanlagt har vi här alltså, inkluderat Insaneology, precis åtta bangers… men om man inte gillar metal nånstans, missar skivan precis klassikermålet. Respekt måste ges till Necro för att han fortsätter vara innovativ och gränsbrytande, men det vore bäst om metal och hiphop i fortsättningen kunde delas upp på separata släpp.
Att Necros storebror släppte årets skiva har stått klart sen länge, och på Psycho+Logical Records släppte även Goretex, Sabac Red, och Mr Hyde sina debuter. Sabacs A Chang Gon’ Come var en komplett, bra, upplyftande platta, med bl a den tunga Positive & Negative, där Sabac och Necro i två verser var ger sin syn på tillvaron – Ill Bills koncentrationslägersvers på P.O.W.s är också oförglömlig. Mr Hyde är en tråkig rappare, och det var Necros otroliga produktion, och verser från han, Sabac, Ill Bill, och Goretex som gjorde att hans släpp över huvud taget var nåt att bry sig om.
Goretex platta är grym, men med ett mindre stressigt inspelningsschema kunde säkerligen han och Necro gett oss nåt bättre – fortfarande är det ljusår från dåligt; beatsen till Destined To Rep, Momentary Lapse of Reason, Celebrity Roast, Earth Rot, The Last Days Of Sodom, The Virtual Goat, och Extreme Makeover borde inte göra någon besviken som gillar sin produktion nerrökt och smutsig, Ill Bill gör knappast bort sig med sin vers, skitsen mellan låtarna är fina (om Paul’s Boutique och 3 Feet And High And Rising representerade nån slags slutet-av-sextiotalet, Sgt Pepper-hiphop, så har det nu blivit 70-tal på riktigt och folk dör i överdoser till höger och vänster, Kenneth Anger och kokain är kung, och motorcykelgängen nitar hippies på den där festivalen som satte punkt för det the summer of love på riktigt), och varje gång jag hör Necros vers på Pigmartyr får jag ett leende på läpparna – “We do worse than beat you up, We’ll grafitti up the street in blood”.
På Ill Bills Uncle Howie Records hände det grejer också. Förutom att de fick ut en rejäl dos med tolvtumsheroin på marknaden, så släppte dom The Green CD/DVD med Non Phixion, som förutom gamla freestyles och alternativa inspelningar innehöll nyinspelade stänkare som We All Bleed, God Is An Atheist och Caught Between Worlds, juveler ur arkiven som Don’t Get Beside Yourself, Existence, The Freshfest och Criminal, samt gamla klassiker som Refuse To Lose och Skum. Och DVD-skivan var intressant.
Jag förväntade mig att Q-uniques platta (Uncle Howie) skulle vara bra, men inte att han skulle leverera klassiker som självbiografiska Dimanond In The Ruff. H to the C är en pistolskott-och-toastande-i-refrängen-BANGER – passar bra om man ska riva byggnader, eller bara nöjer sig med att slita av taket. Necro skulle bara levererat lite bättre beats till Canarsie Arite’s Revenge och Father’s Day (på The Set Up, The Ugly Place, och Psychological Warfare åstadkommer han däremot underverk), och Ill Bill kunde väl skrivit en ny vers åt This Thing Of Ours – då skulle det vara perfekt.
Nån gång i mars eller april påstås det att Immortal Techniques The Middle Passage ska släppas ut på marknaden. Förra året hade han med låten Bin Laden på ett Green Lantern-mixtape – beatet låter som nåt Eminem skulle gilla, men verserna han lägger ner är något av den mest effektivt uppbyggda agitationenen jag hört. I övrigt kan man säga att The Beatnuts med Milke Me gav oss kvalitet rakt igenom – som vanligt, och på This Week gav Jean Grae oss kärlekslåtar och rappade över Funkadelic-samplingar – att hon gjorde det bra känns överflödigt att nämna.
***
De är kanske släppta från och med januari 2005, men Aphex Twins Analord-serie av 12″-or är tillräckligt bra för att uppmärksammas här. Det här känns som klassisk Aphex – herrarna 303, 606, 808, osv, har kallats in, och låter jävligt fint tillsammans. En cynisk vän ställde frågan om det här är verkligen är nytt material, eller om slackerjäveln bara grävde fram nåt gammalt när han behövde pengar till knark och nya pansarvagnar (vilket inte låter helt otroligt).